Arenadrömmar - del Två
fortsättning från del ett.
Många i England som är besvikna på utvecklingen och som saknar stämningen skriver att det är pengarna som har förstört det. Att man har höjt priserna för att kunna göra en klassmässig rensning av läktarna. Utan att veta så tror jag inte det. Men konsekvensen har blivit densamma eftersom man av naturliga skäl har varit tvungen att finansiera sina nya dyra läktare med höga biljettpriser. Läktarna är dessutom underdimensionerade för att ta emot alla som vill gå på fotboll. Det har förmodligen blivit för stora investeringar att bygga större läktare än dagens.
En ståplatsläktare ska väl kunna ta minst 2 gånger så mycket åskådare som en sittplatsläktare, så man har nog inte haft så mycket att vinna ekonomiskt på att ta bort ståplatserna.
Att gå därifrån till att säga att det var bättre förr är nog att vara väl nostalgisk. Förra säsongen 2002/2003 snittade Premier League cirka 35 000. Det är det bästa snittet för högsta serien sedan 1951, läs mer om publiksiffror i England under bildens länktips. Ingen av de gamla kortsidorna på Stamford Bridge var speciellt åskådarvänliga. The Shed och The North Stand var jättelika betongläktare, "utan tak" och de låg båda mycket långt från planen. Säkerheten var vad jag läst inte den bästa heller. Dessutom fanns det en hel del dårar på läktarna som hade som nöje att kombinera fotbollsbesöket med våld.
Men jag tror inte den avgörande orsaken till ökningen av publiken beror på de nya fina arenorna även om en del vill hävda det och man kommer säkert att säga samma sak i Sverige nu när arenorna ska rustas upp. I England vände publiksiffrorna upp redan 1987 och sedan har det varit uppåt mest hela tiden, men ökningen har varit störst de senaste åren precis som i Sverige. I Sverige dröjde det till 1993 innan det vände uppåt, men det beror nog mest på att 10-lags Allsvenskan skrotades först 1992. I Sverige har vi de senaste åren haft en fantastisk publikutveckling utan hjälp av några nya moderna arenor. Naturligtvis hjälper det till om man kan erbjuda något för alla smaker, men fotbollsåskådaren är ingen vanlig konsument. Man byter inte arena som man byter biograf bara för att stolarna är mjukare eller för att popcornen är färskare.
Ett annat tecken på hur opassionerad engelsk fotboll har blivit är att dagens fotbollssupporter i England har antingen inga supporterprylar alls eller så har man bara en matchtröja. Av olika anledningar så verkar alla besökare på engelska arenor kämpa så förtvivlat för att inte sticka ut. Tänk att Desmond Morris ägnade nästan en hel sida i sin bok om olika sätt att bära halsduken. Undrar vad de hade tänkt om våra munkjackor, t-shirts, halsdukar. Ler lite när jag tänker på vad de hade tänkt om våra Celtic-tröjor, pajashattar, kiltar etc. Dagens svenska läktarkultur påminner just nu mer om den engelska kulturen som jag är uppvuxen med från Tipsextra på 70 och 80-talet än vad engelsmännens egen gör.
Huliganer, misskötta arenor och makthavare har lyckats förstöra det bästa av den engelska fotbollskulturen. Att fotbollen av någon anledning ger utlopp för så mycket spontana känslor. Så mycket glädje, lycka, ilska och sorg. Fotbollen är en oas i en värld där det krävs allt mer av oss att vi ska vara perfekta. En plats där samhällets normal sociala konvention om "sitt fint, vacker tass" inte gäller. Idag i England är spontaniteten istället tuktad. Åsikts, stil, vett och etikettpolisen har fått härja fritt. Arenafotbollen är mer opera än fotboll. Det är mer finkultur än något för alla.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade sett ut om engelsmännen hade slagit vakt om sin fotbollskultur lite bättre. Kanske hade Chelsea då haft sin fina arena, men med en stor ny ståplatsläktare där The Shed en gång var. Med samma enorma stämning, men med en mycket tryggare arena. Förhoppningsvis hade alla, fattig som rik, haft möjlighet att gå på Chelseas matcher. Kanske hade man då haft 55 000 på matcherna istället för 40 000.
Den lustiga är att den som låter mest kring mig är en liten söt flicka i 9-års åldern, med stora bruna ögon och långt vackert kastanjebrunt hår. Hon är där med sin mamma. Jag skrattar när jag tittar på henne under matchen. Ena stunden är hon helt förtvivlad och gömmer ansiktet i händerna, nästa stund är hon extatisk. När hennes favorit Zola byts in skriker hon exalterat "Come on Franco" och när han gör sista målet är lyckan total. Chelsea vinner med 4-1 och när matchen är slut spelar man "Blue is the colour". Den lilla flickan sjunger och vi sjunger med:
Blue is the colour, football is the game
We're all together, and winning is our aim
So cheer us on through the sun and rain
'cause Chelsea, Chelsea is our name.
fortsättning i del 3 här.
