Två steg bakåt, fem steg framåt
2010/11 säsongens berättelse må inte ha börjat på allra bästa sätt. Utslagna ur Champions League mot ett mediokert lag som Young Boys, inte nog med det så åkte man även ut mot ett mittenlag från Grekland i Europa League, trots dessa två steg bakåt så är Fenerbahce SK i ett mycket bättre tillstånd än vad de varit på år och dagar.
Ett av de bättre transferfönstren står bakom oss, kanske även den bästa, återstår att se. Med värvningarna av renodlade kantspringare i Miroslav Stoch och Issiar Dia har Fenerbahce fått sina vingar tillbaka som man saknat en lång, lång tid. I augusti tog sig supportrarna ett stort andetag som man inte kunnat göra sedan Pierre Van Hooijdonks tid i klubben, Mamadou Niang är mannen som ska få oss att glömma de mörka dagarna som man har fått uppleva med Mateja Kezman följt av Daniel Güiza. Den snabbe landslagsbacken Joseph Yobo närmast från Everton är en spelare som tillsammans med Lugano ska komplettera varandra, om han nu når upp till förväntningarna. Utöver dessa värvningar har man även valt ut inhemska spelare som Caner Erkin, Ilhan Eker och Serkan Kirintili till att bredda ut truppen vilket är minst lika viktigt som de övriga nyförvärven i en lång säsong.
Det stora klivet som t o m får sig ett eget stycke i denna text stavas Aykut Kocaman. En Fenerbahce legend med en präktig personlighet som denna säsong blev den första turkiska tränaren i klubben sedan 2001. Aykut Kocaman är kanske den första inhemska tränare i klubbens historia som fått styrelsens fulla tillit och sköter därmed nästan all affärer med sin visselpipa. Varför kommer Aykut Kocaman att lyckas som tränare i Fenerbahce? Han har som tidigare nämnt en personlighet och en status som passar perfekt till den position han sitter på, hans kunskap om klubben och sin moderna spelidé, men främst styrkan att behandla en ung inhemsk spelare likvärdig till en utländsk stjärna. Fenerbahce har i en längre period markerats som en ”talangdödare” och att man inte ger dem tillräckligt med chanser. Sanningen är att de har fått sina chanser men inte varit redo, misslyckats och därmed försvunnit. Anledningen ligger inte i att dem inte har haft talangen eller potentialen utan att dem inte har haft en ledare som ger dem tillit och självförtroende, kommunikationen mellan tränare och spelare är oerhört viktigt för unga spelare och nu äntligen har vi en tränare som vet exakt vad han ska göra för att förbereda dem. Vi har under Aykut Kocaman redan ”vunnit” oss två nya talanger i Okan Alkan samt Mert Günok.
Med alla dessa faktorer kombinerat tror jag definitivt att vi tillsammans med Aykut Kocaman har en ljus framtid och sund relation tillmötes.
