Intervju: Grabben som lämnade Jönköping för att jaga en större dröm
Jag intervjuar Andreas Kilit, idag 20 år gammal mittback och under kontrakt med en av Turkiets största klubbar, Fenerbahçe. Men hur gick det till egentligen när en 19 åring hemmahörandes i Jönköping hamnade i Fenerbahçe? Andreas berättar sin sida av historian, från att spela i J-Södra till Fenerbahçe U21, till att träna med A-laget och händelsen som kom att kanske rädda hans liv.
Berätta lite om din bakgrund, var du började spela fotboll.
Jag har bott i Jönköping hela mitt liv så jag har spelat här hela tiden, från att vara 11 år fram till och med 18 år. Jag började i en lokal klubb som heter Hallby mellan 7-11 år och gick sedan till Jönköping. Jag har spelat i U17, U19 och U21 hela vägen upp. Det har varit en rätt så bra och givande klubb, med bra skola och struktur som jag har lärt mig mycket av och kunde ta med till Fenerbahce.
Kände du att det var en bra förberedelse du fick i Jönköping innan du gick vidare?
Ja, det tycker jag. Jag hade tränat med A-laget men hade inte riktigt etablerat mig med A-laget.
Hur gick hela övergången till, från att vara en ung kille i Jönköping till att bli signad av Fenerbahce? Vem tog kontakt med dig?
Vi har spelat mycket turnering, tex Gothia Cup och andra liknande cuper i Sverige men vi hade också kontakt med en agent i Turkiet, som hade kontakt med bland annat Fenerbahçe, Besiktas och Galatasaray, och han hade hört talas om mig. Hur han hade hört talas om mig har jag inte riktigt koll på men vi hade kontakt med agenten, som i sin tur hade god kontakt med Fenerbahçe. Agenten begärde ett filmklipp av mig och jag skickade ett filmklipp på mig som han skickade vidare till Fenerbahçe som tyckte att de såg bra ut och började fråga om vem jag var och var jag bodde och så vidare. De frågade mig om jag ville komma ner och de erbjöd mig att träna med dom en vecka. Jag åkte ner, tränade en vecka och de var nöjda, jag gjorde jättebra träningar och jag var nöjd med min prestation.
Var det en smidig övergång?
Det gick rätt smidigt men det enda som jag uppfattade svårt var Jönköping Södra i och med att jag skulle ner och provträna med Fenerbahçe. Vi hade lite matcher och så och jag hade börjat träna med A-laget och de vill inte släppa mig. Till slut löste det sig och det var nog den största utmaningen i själva övergången, allt gick bra och smidigt. Det gäller att ha förståelse för denna stora chans som dök upp för mig.
När blev du officiellt en Fenerbahçespelare?
Det var i januari 2018.
Vilka förväntningar hade du när du åkte ner?
Min pappa är från Turkiet och håller på Fenerbahçe men jag personligen hade inte så bra koll på fotbollen i Turkiet. Jag hade hört talas om klubbarna, att de var stora och hade rykten om sig. Det vi gick på var att min pappa sa att Fenerbahçe var en stor klubb samtidigt som vi insåg vilken chans detta kunde vara och det förstod inte jag i början tills jag åkte ner och tränade med dem.
Vad var den största utmaningen i och med flytten?
Den största utmaningen på plats var språket, jag kunde inte turkiska. Vi har turkisk släkt men vi talar mest arabiska hemma och det var nog det tuffaste, att kunna kommunicera med lagkamrater och personal då de inte är de bästa på engelska. Jag hade en kusin i Istanbul som hjälpte mig en hel del men det blev bättre sen när jag kom in i det hela.
Hur spenderade du dagarna utanför fotbollen?
Vi var ofta med laget och lagkamrater utanför träningen, gick mycket på caféer och kollade på matcher, fikade, åt mat. Sen var jag mycket med min kusin och hans kompisar och vi var på en del sight seeing, besöka staden. Man försökte alltid hålla sig i gång men det gällde att hålla koll på sin återhämtning och ha en balans. Istanbul är en fantastisk stad.
Vad hade Fenerbahçe för planer för dig? Vilka planer hade du för dig själv?
Jag tillhörde U21-laget då jag har ungdomskontrakt, sen var de tydliga med att de såg potential i mig som en speciell mittback som är vänsterfotad. De hade planer för mig och hade stora förväntningar. Jag gillar pressen och att ha höga förväntningar men jag gillar att ha det för att kunna ta nästa steg.
Jag minns min debut för U21-laget då vi mötte Besiktas. De plockade ner Eljif Elmas och Samed Karakoc och flera andra A-lagsspelare då truppen fick innehålla max 20 spelare och vi var ca 25 spelare. I och med att jag bara hade tränat två veckor tänkte jag att jag inte kommer med i truppen och får se på matchen från sidan. Sen fick jag reda på att jag var med i truppen och även med i startelvan. På ca 1,5 veckor gick jag från att provträna och rakt in i startelvan mot Besiktas och det visade tecken på stort förtroende.
Kände du av att du någon gång inte levde upp till förväntningarna eller att pressen är ohållbar?
