Den 12:e spelarens ansvar, del 1
En gästkrönika i tre delar om supportrarnas roll i IFK Göteborgs kris.
Vi fotbollssupportrar brukar kallas ”den 12:e spelaren” i olika sammanhang. Detta brukar vara ett uppskattat smeknamn, eftersom det bekräftar supportrarnas betydelse för ett lags prestationer. För oss änglar innebär det att vi blir erkända som en del i Sveriges mest framgångsrika fotbollsorganisation genom tiderna.
Dock har medaljen en baksida som många av oss inte vill se. Supportrarna – den 12:e spelaren – har precis samma begränsning som de elva på planen: vi kan vara antingen ett tillskott eller en belastning för laget. Vi kan göra antingen bra eller dåliga saker. Detta bör vi minnas i tider av konstant motgång. Hur mycket kritik folket uppe på Kamratgården än förtjänar, så är vi supportrar en del av motgången på samma sätt som vi är en del av framgången.
Jag anser att vi måste tänka på det innan vi piper och gnäller. Vill vi ha en del av äran i framgång, så måste vi åtminstone fundera över det egna ansvaret i motgång. Allt annat är hyckleri.
Detta är den första artikeln i en serie om tre. I dessa artiklar skall supportrarnas betydelse för ett lag, på både gott och ont, behandlas. Det är viktigt att läsaren håller i minnet att artiklarna syftar till att skapa debatt, inte att fördela ansvar. Blir vi medvetna om att vi kan påverka lagets spel – och om hur vi gör det – så kan vi också arbeta för att bli ett bättre stöd för IFK Göteborg, den klubb vi alla älskar.
Få förändringar jämfört med i fjol
Jag påstår alltså att vi supportrar har ett direkt ansvar för att IFK idag är en klubb i kris. Vi är självfallet inte ensamt ansvariga, vi är inte ens huvudansvariga. Men vi, den 12:e spelaren, har helt klart varit en bidragande orsak till det bedrövliga spelet säsongen 2002. Ett sätt att göra detta tydligt är att jämföra årets säsong med säsongen 2001.
Förra året kämpade IFK Göteborg in i det sista om guldet. Inför sista omgången låg vi tvåa, vi slutade sedermera fyra. I år får vi kvala. Vilka förändringar har skett som gjort att IFK tappat så mycket? Låt oss jämföra de skillnader som stått under Kamratgårdens direkta kontroll:
Säsongen 2001 hade vi Stefan Lundin som A-lagstränare – precis som större delen av denna säsong. Sättet att inspirera och coacha har alltså varit detsamma. Av samma anledning är även spelsystem och spelarnas grundträning likartade i år jämfört med förra säsongen. Vad beträffar förstauppställningen så har inga större kvalitetsmässiga förändringar ägt rum.
Praktiskt taget inga förändringar alls, med andra ord. Det här är sannerligen inget ideal för en klubb med höga ambitioner. Nytänkandet har lyst med sin frånvaro. Inga nya idéer som gjort laget mindre förutsägbart har införts, inga nyförvärv som visat truppen att här finns det ambition har anlänt till Kamratgården. När flera konkurrenter dessutom förstärkt och förbättrat sedan i fjol, är det inte konstigt att vi tappar. Ansvaret vilar självfallet tungt på klubbens styrelse.
Dock får man nog anse att även om bristen på förnyelse är en svaghet, så är det inget som skall behöva resultera i den sportsliga katastrof vi upplevt i år. Vi har tappat åtta placeringar från säsongen 2001! För att förklara detta räcker det inte med att peka på Kamratgårdens bristande nytänkande.
Supportrarna – den stora skillnaden
Det krävs att man även beaktar andra faktorer. En sådan är den stora och viktiga del av den blåvita organisationen som utgörs av den 12:e spelaren. Har vi gjort något annorlunda i år jämfört med i fjol? Svaret är tveklöst ett ”JA”!
Säsongen 2001 var vi en av landets bästa supporterskaror, med ett pålitligt och manstrakt stöd vid varje match. Vi förekom i rätt få negativa sammanhang – oftast var vi verkligen ett stöd för IFK. I år, däremot, har vi figurerat i följande sammanhang:
• Den berömda Olympiabanderollen – en i och för sig harmlös aktion som gavs groteska proportioner i pressen.
• Tragedin i Högalidsparken.
• Allt hårdare angrepp på Stefan Lundin i takt med att förlusterna kom i somras.
• Kulmen i samband med UEFA-kvalet mot Zimbru. Stefan Lundins avgång.
• Angrepp mot Roger och spelartruppen en vecka efter Rogers tillträde. Utbuande av laget under och efter matcherna.
• Vandalisering av Fredrik Risps bil på Gamlas parkering.
• Snöbollskastning mot spelarna efter BoIS-matchen.
• Rusning på planen och attacker mot matchvärdar efter Kalmarmatchen.
Var för sig hade ingen av dessa incidenter behövt betyda något för lagets spel. Totalt sett är det emellertid orimligt att tro att de inte skulle göra det. Ända sedan i somras har spelarna i IFK Göteborg fått höra från oss – supportrarna (!) – att de i princip är värdelösa svin. Att det inte skulle påverka dem är ett närmast barnsligt påstående. Parallellt med dessa händelser har laget trots allt gått från att prestera ett rätt bra spel i våras och ha häng på toppen, till att göra sin sämsta sommar och höst någonsin. Igen: vi supportrar vill gärna ha en del av äran i framgång. Men kan vi påverka laget i positiv riktning, så kan vi även göra det i negativ. Personligen är jag övertygad om att IFK aldrig hade behövt kvala i år, om inte den 12:e spelaren hade svikit laget när spelarna som mest behövde oss.
Som jag ser det bör alla i den blåvita rörelsen åtminstone fundera över det här. Det är vare sig möjligt eller önskvärt att vi alla blir en likriktad homogen massa av likadana åsikter och värderingar på läktarna – vår olikhet är vår styrka. Men det betyder inte att vi inte kan bli bättre genom att lära av varandra. Avfärda därför inte bara denna artikel med en axelryckning och orden ”killen är en åsna”. Vi har ju trots allt vår kärlek till IFK Göteborg gemensamt. Vi vill alla klubben väl.
Så – vilken roll har den 12:e spelaren haft på vägen mot klubbens kris? Vad har jag gjort för att bidra till krisen? Kan vi acceptera vårt ansvar, så kan vi också undvika att göra om misstagen.
Läs del 2
