Gästkrönika: Bit inte den hand som föder dig!

Efter en vecka i sexårsverksamheten hade det av några kamrater förklarats att det var AIK som gällde. Hädanefter var samtliga motiv på deras teckningar av svartgul karaktär, när dem spelade landbandy skulle alla vara Pavel Patera eller Björn Ahlström och efter några veckors tjatande på föräldrarna kunde han stoltsera med sin första AIK-mössa.

Efter en vecka i sexårsverksamheten hade det av några kamrater förklarats att det var AIK som gällde. Hädanefter var samtliga motiv på deras teckningar av svartgul karaktär, när dem spelade landbandy skulle alla vara Pavel Patera eller Björn Ahlström och efter några veckors tjatande på föräldrarna kunde han stoltsera med sin första AIK-mössa. Hemma klipptes AIK-relaterade artiklar ut och klistrades in i klippboken.
 
Hans kompisar kunde alla stoltsera med att ha varit på både Råsunda och Globen, och ägnande varje rast åt att beskriva stämningen på arenan, klackens sånger, konfettin och det öronbedövande måljublet. Detta fick även han tillslut uppleva, på sin första fotbollsmatch satt han på Norra Övre och tittade förundrat på människorna nedanför, på Globen lyssnade han förtjust på klackens sånger och fyndiga ramsor om sitt eget och motståndarnas lag. 

Ett år senare satt han och hans vän som redan på deras första dag i förskolan hade introducerat honom till denna vidunderliga värld, tillsammans med sin respektive föräldrar och såg med de svart-gul rutiga mössorna djupt neddragna över öronen hur människor överallt runt omkring dem skrek och kramades av glädje samtidigt som hela den Norra läktaren badade i ett hav av flaggor och bengaliska eldar. Året var 1998 och AIK hade tagit SM-guld.
 
Ytterligare ett år senare var det dags för hans första derby. Samtalsämnet på fritids var givet och det återfanns under hela dagen ett litet nervöst pirrande i magen. De två fritidsledarna som jobbade där var båda väldigt engagerade AIK:are och när tiden inte fördrevs med att spela fotboll eller bandy satt de alla och lyssnade storögt på deras historier om klacken och supporterlivet i allmänhet.
 
De berättade om Black Army, sånger, och tifon. Ja, de var för dessa nioåringar en outtömlig källa av kunskap och anekdoter rörande AIK och dess följeslagare. Idag var de givetvis extra uppspelta då årets dittills största match skulle spelas och lillebror skulle besegras.
 
Framåt eftermiddagen blev han och hans tidigare nämnda kamrat upphämtade av dennes pappa för att bege sig in till Solna. Där hämtades biljetterna ut och en timme innan avspark satte dem sig på sina platser på Råsundas östra läktare. Från det att klackarna började kämpa om ljudherraväldet på arenan till det att dem satt i bilen för att åka hem efter matchen var pojken i en berg-och dalbana av färger, sång och känslor. Det där åket började redan på förskolan och har fortfarande inte slutat.
 
Nioåringen har nu vuxit upp och sitter här och skriver en gästkrönika på Svenska Fans. Det gör han för att han är rädd att det i framtiden kommer finnas väldigt få nioåringar som får uppleva det jag och mina vänner fick göra. Det vi alla gjorde, och fortfarande gör.
 
Jag är nämligen övertygad att väldigt många av er känner igen sig i det jag skriver. Alla har sina unika historier om hur dem började hålla på sitt lag men vi kan alla identifiera oss med känslorna och nyfikenheten som präglar en ung människas första steg in supportervärlden.
 
Om ni läser texten igen märker ni kanske att väldigt få av mina barndomsminnen faktiskt handlar om själva sporten. Visst kommer jag ihåg vissa mål och sekvenser men det var inte spelet i sig som fick mig att fastna. Det var fansen.
 
Under det ovan nämnda derbyt 1999 satt jag under 90 minuter och tittade med ögon stora som tefat på de respektive kortsidorna. Jag fascinerades så oehört av den energi och ovillkorliga kärlek till sin klubb som där uppvisades.
 