Alltså, i Sverige är det lugnt. Jag upplevde aldrig någon press. Jag minns matchen mot Besiktas, efter 30 minuter blev det bråk och jag minns att Eljif gjorde en tackling och det blev stökigt. I Sverige brukar domaren prata med de två inblandade spelarna och lösa det men här var blev det en stor klunga och jag tänkte ”Shit, vad är det som händer?”
Det skrevs mycket på internet, om man gjorde en bra prestation eller en dålig så såg man det direkt på sociala medier och det var mest där jag märkte att de turkiska fansen gillar att snacka, analysera och diskutera.
Under din övergång till Fenerbahçe, var det någon eller några specifika personer som ville ha dig väldigt mycket och visade stort intresse för dig och hade en viktig roll i övergången?
Under den tiden var det U21 tränaren Senol Corlu och Gökhan Bozkaya var assisterande som visade stort förtroende efter min provträning. De såg alla mina träningar och var väldigt på och sa att de gillade mig och förmodligen förmedlade det till ledningen. Ledningen litade på deras omdömen.
Jag trodde ditt kontrakt med Fenerbahçe hade avslutats men jag hade uppenbarligen fel. Hur ser din kontakt ut med klubben idag?
Jag har haft kontinuerlig kontakt innan, under och efter operationen, speciellt med David Badia som är akademiansvarig. Vi hade ett möte i Istanbul ett par månader sedan och de ville att jag skulle bli 100% frisk och sedan diskutera min framtid.
Vi pratade även om att turkiska fotbollsförbundet ska plocka bort U21-serien och då blir det U19 och sedan A-laget och många kanske inte kan ta det klivet. De nämnde att de kanske ska skapa ett farmarlag i en lägre division eller om man ska spela för A-laget och låna ut dom. Mitt kontrakt med Fenerbahçe står kvar men det är pausat tills att jag har återhämtat mig och blir helt friskförklarad och kan börja träna med laget igen.
Du nämnde att du provtränat med Fenerbahçes A-lag, vilka skillnader märkte du i jämförelse med Jönköping Södra A-lag?
Själva anläggningen, personalen, hur spelarna beter sig och så vidare. Jag kommer ihåg att jag hade gjort det väldigt bra i U21 laget och kom in med en inställning med att jag ska visa respekt men att jag är här för mig själv och att jag har ett uppdrag. Träningarna gick jättebra. Jag minns första övningen, det var kvadraten med Giuliano, Valbuena och Chachechouhe. Jag tänkte att detta är spelare jag spelat med i FIFA och sett på tv. Man var nervös men det gick ändå bra.
Var det någon som stack ut på träningarna?
Jag skulle vilja säga Giuliano. Man såg hans teknik, rörelse och spelförståelse och man insåg att han är en grym spelare. Sen var det Volkan Demirel också som bidrog mycket med sin karaktär och sin personligt, han pratade mycket och tog ansvar. Jag tyckte även att Mathieu Valbuena var grym, även ifall han kom upp till min navel så är han grym. Han rör sig snabbt och är helt otrolig, det var svårt att hänga med honom. Även Martin Skrtel var imponerande.
Minns du några roliga händelser?
Jag minns en gång då hela laget åkte till Ankara och besökte Atatürks mausoleum, en bussresa som tog 5-6 timmar och jag tror vi åkte tre på natten. Alla var hur trötta som helst, men vi spelade musik och alla dansade. Vi åkte 5-6 timmar dit, var där i ca två timmar och åkte 5-6 timmar tillbaka men den resan fick ihop oss till ett riktigt lag där alla lärde känna varandra. Efter min första träning kom Volkan Demiral fram till mig och klappade mig på axeln och sa att jag är en bra kille och att han gillade mig. Det var grymt.
Du är fostrad i en ungdomsakademi i Sverige och har sett insidan av ungdomsakademin i Turkiet. Vad skulle du säga är de största skillnaderna, vad är bättre och vad är sämre?
Deras ekonomiska förutsättningar, deras anläggningar, dom har mycket personal som tar hand om allt. De erbjöd mat och boende, och så var det inte i Jönköping Södra.
Vad skulle du säga är ett utvecklingsområde för ungdomsakademin i Fenerbahçe?
Deras anläggningar är bra men deras standard möter inte det Fenerbahçe förtjänar. Jag minns att jag pratade med en i klubben som sa att U21-laget ska ha minst lika bra anläggning som A-laget och att det är helt otroligt att man inte kan kombinera lagen, rusta upp anläggningen och göra det fräschare. Vi var fyra spelare i en sovsal med våningssängar, det var inte lätt att få sömn och det fungerade inte så jag fixade eget boende.
I Sverige när jag spelade i Jönköping Södra gick man i skolan, man jobbade och kom till träningen efter jobbet. I Turkiet och Fenerbahçe blev det nästan det här man levde på. Man la all sin tid och energi på återhämtning och komma i tid till träningar. Det var mycket mer fokus.
Man märkte direkt att många i U21-laget är erfarna. Många av dom har spelats i Turkiets U-landslag, de reser mycket med A-laget och det var mycket fokus på en med mycket journalister och så vidare.
