Samtal med Jozo Matovac, del 1
En pratstund på Olympia med Jozo Matovac angående hur det är att byta klubb och vilka mål han har för säsongen.
Ni har nu kommit igång att spela igen. Årets första match, mot Mjällby, avverkades i helgen. Hur kändes det? Matchinledningen fördes med ett mycket högt tempo och intensitet. Ni såg spelsugna ut?
-Ja, men det är man. Det är alltid roligt att få komma igång och spela matcher. Det var nog viktigt för min del, nu när jag och några andra kommit med i landslaget, att få spela en match igen.
Det såg ganska bra ut? Passningsspelet var riktigt hyfsat.
-Ja det tycker jag också, det kändes väldigt bra. Vi tappade kanske lite de sista tjugo minuterna men det är kanske naturligt.
Snart inleder du din första ”riktiga” säsong som HIF-spelare. Är det någonting speciellt som har varit jobbigt i samband med flytten från Ålborg?
-Det jobbigaste är, när man har familj med sig, att allting ska komma på plats. Man ska hitta någonstans att bo, barnen ska få vänner och familjen ska börja trivas. Man måste hitta en rytm, den vardagliga rytmen. Det är ju inte bara jag då, utan det är även dem där hemma. Så det är mycket sådana här sociala grejer som kanske inte har så mycket med själva fotbollsspelandet att göra.
Så det är dessa saker som känns som de viktigaste när man byter klubb? Att man smälter in bra i det sociala livet? Fotbollsspelandet brukar kanske lösa sig själv så småningom?
-Ja, man är ändå här varje dag och spelar med killarna så det brukar inte vara någon fara om man jämför med den sociala biten då, speciellt som vi bor i Danmark också.
Men ni är några stycken som bor där, bor ni nära varandra?
-Vi bor väl ganska utspritt, man kan inte direkt gå till varandra men det är ju så man kan köra bil och så.
När du kom till HIF var klubben nere i en liten svacka. Hur kändes det att kastas in i lejonets grop så direkt, i ett lag som var i behov av en vändning resultatmässigt? Dessutom sågs du ju som en ren ersättare för en spelare som varit mycket framgångsrik i HIF, nämligen Andy Jacobsson. Bidrog detta till några problem för dig?
-Det är alltid svårt att komma till en klubb mitt i en säsong för då får man inte den chansen att lära känna spelarna och tränarna utan det blir spel direkt. Det är svårt. Men samtidigt var det väldigt mycket matcher, man hann inte oroa sig så mycket utan man bara spelade. På så sätt var det skönt, det rullade på hela tiden. Man funderade liksom inte utan laget hittade formen genom att spela.
Jag tänkte mer på det här med att byta klubb, är det någon större skillnad mellan hur ni spelar i HIF mot hur ni exempelvis spelade under din tid i Ålborg? Är försvarsspelet annorlunda på något fundamentalt sätt?
-Vi hade ju Hans Backe som tränare så vi körde med zonförsvar och fyrbackslinje. Det är mer att man ska lära känna varandra och det är en del små bitar som skall falla på plats för att man ska kunna hitta och komma överens med varandra men det är inga större skillnader.
Många pratar ju om att det är en nackdel med europaspel för Allsvenska lag, men jag tycker att HIF ryckte upp sig rejält när spelet i Europa började.
-Ja, det där tycker jag mest låter som en dålig ursäkt. Man får chansen att spela i det höga tempot, och komma med och spela i Europa. Det är helt annat tempo, man tycker det är så roligt. Man blir positiv till det som händer. Skulle det sen gå dåligt i Europa också kanske man kan tycka det är jobbigt att spela där också, då kan man skylla på att det har blivit för mycket och så.
Du har ju spelat i den danska ligan. Om du skulle jämföra den med Allsvenskan vad säger du då? Man får väl inte intrycket av att skillnaderna är så stora?
-Nej, det är det inte. Det kan skilja litegrann fotbollsmässigt men vad det gäller styrka hos lag är det inga större skillnader. Däremot tror jag att den danska ligan är lite jämnare än den svenska.
Det är väl inte lika många lag?
-Nej det är bara tolv lag, och det kan kanske bidra till att det är lite jämnare.
Om du själv skulle få chansen att bli proffs igen, vilken liga tilltalar dig mest och har du några favoritlag ute i Europa? Ni har ju nu fått chansen att möta några storlag i och med Champions League. Finns det då något lag du möter där du tänker ”wow” bara?
-Nej, men man har ju alltid drömmar och man tycker alltid det är roligt. En del av de här stora ligorna, England, Italien, Spanien, det är ju väldigt stort. England och Italien tycker jag väl är de största ligorna.
Skulle det passa din spelstil att spela där?
-Jag vet inte om England skulle passa mig, men Italien skulle jag själv som spelare tycka vara roligt att spela i.
När man ser dig på fotbollsplanen får man intrycket av att du är väldigt lugn, respektingivande och har bra blick för spelet. Håller du med om denna bild av dig?
-När man har fått lite rutin och så, blir man lite lugnare. Man känner en annan trygghet och hetsar inte upp sig för mycket även om man kan bli förbannad ibland. Jag är väl den spelartypen som gärna vill ha lite lugn. Det är ju också lite så att det smittar av sig, hur de andra uppfattar en. Det gäller ju att hålla sig lugn och hålla koncentrationen uppe.
Du verkar också ha något av en ledarroll på planen även om det är Ulrik Jansson som är lagkapten. Vad är det egentligen man säger till varandra under matchens gång? Hjälper det att peppa varandra när det går dåligt?
-Det är ju så, att man är elva spelare som spelar i ett lag, så det kan inte bara vara en som tar på sig den rollen. Om den spelaren kanske har en dålig dag så är det inte bra när alla förväntar sig att han ska göra en viss sak. Då blir det att alla andra får en dålig dag och då blir laget lidande. Därför ska man försöka sprida ut det lite och man ta sitt ansvar och driva på alla och vara med och bidra till laget.
[forts i del 2]
