10 år som förändrat det mesta

Idag fredag är det exakt 10 år sedan EM-guldet i Portugal. Det var ett guld som kom att förändra det grekiska fotbollslandslaget för evigt och samtidigt början på en framgångsvåg som pågår än idag. Kontinuitet är ett av nyckelorden till att landslaget under 2000-talet tillhört och fortsätter att tillhöra det europeiska finrummet.

Idag (4/7) firar vi 10-års jubileumet av EM-guldet 2004 i Portugal. Ett guld som kom att förändra det grekiska landslaget för evigt på mer än ett sätt, notera att jag enbart talar om landslaget och inte klubblagsfotbollen. Sommaren 2004 var början på den pågående eran [Länk] som förhoppningsvis har en fortsättning. Men det riktiga startskottet kom i augusti 2001 när tysken Otto Rehhagel anställdes som ny förbundskapten för utan honom hade vi högst troligen inte talat om någon framgångssaga i detta nu.

Före Rehhagels tid hade landslaget många år fungerat lite som en cafeteria. Det vill säga väldigt mycket snack från olika håll om allt mellan himmel och jord. Lägg därtill att det fanns interna stridigheter, olika klubblagsfalanger med mera. Landslaget var inte direkt priorterat och det satte logiskt sina spår på planen med uteblivna resultat.

Tysken tog tag i saker och ting. Han satte som huvudmål att ena spelargruppen, bygga ett kollektiv och se till att landslaget skulle fungera som en familj och år efter år blev bara stämningen bättre och bättre. Du kan som tränare sitta inne på flertalet individuellt sett skickliga spelare men får du inte kollektivet/laget till att fungera blir det svårt att nå större framgångar. Många gånger för en tränare är det absolut högst prioriterade att få ihop ett starkt kollektiv att ha som grund att stå på. I landslagssammahang där du inte ses vardagligen kan det vara extra viktigt och att det samtidigt finns en kontinuitet i både saker som sker på och men även vid sidan om planen. Han kallade på det stora hela samma spelare till landslagssamlingarna vilket de inledande åren var en stor framgångsfaktor men som mot hans sista år som ansvarig kanske borde ändrats lite mer på än vad de gjordes. Rehhagels bestämda men rättvisa sätt att styra var också av många skäl viktigt. Han kunde motivera spelarna lite extra på sitt egna unika sätt och lade heller aldrig fingrarna emellan oavsett om det gällde någon spelare eller förbundsherre utan den konsekventa tysken visste precis vad han ville och hur han ville ha det. Assisterande tränaren Ioannis Topalidis var också viktig i sin roll som bland annat tolk. Var du som spelare inte med på Rehhagels tåg eller bedömdes inte passa in i kollektivet eller liknande fanns du heller inte med i truppen vilket för övrigt ett par mycket duktiga spelare (t.ex. Georgatos, Zikos och Stoltidis) fick uppleva under alla hans år som ansvarig. Det fanns många skickliga spelare med ledaregenskaper och så vidare till hans förfogande men som var i behov av rätt vägledning vilket just Rehhagel kom att erbjuda. Han jobbade utefter förustättningarna/resurserna och när det gäller det rent spelmässiga/taktiska satte tysken en tydlig prägel där det i första hand handlade om att bygga bakifrån med en stabil, kontrollerad och stark defensiv. Att vara passionerade samt försvara det som är vårt, ligger i vår natur och försvarare/backar är den lagdel vi oftast genom åren fått fram flest duktiga spelare på.