Har du kontakt med några spelare som du kom nära?
De flesta är kvar i U21-laget och vi håller kontakt på till exempelvis instagram. Sen har jag en del kontakt med tränarna och man håller koll på varandra.
Av de du tränade med i U21-laget, vilka tror du har störst chans på att komma långt, tex spel i A-laget, kanske landslaget och så vidare. Vilka tror du har bättre förutsättningar på att ta klivet vidare i karriären?
Jag tränade med Berke Özer men han är redan etablerad och har otrolig potential. Sedan hade vi Mahsun Capkan som jag tyckte stack ut lite extra, grym teknik och rätt duktig. Sen hade vi en spelare som hette Boris Rapaic (enligt transfermarkt idag klubblös), han var en unik spelare. Jag skulle kunna säga att alla var bra och hade bra potential, man är inte i Fenerbahçes U21 utan någon anledning.
Hur upptäcktes ditt hjärtfel?
Jag spelade i Jönköping Södra i 8 år och aldrig gjordes det någon hälsokontroll. Jag vet inte om det beror på ekonomiska skäl eller samarbeten med sjukhus men man gör inte så inåtgående kontroller. Jag pratade med kompisar som spelar där nu och de gjorde kontroller i år men inte när jag var där. De kanske gör kontroller i större klubbar som Malmö, jag vet inte.
Vi hade försäsong och tränade två pass om dagen i 35 grader värme. Det var tuffa träningar där vi förberedde oss för säsongen. Vi skulle till träningsanläggningen i Bolu och en vecka innan träningslägret skulle vi genomgå hälsokontroller. Vi åkte dit hela laget och det var tio kontroller man skulle göra. Jag gjorde 7-8 kontroller och alla gick bra, det var inga problem. Sen kom jag till sprinttestet. Jag körde på och det kändes bra. De bad mig lägga mig ner och skulle göra ett ultraljud. De tog ca 10 minuter per spelare men för mig tog det upp till en timme och det var totalt tre läkare som kollade på mina resultat.
Jag minns hur ena läkare sa att jag har en hjärtsjukdom och jag blev helt paff.
De sa till mig att min aorta är förstorad och att den är över normala gränsen och att den kunde spricka när som helst.
Vi bestämde oss för att åka till Sverige och där genomgick jag flera tester och vi planerade en operation till november 2018.
Hur mår du idag?
Idag mår jag bra. Jag opererades 27 november 2018 och själva processen har gått jättebra. Operationen var stabil och det rullar på sakta men säkert. Det är hjärtat och det är något man måste respektera. Läkarna har varit väldigt tydliga med att om jag stressar mig fram kommer det förvärra hela situationen så de har varit på mig om att ta det lugnt och ta den tid jag behöver.
Men nu har jag börjat sätta igång med träningen och kan köra rätt tufft nu. Det har gått snabbare än förväntat då jag är frisk och aktiv. Det har gått snabbare för mig än vad det skulle ta för en annan, tex en äldre person men det har gått bra.
Hur ser rehabiliteringsprocessen ut?
Jag har tester i juli i Linköping där jag opererades och ska kolla hur hjärtat mår och hur den är under belastning. Det kommer klarna upp rätt mycket om hur det ligger till och tillståndet och så.
Du berättade att du tränar och håller igång nu, tränar du med Jönköping Södra eller någon annanstans?
Just nu tränar jag på egen hand (gym) och med en annan lokal klubb. Jag känner att jag inte vill gå på för tidigt med Jönköping. Jag kan träna med dom om jag vill men vill inte riktigt riskera att det blir för tufft för tidigt.
I en artikel på nätet den 19 september 2018 skrev dom att du hade kunnat tänka dig bli tränare om du inte kunde fortsätta din karriär som fotbollsspelare. Hur gick tankarna?
Jag hade nämnt att jag gärna blir tränare om jag inte kunde fortsätta spela då fotbollen är mitt driv, min passion. De stöttade mig och sa att de kunde erbjuda mig utbildning i Turkiet och de var ett fantastiskt stöd. Det var skönt att ha deras stöd.
När tror du själv att du kan vara tillbaka till fotbollen?
Jag hade möte med läkaren förra veckan och vi diskuterade lite. Jag känner mig fysiskt bra då jag redan tränar fotboll och gymmar nu men det hänger mycket på testerna. Om det visar bra så skulle jag gissa på augusti men om det krävs lite till så får man köra lite mer rehabilitering.
Vad är ditt bästa minne?
Det skulle vara när vi vann mot Galatasaray i U21-serien. Jag kommer ihåg att vi vann 2-1 och jag gjorde en assist. Efter matchen mådde man bra. Sedan var det A-lagsdebuten i en träningsmatch. Även om resultatet inte blev det man hoppades på gjorde jag en bra insats, speciellt känslan av att få spela inför tiotusentals fans. En enorm omställning.
Och ditt sämsta?
Förlusten mot Besiktas i U21-serien.
Vi tackar Andreas Kilit för att han ställde upp på denna intervju och önskar honom snabb återhämtning. Vi ser fram emot att se honom bära den blå-gula tröjan på Kadiköy inom snart tid.