Idag är jag sedan flera år tillbaka en av alla dem som får det här landets ligafotboll att locka människor till arenorna. Anledningen till att produkten Allsvenskan fortfarande drar folk kan endast förklaras med den unika läktarkultur som tusentals människor har skapat under fyra decennier. Ingenstans i Europa hittar du denna kontrast mellan en förstaklassig läktarupplevelse och samtidigt en sådan urusel fotboll.
 
Hur kommer det sig då att denna enorma attraktionskraft står ut med att ständigt bli förringade och föraktade?
 
Efter några beklagliga incidenter under våren befinner vi oss mitt i skottlinjen för ett helt etablissemangs samlade ansträngningar för att förgöra hela det fundament svensk fotboll vilar på – supportrarna.
 
Journalister och andra opinionsbildare står helt oemotsagda när dem sprider sina lögner och vanföreställningar om hur det är att befinna sig på en Allsvensk fotbollsmatch 2011. Hur kan en persons knuff eller några smällare få överskugga glädjen och passionen hos tusentals människor som dyker upp varje omgång och skapar ett samhällsunikt fenomen? Var finns känslan för proportioner?
 
Det är idag tryggare än någonsin att gå på ett fotbollsderby, våldet har flyttat från både läktare och faktiska matchdagar, supportergrupperna har gått ut med totalförbud mot inkastade föremål och barnfamiljer kan tryggt bevittna matcherna. Ändå får man intrycket från media att det är förenat med direkt livsfara att vistas kring en arena i samband med en stormatch.
 
Vi har skapat en kultur som ibland kanske kan anses vara lite stökig och politiskt inkorrekt. Men det är också den som gör att fotbollen lockar en så pass stor publik. Med vilken rätt säger etablissemanget åt oss hur mycket vi ska dricka, vad vi ska sjunga och hur vi ska uppträda? Beatrice Ask sätter sig inte i en buss i sju timmar en måndag för att se sin klubb möta Mjällby borta, Simon Bank stod inte och grät när hans lag degraderades till Superettan och Carin Götblad har aldrig upplevt den ovillkorliga kärlek och gemenskap som återfinns på en pulserande ståplatsläktare.
 
För att förstå hur smutskastade vi stundtals är kan man som exempel läsa kvällstidningarnas reportage från de stora musikfestivalerna som pågår runt om i landet under sommarhalvåret. Med Ola Billgers och Robert Lauls logik borde Nöjesbladet ägna samtliga mittuppslag som rör festivalerna åt de våldtäkter, slagsmål och narkotikabrott som äger rum på dessa evenemang. Det sker fler brott på Hultsfredsfestivalen än Stockholsderbyna tillsammans på ett år, ändå framställs inte den förra som en skräckupplevelse som vanligt folk borde hålla sig borta ifrån.
 
När det för 20 år sedan kastades brandbomber på poliser och slogs på innerplaner kastas det idag vid ett fåtal tillfällen in någon plastmugg eller en smällare. Ändå ska vi enligt politiker och media rasera hela supporterkulturen och avskaffa våra grundläggande medborgerliga rättigheter. Vi har blivit andra klassens medborgare och det är dags att vi sätter stopp nu.
 
Vi kan inte längre tolerera att betraktas som patrask utan rättsäkerhet. Vi har skapat intresset kring svensk fotboll och vi har också löpande över tiden bidragit till att göra matcherna säkrare för samtliga besökare. Jag är nog inte den enda som har tröttnat på att behöva försvara mitt supporterskap från icke-insatta vänner och kollegor vars argument endast stöds av kvällstidningspåståenden.
 
Om den hetskampanj som nu pågår mot oss tillåts att fortsätta utan opposition kommer vår kultur och livsstil att dö. Precis som vi lever genom fotbollen lever också fotbollen genom oss. Den dog inte när 40 personer ryckte i ett staket på Norra 2004 och den dog inte när en artonåring knuffade en målvakt. Men den kommer att dö när den politiskt korrekta snaran vi nu har kring våra halsar dras åt. Utan ståplatser, bengaler, sånger och banderoller kommer allt vi förknippar med dem av oss skapade fotbollsfesterna att försvinna.
 