Kvalet till EM 2004 är något som inte får glömmas bort. Vi inledde skakigt och svagt men ett par matcher in på kvalet började saker och ting hända. Det slutade med att vi kom att vinna gruppen före andra Spanien efter att ha slagit dem i Zaragoza med 0-1 vilket banade väg för att sedan knyta ihop säcken hemma mot Nordirland i oktober 2003 på ett kokande Leoforos Alexandras. Landslaget skulle således för första gången på 10 år spela i ett stort mästerskap år 2004 i Portugal. De enda tidigare mästerskapsframträdena hade kommit i EM 1980 och VM 1994. Bägge dessa turneringar fick vi lämna utan någon seger i bagaget. EM 2004 blev som vi alla vet en otrolig upplevelse som slutade med att vi gick hela vägen och sensationellt plockade hem guldet efter att exempelvis ha besegrat regerande EM-mästarna Frankrike med en t.ex. Thierry Henry i sitt livs form i kvartsfinal, ett enormt skickligt Tjeckien med en gyllene generation i semifinal samt värdlandet Portugal i både öppningsmatch och final, [Länk]. Det fanns en tro på det hela som var helt enorm och spelarna var fullpumpade av tilltro till sig själva och kunde gå hela vägen i turneringen. Det fanns ingen rädsla att förlora utan viljan att vinna var enorm. Vad många glömmer är att vi förutom att bland annat vara starka på fasta situationer och att vi hade turneringens bästa försvarsspel med ett enormt markeringsspel även hade ett av turneringens bästa, mest disciplinerade och effektiva passningsspel. Det visades upp av mycket skickliga mittfältare som Zagorakis, Karagounis, Basinas, Tsiartas, Giannakopoulos och Katsouranis samt även till exempel en spelskicklig mittback i Dellas. Det får heller inte glömmas hur detta lag var fullt av karaktärer, vinnare och ledare med ett självförtroende på topp.

2004 års helt sagolika framgång medföljde att ribban var höjd. Guldet satte nya krav på landslaget och det blev en baksmälla omgående vilket i och för sig var väntat. Jag talar om det misslyckade kvalet till VM 2006. Men guldet 2004 var ändå en form av islossning för efter baksmällan blev det deltagande i EM 2008 efter vi gått som tåget i kvalet och sedan även spel i VM 2010 efter vi vunnit playoffmöten med Ukraina. I Sydafrika under VM 2010 fick vi göra våra första VM-mål och samtidigt plocka hem första VM-segern någonsin. Efter turneringen sade Rehhagel tack och adjö. Fernando Santos utsågs till mannen att axla hans mantel och bättre val än portugisen gick knappast att göra. Efter alla år inom grekisk klubblagsfotboll hade Santos bra koll på grekisk mentalitet och fotboll med allt vad det innebär.

VM 2010 följdes sedan upp av spel i EM 2012 efter att vi vunnit kvalgruppen före Kroatien och väl i slutspelet tog resan slut mot Tyskland i kvartsfinalspelet. Två år senare där vi är idag har vi nyligen fått lämna VM i Brasilien vid åttondelsfinalspelet och det med minsta möjliga marginal efter en dramatisk straffläggning mot Costa Rica. Det var en turnering vi växte oss in i och som lämnade en bitter eftersmak. Enormt nära en kvartsfinal med ett fint momentum och vem vet vart allt kunnat sluta i Brasilien om vi till exempel även fått haft Kostas Mitroglou helt skadefri. Bägge turneringar under Santos ledning var stora steg i fortsatt rätt riktning men portugisen säger nu tack och adjö för sig precis som även lagkapten Karagounis och säkerligen även exempelvis Gekas och Katsouranis som även dem likt kapten Karagounis bidragit mycket till de fina resultaten. Karagounis har varit en fanbärare och den av spelarna som symboliserat förändringen under dessa 10 år samt haft stor del i framgången både med sitt spel på planen och sitt agerande vid sidan av den. Spelarna visar en enorm grekisk själ ute på planen, krigarinställning, självförtroende och ger aldrig upp något vilket bland annat gett resultat i slutet av många matcher och även detta har 37-åringen från Pyrgos på Peloponnesos stor del i, [Länk].

Santos har gjort ett fenomenalt arbete. Han jobbade vidare på det Rehhagel under sina nio år som ansvarig byggde upp och samtidigt stod för mer logiska spelarval än vad tysken gjorde under sina sista år. Likt tysken var portugisen tydlig, hård men rättvis, hade starka ledaregenskaper och kunde ändå mellan varven skoja till det med spelargruppen vilket är en nog så viktig egenskap för att leda vårt landslag, vilket kommer bli en utmaning för kommande förbundskapten. Santos kände väl till grekisk fotboll och hur allt funkar från spelarnas psyken till vår kultur i stort eftersom han innan förbundskaptensjobbet jobbat många år inom den grekiska klubblagsfotbollen. Han lade hög prioritet vid att ha ett fortsatt familjärt klimat vid landslagssamlingarna precis som under Rehhagels tid, vilket är A och O sen samtidigt arbeta mot att finslipa spelmodellen och att fortsätta fungera som en svårslagen enhet. Under en tidpseriod vid Santos styre var vårt landslag statistiskt bevisat det mest svårslagna i hela världen. Han har jobbat utefter ett 4-3-3/4-5-1 system där filosofin varit att bygga bakifrån med en en solid, passionerad, fokuserad och taktiskt slipad defensiv. Att spela smart och ligga rätt i sina positioner är grundläggande och av stor vikt. Det har varit en tydlig rollfördelning där det defensiva arbetet börjar längst fram i laget och alla jobbar för alla samt ger understöd åt varandra. I offensiv väg handlade det mycket om individuella prestationer, ta vara på individuella misstag av motståndarna, vara noggrana och giftiga vid fasta situationer, kvalitativa direkta kontringar samt att vara kliniska när chanserna dyker upp. En mycket effektiv, strukturerad och tydlig spelmodell som passat oss väl och medfört fantastiska resultat. Det som varit Santos största arbetsområde är i offensiv väg och att förbättra konstruktiviteten. Passningsspelet har vid tillfällen varit för ineffektivt, det har varit bitvis för dåligt passningstempo och funnits för lite röresle samt ibland fyllts på med för få spelare vid omställningslägen. Santos har jobbat och förbättrat detta som också var en allt större problematik mot slutet på Rehhagels era.

