Var har du själen någonstans, Fenerbahçe?
Ekonomisk nedgång, tomma läktare, supportrar som är trötta på den nedåtpekande pilen och en utannonserad tjänst för själen som lämnade laget några år tillbaka.
Jag minns min första match jag fick se Fenerbahçe live med egna ögon. AIK-Fenerbahçe lottades mot varandra i den tidens UEFA Cup 2002 och jag som 16 åring skulle äntligen få se laget som funnits länge i familjen och som alltid cirkulerat som ett återkommande ämne vid alla släktträffar.
Männen satt med sina cigaretter och teglas, diskuterade politik, aktuella händelser och inte minst fotboll.
Några höll på Besiktas, några på Galatasaray (som två år tidigare vunnit UEFA Cupen) fick med sig en hel del nya fans tack vare framgångarna men i min pappas släkt var Fenerbahçe alltid det laget man höll på. Allt annat var orimligt, oförståeligt och orelevant. Man höll inte på något annat. Det var bara så.
Min storebror är 37 år gammal, jag är snart 31. 19 september 2002 - han tog med mig på min första matchupplevelse någonsin, en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Så mycket passion bakom de uppslutna turkar som rest från vårt avlånga lands alla hörn. Det spelade inte någon roll vilket lag man egentligen höll på, var det ett turkiskt lag som representerade turkisk fotboll i europeisk sammanhang, då anslöt man sig bakom i den mån man kunde. Det gör vi turkar sällan idag.
Jag ville sitta bakom mål för jag hade fått veta att det var där ultras satt. Jag ville så gärna smälta in och visa upp hur mycket jag höll om Fenerbahçe och kunde knappt någon rams eller sång. Jag ville vara med de som kände laget jag ännu inte riktigt hade komma att lära känna.
En målrik match senare (3-3) och en vinst i Istanbul gick Fenerbahçe vidare i drömmen om en finalplats. Efter denna upplevelse har jag kunnat avveckla en hel del matcher både på bortaplan och hemmaplan med blandade känslor. Det jag kände för laget som 16-17 åring började tyna bort, nästan så att laget blev som Volvofabriken som omsätter hög andel av personal.
Spelare kom, spelare gick. Triumferna och drömmarna man lovades av presidenten Aziz Yildirim kom aldrig. Förutom ligatitlar så fanns det inte mer än så. Man ville så gärna också vinna UEFA Cupen så att Galatasaray inte var det enda turkiska laget som skulle kunna stoltsera med sin framgångsrika resa och historia. Man satsade på utländska spelare som Kennet Andersson, Haim Revivo, Nicolas Anelka, Ariel Ortega och namnen bara blev större.
Volvofabriken Fenerbahçe har hunnit ha profiler som Roberto Carlos, Alex de Souza, Daniel Guiza, Stephen Appiah, Dalian Atkinson, Elvir Balic, van Hooijdonk, Mateja Kezman, Diego Lugano, Andre Santos, Mamadou Niang, Dirk Kuyt, Milos Krasic, Raul Meireles, Bruno Alves, Diego, Luis Nani och några profiler som finns i laget idag är bland annat Simon Kjaer, Martin Skrtel och Robin van Persie.
Jag skulle aldrig kunna leta fram vad alla dessa spelare har kostat under sin tid, med sign-on bonus, övergångssumma, lön och matchbonusar men det krävs inte en raketforskare för att klura ut att vi pratar om gastronomiska summor.
Vissa blev framgångsrika. De spelade med själ och hjärta, vann fansens förtroende och kommer att finnas i miljoner med människors minnen. Vissa lyckades aldrig. Varför kan man diskutera fram och tillbaka ur många vinklar.
Tränare har kommit och gått. Vissa blev framgångsrika. De var passionerade, brann för sporten och blev snabbt en publikfavorit. Vissa lyckades aldrig utan floppade rätt så rejält. Något de har gemensamt är att de alla gjorde sin tids dyraste värvningar av diverse spelare och fick sparken allihop.
En man har alltid återstått. Den mannen som påstår sig ha byggt Fenerbahçe till vad det är idag (vet inte om man ska ta det positivt eller negativt sett till alla de olika grenar Fenerbahçe har en fot i). Mannen med visioner sa man när han valdes 1998. Mannen som hade stora projekt och har genomfört kanske de flesta, om inte alla (?) sina projekt men vad hände med laget?
