Ellen Wangerheim – med siktet inställt på planen
Vad gör man när livet tar en oväntad sväng och karriären måste sättas på paus? Skador är en naturlig del av idrottares karriär även om det är en oönskad sådan. De flesta råkar ut för det, men hanterar dem på olika sätt. Hur hanterar man det som ung, lovande fotbollsstjärna där enda vägen hittills varit uppåt. Någon som vet det är Ellen Wangerheim i Hammarby.
Olyckan var framme
A-lagets träning har precis avslutats på Kanalplan, Hammarbys damers hemmaplan. Ellen Wangerheim, 18, var bara med i lagträning under första halvtimmen. Resterande tid fick hon köra själv på sidlinjen då närkamperna kan bli för tuffa och riskerar ge bakslag i rehabiliteringsprocessen.
Det var i maj förra året som olyckan var framme. Laget hade inlett serien med ett par förluster mot tuffast möjliga motstånd men därefter lyckats vända på resultaten. Ellen hade spelat majoriteten av matcherna och poängen hade börjat trilla in för egen del. Nu stundade ett derby.
12 maj på Grimsta IP. Matchen mot Brommapojkarna hade bara pågått i en dryg halvtimme. Ellen hade öppnat målskyttet för Hammarby när hon bara minuterna senare haltar till. Sekunden senare ligger hon och täcker ansiktet med händerna. Korsbandet var av.
– När det väl hände på planen var jag rätt inställd på vad det var. Jag hörde att någonting poppade, berättar Ellen och minns tillbaka på situationen.
Hon fortsätter;
– Det var obehagligt. Jag kände att det gjorde ont i knät. Det var dock inte smärtan som gjorde att jag grät, snarare att jag förstod vad det skulle innebära.
Ellen Wangerheim på Kanalplan, påväg tillbaka från korsbandsskada.
Hon nämner hur tankarna gick från säsongen i Hammarby, vidare till F19 landslaget som skulle spela EM till sommaren (Där Sverige blev utslagna i semifinalen mot Spanien). Men att hon trots de jobbiga tankarna, kunde se en långsiktig vinning i det hela.
– Jag sa till mig själv att det någonstans var den pushen jag behövde kanske, då jag inte kört så mycket styrketräning fram till dess.
Att så snabbt kunna rikta tankarna i en positiv riktning när korsbandet precis gått av kräver sin förklaring. Och för att förklara det behöver vi backa bandet lite.
Fotbollen i första hand
Uppvuxen i Saltsjö-Boo i Nacka kommun har Ellen alltid varit omringad av Hammarbyare. Både mamma och pappa är inbitna supportrar och sedan 6 års ålder fick Ellen börja följa med på matcherna. Vid ung ålder började Ellen som är född 2004 att spela fotboll själv och 2014 startade hennes pappa upp laget Saltsjö-Boo IF där hon kom att spela ett par år. Efter en mellanlandning i Nacka FC gick flytten oväntat nog till Djurgården.
– Vi var ett gäng från min årskull som gjorde flytten samtidigt. Det tog emot att spela i Djurgården med tanke på min bakgrund, säger hon och fortsätter;
– Men där och då fick fotbollen gå i första hand. Då spelade det mindre roll var jag spelade, så länge jag fortsatte utvecklas.
Och visst fortsatte Ellen att utvecklas. Ett år senare när Hammarby hörde av sig tvekade hon inte. De grönvita laget låg vid tidpunkten i Elitettan (svenska andradivisionen). Ett bra steg för en, där och då, snart 16 år gammal Ellen.
– Valet var enkelt när Bajen hörde av sig. Först och främst så erbjöd de spel med A-laget vilket jag kände att jag var redo för. Sen var det uttalat att dom satsade ganska hårt på damlaget vilket var kul såklart.
Vid tidpunkten var du 15 år, det låter väldigt tidigt att spela A-lagsfotboll?
– Jag skulle fylla 16 samma år och när jag kom var det såklart en liten omställning. Då var det mest träna och komma in i laget. Men sen under hösten fick jag ändå en del speltid.
15 framträdanden närmare bestämt blev det första året i Hammarby. Samma år tog laget steget tillbaka till finrummet i svenska fotboll – Allsvenskan. Under premiärsäsongen i högsta serien blev det 22 framträdanden för Ellen som fortsatte ta steg även om poängproduktionen uteblev. Därför var det nog många som trodde att det stora genombrottet var på gång när poängen började trilla in under inledningen av 2022. Sen kom skadan.
Ellen och syster Maja på Tele2 Arena 2013 (Maja till vänster och Ellen till höger)
Det här som behövdes
Sin unga ålder till trots sitter Ellen inne på ett gediget CV. Tre stycken guld i ungdomsturneringen Gothia Cup, första målskytten någonsin i F15 landslaget och även ett SM-guld i futsal. Lägg därtill utmärkelser som turneringens spelare i Gothia. Vad är framgångsreceptet?
– Jag har alltid älskat att spela fotboll, var tränaren än satt mig. Har jag inte fått spela anfallare har jag spelat mittfältare eller back, det viktiga har varit att få spela. Men även träning i sig är något jag älskar, och det tror jag får mig att sticka ut. När många kanske inte velat träna har jag istället velat träna extra, säger hon entusiastisk.
Att korsbandsskadan var hennes stora riktiga motgång håller Ellen med om. Efter en lång uppåtgående spiral väntade nu minst nio månaders paus från fotbollen. Men inte från träningen.