Nu är tiden inne att vi, tillsammans, tar vårt ansvar som supportrar. När oinsatta proffstyckare sprider lögner och snedvridna vinklingar om hur farligt det är att gå på fotboll måste engagerade fotbollsälskare argumentera emot och påvisa felaktigheterna i deras påståenden.
 
Att de som livnär sig på den fotboll vi har gjort attraktiv samtidigt försöker förgöra oss är en vansinnigt tragikomisk paradox men det är i dagsläget verkligheten. Om Mats Olsson vill fortsätta äta gratis på våra matcher och Lars Lagrell lyfta sin sexsiffriga månadslön är tiden inne att vi får dem att inse vad man verkligen måste slå vakt om i svensk fotboll – supportrarna och dess unika kultur.
 
Den stora massan vars verklighetsuppfattning kring fotboll hämtas från en rosa skvallertidning måste också upplysas om faktiska omständigheter, och att lösningen på det här problemet inte stavas ”gör som i England”.
 
Den levande läktarkulturens ivrigaste belackare använder ofta det landet som ett mönsterexempel på hur man har stävjat läktarvåldet där, men man glömmer oftast att berätta att dem parallellt med detta har skapat ett samhälle som snart är i paritet med George Orwells dystopi i boken ”1984”. Visst försvann våldet på arenorna i viss omfattning, men det gjorde också integriteten och rättsäkerheten. Är det verkligen motiverat att ge upp en av samhällets mest grundläggande byggstenar för att hindra en inflygande plastmugg var femte omgång? För större än så är inte problemet utslaget över en hel säsong.
 
En annan aspekt som skiljer England från Sverige är att det faktiskt finns en dragningskraft till själva fotbollen i Premier League. Med en av världens bästa fotbollsligor kunde förbundet och politiker med hjälp av abnormt höjda biljettpriser och rättsvidriga lagar helt enkelt byta ut publiken. Arbetarklassens pionjärer med sin läktarkultur slängdes ut till förmån för överklasspampar och turister, med biblioteksstämning på läktarna som följd.
 
Detta fungerar inte i Sverige. Här har vi inga Scholes, Rooneys eller Drogbas. Istället får vi nöja oss med Tjernströms träben och Henrik Rydströms snedsparkar. Vi som redan älskar våra klubbar finns där oavsett kvalité på spelet men någon nya publik kommer inte att finnas att tillgå för att fylla de stoppade sittplatsstolarna med om inga ståplatser eller bengaler lyfter upplevelsen.
 
Om vi vill hindra situationer som den mot Syrianska eller under Skånederbyt måste supportrarna få fortsätta att jobba på en kulturförändring. En kulturförändring som medför ett allmänt ställningstagande mot inkastade föremål och ej av vunnet guld motiverade planstormningar. Det räcker med att ta en titt på historien så kan vem som helst se att detta ständigt pågående jobb från fansen själva är det som gjort skillnad på våra läktare. Inte lagar, inte polishästar, och inte kameror.
 
Nu har supportrar över hela landet tröttnat på hur man behandlas och har genom ett unikt och kraftfullt ställningstagande enat sig för att bevara den kultur vi alla älskar och har vuxit upp med. Några eldsjälar har lanserat hemsidan www.positivlaktarkultur.se där man beskriver situationen som den faktiskt är och kommer med genomtänkta och rationella förslag på enkla åtgärder för att undvika fortsatta läktarproblem.
 
Alla som vill fortsätta uppleva en kultur med känslor och engagemang kan hjälpa till att sprida ordet. Du kan länka till hemsidan och be bloggare och journalister att göra detsamma. Sluta skäms för din kultur och förklara för bekanta som själva inte är insatta hur det egentligen ligger till.
 
Det är vi alla skyldiga de där nioåringarna runt om i landet som själva inte har klivit in i berg- och dalbanan än.

Fanjunkaren2011-06-15 15:45:00
Author

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan