Tony Ernst goes stream-of-consciousness the day before the derby
"På vägen hem kommer ångesten för första gången på riktigt allvar denna tisdag, dan innan match. Hur ska jag klara av att existera om vi förlorar? Vad ska jag göra? Gråta?"
Huvudvärk. Jag vaknar med huvudvärk. Det är klockans fel. När den ringer sätter den samtidigt igång tydliga pavlovska reflexer inuti mig: omedelbart krav på mer sömn, hat mot en värld som tillåter en klocka att ringa så tidigt, huvudvärk. Ner till vattenkokaren. Glengettie. Te a blas arbennigh. Det är walesiska och betyder Tea of distinctive flavour. En skugga mjölk. Inte glömma MFF-muggen. Alltid MFF-muggen matchdag samt dan innan och efter matchdag. Aldrig annars. Vi har alla våra ritualer. Fan att inte Ijeh kan spela. Han hade rastat HIF:s backlinje. Och kommit upp i över tjugo mål gjorda.
Ut i morgondimman. Vart kom den ifrån? Hämta tidningen i den lätt rostiga brevlådan. Del C. Sporten. Där ser man: experter som tidigare ägnat dyrbar medietid åt att gnälla på MFF tippar oss nu som guldlag. Ska ni bestämma er: är vi en klubb i total avsaknad av spel eller är vi ett offensivt, spännande lag? Whatever. Ni kan dra åt helvete! Barn som ska upp. Mackor som ska bres. Tänder som ska borstas. Kommer Gustaf Andersson att spela? Hur ska vi stoppa honom? Med våld? Då var det dags för att bege sig. Skolan först. Puss, puss. Pappa kommer klockan tre. Next stop: Dagis. Puss, puss. Pappa kommer klockan tre.
På vägen hem kommer ångesten för första gången på riktigt allvar denna tisdag, dan innan match. Hur ska jag klara av att existera om vi förlorar? Vad ska jag göra? Gråta? Nej, det blir nog inte aktuellt. Sist jag grät var efter 4-0-förlusten mot just HIF på Stadion 1999. Det ska inte upprepas. Hemma framför datorn. Det finns en packe texter att skriva. Kvällsposten ska ha sin, såklart, och så borde jag verkligen skriva ut den där Fjärde Världen-intervjun till den där andra musiktidningen. Låtsas ointresserad och tittar på klockan bara därför att. Man har väl rätt att veta vad klockan är? Det är väl inget brott? Jajaja. Stänger av datorn och tar på mig skorna.
Är vid träningsplanen lagom till tvåmålsspelet. Mycket folk. Teve är där. Och radio. Och en massa tidningsjournalister. Hur ser det ut nu då? Asper i mål. Jussi och Daniel i mitten. Roth på ena kanten, Olof på andra. Mete håller till i b-uppställningen. Mittfältet från vänster: Elanga, Mattison, JO, Samba. Och så Skoog och Yngvesson däruppe. Ijeh sylvass som vanligt. Men också mycket enskilda misstag och slarvigt spel från alla fötter. Det verkar som om spelarna är lika spända som fansen. I halvtid ändrar Generalen uppställningen. Ett femmannamittfält med Samba i mitten och Yngvesson på högerytter. Efter tvåmålsspelet blir det nojs, trams och synnerligen oorganiserat kaos. Jag blir helt orolig.
Pratar med några jag känner: ska det vara såhär? Kan de inte ägna tiden åt något vettigare? Öva frisparkar, straffar, inlägg? Jag märker hur min röst går upp i falsett och hur blicken irrar. Vännerna lugnar mig. Ser du inte så bra stämningen är? Ser du inte hur laddade de är? Ser du inte att de bara går och väntar på att få kasta sig ut på Colosseum, jag menar, Stadion? Efter träningen blir Skoog intervjuad. Sen Prahl. Sen Yngvesson. Sen Daniel. Sen Samba. Sen Hasse Borg. Jag hade planerat att intervjua Palmér efteråt men modet sviker mig och jag flickrodnar. Vad är det med mig: jag har träffat och intervjuat Eminem, RZA, Burning Spear, De La Soul och Pops Staples och aldrig varit speciellt nervös av mig, men när jag kommer nära någon i MFF:s organisation så får jag feberyrsel. Jag cyklar bort till Esset istället.
Blir stirrig på vägen dit: vi vinner imorgon! Jag är helt säker! Skoog gör två, Yngvesson ett och JO ett. Vi vinner! Fattar ni, vi vinner! Nästan framme så sätter schizofrenin in på fullaste allvar. Vi förlorar! Santos gör två, JJ ett och Göteborgs-Gurra ett. Vi förlorar! Fattar ni, vi förlorar! I’m the yo-yo man, always up and down. Tröstköper två Nick Drake-cd:s (Five Leaves Left och Bryter Layter, for the record) för sextio pix stycket samt Apocalypse Now Redux på DVD. Känner mig något lugnare. Försöker fokusera på enkla ting: andning, gång, tal.
Sticker inom min vän Johan i HiFi-butiken. Han är lika stirrig som jag. Enda skillnaden: han är säker på seger. På väg hem. Noterar de fortsatta krigsrubrikerna i Aftonbladet för att en kompis till en kompis till Zlatan tyckte att en tjej var ful. Kan det öppna, råa Skåne-hatet manifesteras tydligare? Och är det verkligen OK att publicera polisanmälningar med namn och allt? Jag trodde man var innocent until proven guilty? Fast det gäller kanske inte MFF:are? Och man undrar på vems sida Spy Bar står? Det tog inte många minuter för dem att sälja bilderna från övervakningskamerorna till Aftonbladet. Whatever. Ni kan dra åt helvete!
Hemma. Disk. Tvätt. Några telefonsamtal. Hur blir det med Concha? När är han tillbaka? Och då menar jag: exakt? Inte flumtid, typ, ja, han sitter väl på bänken om några veckor. Varför finns det inte en MFF-sida på nätet där man kan följa Skoogs puls dygnet runt? Där Yngvesson guidar oss igenom sina favoritalbum inom countryn och americanan? Där alla MFF:s mål genom alla tider går att återuppleva i Real Player? Skolan först. Puss, puss. Har dagen varit bra? Next stop: Dagis. Puss, puss. Har dagen varit bra? Hem igen. En ny kopp te. Kärleken kommer hem. Har du haft en jobbig dag? Ja. Själv då, frågar hon? Jättejobbig! Middag. Bollibompa. Pyjamaspåklädning. Ut på nätet.
Har plötsligt etablerat en mailkontakt med en HIF:are. De är faktiskt också människor. Han tror på 1-1. Jag håller med. Får mail från Pessimist-henrik. Han tror på 0-2, såklart. Besöker mff.se, mffsupport.com, fotbolldirekt.com, sportal.se, svenskfotboll.se tills ögonen blöder. Vore det inte läge att testa Jon nu? Han måste vara sugen som fan. Frisk och fräsch. Istället för Elanga som blandar Marianergraven med K2? Grannen kommer in. Vi kikar på IFK-ÖIS på Canal Plus. Visst hade det varit härligt med chans till utökad ledning, men nog gläder det ett himmelsblått hjärta att se IFK Göteborg få storstryk och bli förnedrade? Och om inte vi kan slå det där svängdörrsförsvaret på söndag så ska jag köpa upp mig på gamla Galenskaparna-videos. Tänk er en laddad Ijeh mot Erlingmark: it smells like… victory! Natt nu. Veedon Fleece på stereon. Checkar mina gamla krönikor i arkivet och upptäcker att jag i januari skrev följande: ”Men jag tror verkligen på MFF i år. Verkligen”.