– Jag slutade inte gråta när jag väl låg där på planen i maj, men någonstans så minns jag verkligen hur jag tänkte. Det kanske var det här som behövdes, säger Ellen.
Hon beskriver hur hon fram till dess haft det mesta av sitt fokus på fotbollsträningen. Gymmet har fått komma i tredje hand, som bäst. Men när hon väl låg där på planen och insåg att fotbollen inte skulle vara lika närvarande kommande år, tändes någonting inom henne.
– Jag får trots allt träna, men på ett annat sätt. Och jag tränar för att komma tillbaka (till fotbollen). För att få göra det jag tycker är kul.
Operationen
När hon väl insåg att säsongen var över började hon förbereda sig för operation. Något som hon beskriver som en smärtsam process där och då, för en långsiktig vinning.
– Vi tog knäskålssenan när vi opererade, vilket innebär lite mer smärta under rehaben. Men hade vi använt en annan del vid operationen hade risken för problem när jag väl börjat spela igen varit större, berättar Ellen och håller sig för knäet.
Idag, nio månader efter operation, är knäet på god väg att bli bra igen. Men efter ungefär halva återhämtningen åkte hon på ett bakslag som förlängde processen ytterligare.
– Jag fick en överansträngning i en muskel som heter popliteus bakom knät. Jag var inte stark nog att göra vissa övningar som jag gjorde. Så jag tog mig igenom dem mentalt. Men jag var inte riktigt där fysiskt än och då använde jag andra (fel) muskler.
Hur tufft var ett sådant bakslag?
– Tufft såklart. Samtidigt var jag inställd på att det kan ta allt mellan nio månader och ett år. Då gjorde några veckor hit och dit inte så mycket.
Precis som Ellen själv insåg när knäet hade ‘poppat’ den där vårdagen på Grimsta IP fanns det en naturlig anledning till skadan. Allt fokus hade länge legat på fotbollsträningen och mindre fokus på styrka. Det var bara en tidsfråga hintar hon om.
– Jag var antagligen för svag i lårmusklerna. Nu lägger jag större vikt i styrketräningen och allt annat som inte är just fotboll. Och det är häftigt nu när jag fått börja träna med boll. Passningarna är hårdare, för att inte tala om skotten. Blir man starkare på sidan av planen blir man ju det på planen också, säger hon.
Hitta glädjen igen
Utöver den egna träningen har Ellen under de senaste nio månaderna varit tränare för ett av Hammarbys flicklag. Tidigare har hon beskrivit hur det gav henne glädje tillbaka under tunga rehabiliteringsperioder. Hon berättar dels hur de mindre tjejerna ser henne som en förebild och hur alla har ett stort driv att lära sig.
– Sen hamnar jag ju längre ifrån mitt eget lag när jag inte kan träna och spela matcher tillsammans med dom. Att då få vara här och en del av någonting större har hjälpt mig. Dels får det mig att känna glädje men också motivation att komma tillbaka till mitt egna lag.
I början av januari bjöd Hammarby in till årets första träning. Kanalplan var fyllt till bredden med supportrar som ville få årets första glimt av sina hjältar. Ellen hade hittills fått fokusera på att bygga upp styrkan i benet. Och när hon inte fick göra det tränade hon överkropp. Allt med det långsiktiga tänket att det kommer ta henne närmre fotbollsplanen.
Det kom som en blixt från klar himmel när hennes tränare berättade att hon skulle få vara med på träningen den dagen.
– Jag var helt chockad, jag visste inte om det. Bara att få ta på sig fotbollsskorna igen. Man har ju gått runt i dem varje dag senaste tio åren, och helt plötsligt har man inte använt dom på nio månader. Vilken känsla!
Årets första träning 2023 på Kanalplan den 9 januari
SM-guld med Bajen
Sedan dess har ytterligare snart två månader passerat. En halvtimme med laget blev det idag och sakta men säkert tar Ellen steg mot att komma tillbaka i full träning. Tränarna har varit sparsamma med detaljer kring planerad återkomst, samtidigt som det finns fystester som kommer att avgöra när kroppen väl är redo. Båda benen måste vara lika starka.
– Jag har fått jättebra förutsättningar på Sofiahemmet, en rehabklinik som jag fått bra hjälp på. Och nu mot slutet så har jag fått jättebra hjälp här i Hammarby och bra förutsättningar. Privattränare som gör att man kan ta de här små stegen hela tiden och gå i rätt riktning.
Kortsiktigt fokuserar Ellen på att komma tillbaka till full träning. Att få vara med på alla övningarna och gnugga på i närkamperna. Långsiktigt däremot ligger fokus på att få speltid, förhoppningsvis redan i vår.
– Sen får man se när det blir. Det känns som att jag måste vara redo och jag vill inte stressa så jag får ett bakslag.
Och ännu längre, vad är dina riktigt långsiktiga mål?
– Jag vill absolut ta SM-guld med Bajen. Det hade varit väldigt häftigt och stor, särskillt med min bakgrund. Jag tror att vi har något väldigt bra på gång. Det är väldigt mycket parametrar som ska spela in och det är en lång säsong. Men det har vi absolut möjlighet att nå till inom en snar framtid, menar Ellen.
Vi avrundar intervjun då det är dags för nästa träningspass för Ellen. Men denna gång är det inte hennes egna. Hammarbys flickor i 11 årsåldern väntar på sin tränare som ska leda torsdagens träningspass på Kanalplan. Där kan hon känna att hon bidrar till ett lag, samtidigt som hon får göra det hon älskar. Att vara på en fotbollsplan.
UR ARKIVET: Ellens sista mål innan korsbandsskadan
