Snart tre år efter det första huliganmordet i Sverige
Erik Esbjörnsson på tidningen Södermalmsnytt har träffade Tommy Deogan, som för snart tre år sedan förlorade sin bror Tony.
Samhället satsar stora resurser på att stävja läktarvåldet på fotbollsarenorna. Men trots det finns det många tecken som tyder att fotbollsvåldet den här säsongen blir grövre än på många år.
- Det tragiska är att de inte har tagit lärdom av det som hände. De förstår inte att människokroppen inte är konstruerad för sådana slagsmål, säger Tommy Deogan.
Han har själv inte varit aktiv i någon firma, men han känner flera personer från olika grupperingar.
- Det är helt vanliga människor som kan jobba på bank eller stå i slips och sälja bilar till vardags, sedan går de ut och slåss när det blir match, förklarar han, men betonar att det egentligen är omöjligt att riktigt förstå slagsmålskulturen om man inte är en del av den.
- Det är människor som ser ett problem, och gillar det.
I sommar är det tre år sedan hans bror Tony misshandlades till döds vid ett slagsmål i Högalidsparken.
- Det man aldrig får glömma är att Tony var där för att slåss. Men han var inte där för att dö, och jag tror inte att deras avsikt var att döda Tony. Det gick bara jäkligt snett.
Tony blev 26 år.
Tony valde IFK Göteborg
Femton år tidigare hade han hittat IFK Göteborg, när klubben stod på topp och spelade ute i Europa. Tony förblev IFK trogen, men för Tommy var det Hammarby som gällde, och fotboll var ett givet samtalsämne vid köksbordet. Vid möten mellan IFK och Hammarby var telefonkontakten frekvent.
- Vi ringde upp varandra hela tiden, du vet, för att visa vilken läktare som hade bäst tryck, eller när det blev mål.
Utan brodern har live-fotboll förlorat sin charm, berättar Tommy, som nu ser matcherna framför tv:n i stället. Fortfarande känns det tomt när IFK och Hammarby spelar.
Han ger en annan bild av Tony än den av busen, som satt inne på ett flerårigt fängelsestraff för grov misshandel, och Tommy säger att storebrodern var hans största förebild.
- Jag såg upp till honom mer än till någon annan, och jag har honom att tacka för allt. Det var han som räddade mig.
Det var under gymnasiet som Tommys liv hade börjat gå snett. Ett missbruk av tyngre droger förde honom närmare ändhållplatsen, men det tog stopp när storebrodern Tony fick höra om problemen. Lillbrorsan skulle ha det bra, så det blev avgiftning och gottgörelse.
Tommy hamnade på rätt köl och började arbeta engagerat med olika antivåldsprojekt, och hade gjort det i tre år den där julidagen 2002. Det var en obehaglig ironi att Tony plötsligt rycktes bort.
- Jag trodde ju inte att det var sant. Jag satt just och skrev på en ny föreläsning den sommaren, och så kom det här.
Men det var inte det värsta slaget - det kom i den efterföljande rättsprocessen. Den haltade och det kom flera olika besked från rättsläkarna. Hundratals förhör med inblandade kunde inte leda till att någon gärningsman pekades ut. Utredningen är nu nedlagd, och Tommy har försökt lämna det hela bakom sig.
- Jag vet inte om jag skulle gå på en eventuell rättegång, och jag bryr mig inte längre. Den som gjorde det får leva med det varje dag under resten av sitt liv, och är det inte det hårdaste straffet - att vara instängd i sitt eget psyke?
I stället för att vara bitter jobbar Tommy vidare med ungdomar i Stockholm. På helgerna och vissa vardagsnätter går han runt i Enskede/Årsta och pratar med kidsen.
Politikerna i stadsdelen har engagerat honom i en satsning för ungdomarna i området, och Tommy menar att det är svårt att hitta en så vaken stadsdel som just den han jobbar i nu.
Längre ned i åldrarna
När vi talar om "Baby Squads", de nya grupperna inom firmorna med allt yngre medlemmar, suckar han.
- Du säger att polisen tog sextonåringar sist, och jag vet att det finns till och med tolvåringar som är med. Här är vårt ansvar otroligt stort. Vilka förebilder har de? Det är så oerhört viktigt att vi jobbar tidigt med dessa ungdomar.
Tommy menar att de som klandrar fotbollsklubbarna inte vet vad de talar om.
- De här människorna hade lika gärna varit med och slagits i något annat sammanhang. De hade kunnat bli nazister i stället för fotbollsfanatiker.
- Dessutom, hur mycket har inte fotbollsklubbarna gjort för så många människor? Vi tänker aldrig på allt det goda, trots att det är vi som är i majoritet.
Samma sak gäller på matchen. Att visa goda förebilder på matchen och låta mer än de dåliga är avgörande, för det är trots allt där unga först konfronteras med våldselementen.
- Det börjar med en flagga och halsduk. Sedan ser man de tuffa grabbarna, och lär känna dem. Så har de snart blivit förebilder, vilket sätter press på dem också, när de förväntas agera utifrån det.
Och så var det väl för Tony också, en 26-åring som just muckat från fängelset och hade allt han behövde, utom en kick. Någon spänning som inte fanns där. Så han gick till Högalidsparken efter att ha lugnat sin flickvän med orden:
- Ingen har dött av det här.