Man har byggt sin egen fotbollsanläggning i Düzce, som är i en klass för sig själv. Top-notch på alla sätt. Man var också först ut nationellt sett med egen fotbollskanal, eget sim-kort, klubbshoppar med mera. Många andra klubbar har följt dessa spår och är alla väl etablerade på sina sätt.
Men vad hände med laget? Vilka framgångar kan vi stoltsera med? En 6-0 vinst mot våra rivaler 6 november 2002? Någon vinst över ett b-lagsbetonat Manchester United där Tuncay Sanli kostar på sig ett hattrick? Att vi slår ut Sevilla i Champions League 2007-2008? Semifinal i Europa League, där man ger upp drömmen om finalplatsen i Amsterdam efter en förlust mot Benfica i Portugal?
Det själlösa spelet återspeglas i hur de två senaste säsongerna sett ut. Vitor Pereira (2015-2016) och Dirk Advocaat nu vid rodret och det har inte sett ljust ut för klubben sedan Ersun Yanal stod där i presskonferansen efter förlusten mot Konyaspor i säsongens allra första match 2013-2014 och sa att Fenerbahçe KOMMER att vinna ligan i år, resten får kriga för sina placeringar. 27 april 2014 var Fenerbahçe turkiska mästare och skrev också klubbhistoria med den tidigaste mästartiteln någonsin.
Luis Nani, Robin van Persie, Simon Kjaer, Martin Skrtel, Josef de Souza, Fernandao. Namn som kanske inte säger mycket för många men kostade troligen mer än vad många av oss tillsammans hade kunnat spara ihop under några hundraår och inte ens då vara i närheten av de summor klubben har spenderat på dom.
Att sparka en spelare som gett så mycket till sporten, inte bara för Fenerbahçe, utan till hela fotbollstokiga Turkiet var som 25 miljoner knivar som sattes i ryggen på lika många supportrar. Publikfavoriten, spelaren alla respekterade, han som alla fruktade, geniet ingen visste vad han skulle göra för kommande drag, "han som inte sprang", några mål ifrån all time rekord i antal gjorde mål i klubbens historia. Han som kristen och brasiliansk medborgare lärde sig turkiska, hade barn som sjöng den turkiska nationalsången och fick även träffa Turkiets dåvarande premiärminister. Legenden fansen reste en staty över utanför arenan i Kadiköy. Han som alla turkar, oavsett klubbtillhörighet, ville och önskade var turkisk medborgare där drömmen fanns om att få se Alex bära den turkiska tröjan.
Han heter Alex de Souza. Behöver inte säga mer än så. Resten vet de flesta som har koll på turkisk fotboll.
När alla gick sina vägar, frivilligt eller med tvång, var en person alltid kvar. Presidenten med visioner och stora projekt och nu i efterhand stora ihåliga fickor som inte vet ett stopp.
Presidenten som sätter sina egna intressen före andras, som inger en hopp men alltid lämnar oss med ett brustet hjärta och krossade drömmar. Presidenten som inte ser sig själv som inkompetent och skadar klubben på egen hand mer än vad många av dessa nämnda namn gör.
Mannen som bidragit till missnöje bland supportrarna, tomma läktare, skulder som växer på högar, har förbrukat både mitt och säkerligen miljoner med andras förtroende inte bara en gång utan upprepade gånger.
Var finns själen? Den kan ha försvunnit ihop med Alex de Souza. Jag tyckte att jag såg en låga tändas till liv inom kaptenen Emre Belözoglu men den varade inte länge innan den blåstes bort.
I flera år har Fenerbahçe utannonserat tjänsten som själen till laget. Frågan är bara var den annonsen finns och hur söker man den?
Aziz Yildrims långa lopp som president sedan 1998 borde ha självmant avslutats åratal sedan. Ännu idag sitter visionären kvar och mörkar min klubb som jag älskat sedan jag var 16 år gammal.
Jag vet inte varför jag skrev denna artikel eller vad jag vill komma fram till. Jag ville nog kanalisera mitt rena missnöja för styrelsens sätt att driva klubben jag kommit att älska ända sedan tidiga tonåren och uttrycka mig i ord. Jag respekterar att vi kan tycka olika men detta är min bild av Fenerbahçe.
En själ är ingen vara, tjänst eller annat man kan köpa. "Själen" skall genomsyras från styrelsen ända ner till bollplockarna.
