Från koja till slott...del 4
Efter att ha genomgått ett par års omstrukturering i infrastrukturen började avkastningen av investeringarna att uppenbara sig. Sakta men säkert började man att få en balans i ekonomin, något som tidigare hade kompenserats med dåvarande presidentens plånbok. Brist på sportsliga framgångar fick dock fansen att bli otåliga....
Framgången med Fenerium butikerna var ett faktum. Man häpnades äver fansens villighet att köpa licensierade Fenerbahce produkter. Efterfrågan för Fenerium butiker i olika städer och småorter började bli ohanterligt. På bara några år växte den en gång lilla butiken i arenan, som sköttes av oprofessionella men trogna fans, till ett varumärke som kom att beundras av de största klubbarna i världen.
Jo, ryktet hade spridit sig utanför gränserna av Turkiet. Klubbar som Barcelona, Real Madrid och Manchester United skickade delegater för att undersöka Fenerium fenomenet. Det var ju lite svårt för dem att förstå hur en klubb, utan någon större framgång i de europeiska cuperna kunde sälja så pass mycket licensierade produkter, på den inhemska marknaden som utomlands.
Samtidigt så började stadiumprojektet att ta form. Båda kortsidorna var färdigbyggda och man hade påbörjat återuppbyggnaden av den ena långsidan, den ökända Maraton läktaren som har blivit känd för sitt starka stöd under matcherna. I och med färdigbyggandet av kortsidorna hade kapaciteten gjort ett stort hopp från 21,000 till 35,000. Nya fräscha läktare ökade även intresset för fansen att komma oftare på hemmamatcherna.
Efter en längre tids dominans av Galatasaray i ligan lyckades Fenerbahce vinna sin första ligatitel med Aziz Yildirim som president säsogen 2000/2001, dvs året efter Galatsarays Uefa Cup vinst. Året innan hade man gjort många spelarköp bra som dåliga för att få stopp på dominansen i ligan. Dessa räckte för en ligavinst men var i verkligheten inte genomtänkta spelarköp. Kenneth Andersson var en av dessa köp. Man erbjöd den 34-årige svensken ett drömkontrakt som han inte kunde motstå. Man köpte in spelare som Rapajic, Lazetic, Mirkovic samt Haim Revivo. Inget ont om dessa spelare för de höll en relativt hög klass men de var inga spelare man kunde byggga upp ett nytt starkt lag med. Att de dessutom fick onödigt höga löner gick lite emot den princip som Aziz Yildirim själv hade försökt trycka igenom.
Men hur man än vrider på det så var det ändå en nödvändig åtgärd. Fansen hade tröttnat på att Fenerbahce presidenten bara ägnade sin tid åt att bygga nya anläggningar och starta nya projekt medan framgångarna på fotbollsplanen höll i sig. Det hjälpte inte heller att Fenerbahce fansen ständigt blev retade av Galatasaray fansen. De menade att Aziz Yildirim var det bästa som hade hänt Galatasaray. En sportslig framgång var helt enkelt nödvändigt för att få tillbaks förtoendet från fansen.
Man lyckades vinna ligan men det blev till en för stor kostnad. Klubbkassan tyngdes av höga spelarlöner vilket i sin tur påverkade de övriga branscherna som fick ta den största smällen. Investeringarna drogs in från dessa branscher som redan hade lite att röra sig med. Vissa projekt fick läggas på hyllan i brist på pengar. Det enda projekt som inte fick stå stilla var stadiumbygget som utan tvekan var Aziz Yildirims ögonsten. Bygget fick under inga omständigheter försenas.
Efter ligavinsten deklarerade Aziz Yildirim, till allas förvåning, i en presskonferens att han avgick som klubbpresident. All kritik han hade fått stå ut med från de egna delegationerna inom klubben hade blivit för mycket. Man till och med anklagade honom för att vara en agent från Galatasaray eftersom det var under hans tid som Galatasaray genomgick sin storhetstid. Dessa så kallade "delegationer" inom klubben har alltid varit ett stort hinder för klubbens utveckling eftersom alla gick efter sin egen agenda. Avundsjuka och interna intriger var väldigt normalt och man hade som vana att bara kritisera och aldrig erkänna sin rivals framgångar. Men med tanke på att det är endast sportsliga framgångar som räknas i ett land som Turkiet (vår största svaghet) blev Aziz Yildirim ett väldigt enklet byte för hans rivaler inom klubben.
Hans avgång berodde dock inte bara på detta. Hans hälsa hade försvagats och hans tidskrävande arbete med klubben påverkade hans familjeliv. Han hade fått avböja sin dotters injudan att åka till USA för att fira hennes examination, något som han sent kommer att förlåta sig själv för. Men hans kärlek för Fenerbahce och det ansvar han hade mot fansen och klubben hade fått komma först.
Men få hade räknat med den uppståndelse detta skulle leda till. Tusentals fans demonstrerade på gatorna för att han skulle återvända. Det gjorde han till slut....turligt nog för klubben. Fansen hade tydligen anamnat Aziz Yildirims vision och ledarskap. Man hade börjat inse vikten av alla projekt som ledningen försökte få igenom. Arenabygget, Fenerium butikerna, satsningen på ungdomsverksamheten samt satsningen på de övriga sportgrenarna inom klubben. Det var viktigare att säkra sin framtid genom att skapa en stark ekonomi med säkra inkomster än att vinna ligatitlar som gentligen bara är ett kortsiktigt mål. Fansens medvetenhet om detta blev kanske Aziz Yildirims största framgång inom klubben. Mycket större än ligatitlarna som några år senare väntade runt hörnet.
Fortsättning följer......