Santos ska nu lämna över detta bygge där jag:et är underlägset vi:et till nästa förbundskapten som högst sannolikt blir Claudio Ranieri vilket på rak arm känns som ett sunt och okej val men som får en mycket tuff uppgift i att ersätta Santos och det finns alltid fallgropar med att gå in i något nytt och relativt okänt. Vi vet samtidigt inte hur den närmsta framtiden kommer se ut inom förbundet (hur styrelsen kommer se ut o.s.v) och sedan försvinner ledargestalter från själva laget (Karagounis men även troligen Katsouranis) och det är en generationsväxling som nu inom kort ska genomföras på sina håll och sådant brukar inte genomföras helt smärtfritt. Det gäller samtidigt för italienaren som sedan tidigare varken har någon direkt erfarenhet av landslagsfotboll eller grekisk fotboll med allt var det innebär, att omge sig av rätt personer och försöka bygga vidare på framgångsvågen.

Avundsjuka personer har fullt upp med att klaga över att vi enbart har tur och att vårt spel skulle vara oerhört tråkigt ur ett neutralt perspektiv och visst har vi inte den mest underhållande spelmodellen men prioritet nummer ett är att vinna, vara smarta, jobba hårt efter sina förutsättningar och uppnå resultat vilket all idrott bottnar i, svårare än så är det inte. Det finns både nationer och klubblag som har och har haft liknande filosofier men som inte på långa vägar får utstå samma kritikerstorm och samtidigt spelar vi inte så icke-underhållande som vissa individer, media och andra menar att vi gör. Avundsjuka var det som sagt.

Det är 10 år som sannerligen har förändat det mesta gällande landslaget och det glädjande nog kan vi konstatera till det positiva. Det finns en grund och en trygghet i filosofin som skapats genom kontinuitet under de senaste 10-12 åren i landslaget. En slags egen fotbollskola går det att säga med andra ord. Det finns numera en tanke och plan bakom det mesta som görs, organisation, struktur och mycket därtill. Vidare även givande samarbeten samt en röd tråd inom U-landslagen. Det sistnämnda har Santos och hans stab tillsammans med förbundet såklart varit drivande inom och skapat en förbättrad metodik och systematik kring alltsammans. Förhoppningsvis finns även en lösning på vad som sker efter kontraktet går ut med anläggningen vid Agios Kosmas och att landslaget får det träningscenter det förtjänar. Framgång föder oftast framgång förr eller senare och vi går en fortsatt spännande framtid till mötes med många fina yngre förmågor som för 10 år sedan var barn och framför TV:en fick vara med om när landslaget upplevde en renässans som förändrat i stort sett allt.

Ända sedan sommaren 2004 har landslaget varit stabilt och iprincip placerat sig kring platserna 10-20 på FIFA:s världsranking med en 8:e placering som topp-positionering ett par gånger. Vi har bevittnat en revolution och vandrat från en skymd tillvaro till att vara en av europas starkare nationer och bland de 5-6 mest framgångsrika de senaste 10 åren. Samtidigt har vi dessutom varit som tidigare nämnt bland dem mest svårslagna nationerna i världen [Länk] och trots att förtroendet för förbundet är bristfälligt är det bara att hoppas att vi även framöver fortsätter vandra på den fina stigen vi funnit och inte hamnar ur kurs.