Horde zla - Back in the days
Då var det dags för min första skribentinsats på Svenska fans. Att skriva om FK Sarajevo är inte lätt, detta är en klubb som berör och som har en tendens att ömsom explodera och ömsom implodera och som aldrig nöjer sig med att vara lagom. Personligen är inte FKS laget i hjärtat men det är definitivt en klubb som jag sympatiserar mest tack vare alla de fantastiska Horde zla-snubbar som man haft äran att lära känna. Därför ägnar jag den här jungfrufärden till HZ och deras första riktiga Capo.
Hans namn var och är Enes Sijaric - Sirko. I början av 90-talet läste jag om honom i Ciao Tifo, en magasin som var gjord av fans för fans i gamla Jugoslavien. Sirko var ett oerhört känt och aktat namn i supporterkretsar och då pratar vi alltså i hela fd Jugoslavien, han och HZ var med i vartannat nummer av Ciao Tifo som på den tiden var rena Ultraspornografi med massor av texter om Torcida, BBB, Delije, Grobari, Horde, Manijaci, Red Army, Red Firm och Armada. Man fick även läsa om dåtidens mindre grupper som Kohorta (NK Osijek), Green Dragons (Olimpija Ljubljana), man fick veta att Meraklije stötte Radnicki Nis och att FK Rad massa högerextrema galningar och skinheads som gick under namnet United force.
Hur som helst, Sirko blev min barndomsidol och detta av två anledningar. Han och HZ var en av få grupper som hade juggetänket kvar, de var jugoslaver och var beredda att göra precis allt för att behålla den identiteten trots enorma mediala och politiska påtryckningar från grannrepublikerna. Det här var någon gång strax innan Maksimirkaoset (maj 1990) och kriget stod vid tröskeln. För mig var det häftigt att de stod emot nationalisterna från ”De fyra stora”* klubbarnas supporterskaror som intog en anti-jugoslavisk ställning redan ett par år innan. HZ och Sirko framstod som den sista utposten, de skulle försvara allt det där broderskap och enighet bull som vi fick i oss med modersmjölken.
Den andra anledningen var att han trots HZ:s något tveksamma rykte såg till att de tog samhällsansvar och att han ”tvingade” dem att hjälpa till med olika sociala projekt i Sarajevo. Bl a deltog i rensningen av floden Miljacka i centrala Sarajevo vilket var tvärtemot allt som folk fick läsa och höra om dessa stenhårda, elaka jävlar som levde för att supa, slåss och ställa till det varje söndag (då spelades alla matcher på söndagar). Idag gör Guliganerna och många andra supportergrupper här i Sverige beundransvärda insatser för att bekämpa segregation och utanförskap men att någon gjorde liknande grejer i det stentuffa klimatet som rådde i början av 90-talet på Balkan var ett klart undantag som gränsade med galenskap för att precis varenda en grupp strävade efter att visa sig så tuffa och överjävliga som möjligt. Att stå på alla fyra och plocka skräp mitt i stan var kanske inte något som gav extra poäng i den ligan om man säger så..
Sen när vi drog igång BHFanaticos i början av 2000-talet blev detta en viktig bit i vår filosofi, att bidra till samhället och hjälpa folket i hemlandet.
Jag hade äran att träffa Sirko i oktober 2005. BHF drog igång kriget mot förbundet ett halvår tidigare och vi hade massor med träffar med ledarna i alla Ultrasgrupper värda namnet. Där fick jag höra att Sirko tog både ett och två steg tillbaka efter kriget, han hade blivit familjefar och hade ingenting eller väldigt lite med HZ att göra. En av mina vänner som var rätt högt uppsatt i HZ hjälpte mig att komma i kontakt med honom och redan efter vårt första samtal via MSN (herregud, MSN!) fick man se en del av de anledningarna som gjorde Sirko till en respekterad snubbe. De fanns ett djup i allt han sade, han gav mig hints vem jag skulle passa mig för och hur jag skulle agera när jag är på besök i hemlandet för att det vi gjorde (förklara kriget mot förbundet) var en större sak än vad vi trodde och visste. Vet inte om han kände igen sig i det vi gjorde men min uppfattning var att han uppskattade våra uppoffringar. Vi höll regelbunden kontakt och inför den historiska matchen mot Serbien/Montenegro i Belgrad fick jag äntligen träffa honom. Vi sov i Vogosca hos två bröder som var med i både BHF och HZ och kvällen innan vi skulle dra till Belgrad sade Kenan att Sirko och ett par snubbar är på väg till oss för att höra hur upplägget ser ut.
Om själva resan kommer ni få läsa någon annan gång och på något annat ställe. Bara för att knyta till säcken vill jag säga att vi åkte till Belgrad med elva bussar. Vår buss fick fyra rutor krossade och det var omfattande skador på de alla andra. Alla förutom på en, bussen med HZ var den enda som klarade sig. Hur? Redan vid gränsen till Serbien tog Sirko fram silvertejp och tejpade för alla rutor så att även om de skulle träffas av sten så skulle de ändå inte krossas och rasa ihop. Har man varit med innan så har man..
* ”De fyra stora” = Röda Stjärnan, Partizan, Hajduk Split och Dinamo Zagreb.
