Lagbanner

Patrik Andersson, del V

I den sista delen berättar Patrik om landlaget och tankar om Bajen.



Pinnen om landslaget:
- Jag hoppade bara in på Råsunda mot, inte Rumänien, fan man glömmer, Bulgarien var det. Det blev tolv minuter ungefär. En del skojar med en att man bara fick tolv minuter men det var bra konkurrens då. Jag var uttagen i truppen vid två ytterligare tillfällen men fick inte hoppa in. Där är väl en grej, hade jag satsat lite mer tror jag att jag hade gjort flera landskamper. Det kunde jag ha gjort, även fast jag tycker att jag gav allt så utanför kunde man ha gjort andra saker. Kanske lite mer explosivitetsträning och så lite styrka eller nåt sånt, alltså. Om du ska komma riktigt, riktigt långt så måste du göra det. Se på Maradona, han hade ju tränat kopiöst för att komma dit han var. Där ångrar jag att jag inte satsade lite mer och hårdare. Vi var tvåa fyra år i rad här i Norrköping med lite extra träning hade vi kanske kunnat ta något SM-guld till här. Likadant i Hammarby 98, det grämer mig oerhört, det hade inte behövts mycket.

Pinnen om några spelare som han spelade med i Hammarby
- Petur var ju den bästa, han var ett par klasser bättre än de andra. Han och Johan var ju outstanding som mittbackspar i Allsvenskan 98. Framåt hade jag Kimpa, han var lätt att spela med, han gick mycket på djupet. Hasse Berggren gick också en del på djupet, det var tacknämligt. Har man bara känslan då så kan man skarva bollen så kommer de där de ska.

Pinnen om Waria
- Vi har en trettiotreåring som super och lever på helgerna men mål gör han. Vi har många som har spelat många år men jag har sagt att vi måste hitta yngre spelare. Det är roligare både för de och för mig. Yngre spelare kan man ju göra bättre. Är du mellan 30-35 och har spelat i Waria i tolv år vill du säkert inte bli bättre. Det är som när de kommer med ursäkter varför de inte kan träna. Grabbar, sa jag, kom inte med bortförklaringar om svärmödrar och mammor. Jag har själv kört med allt det där, det funkar inte. Säg hellre att ni ska bort istället. Det är som Danken, Johan Andersson, han körde ju med att mormor dog. Roffe sa ju det, hur många gånger ska mormor dö egentligen? Jamen, det är farmor nu sa han. Det är en riktig artist.

Pinnen om Hammarby
- Många som har spelat i Hammarby och många runt Hammarby är sköna typer, bra snubbar. Träffade Dan Sahlin härom året, som jag inte spelade med själv i Hammarby, men det var också en skön typ. Det är nåt som genomsyrar Hammarby som klubb, konstigt nog. Jag trodde det skulle bli hårt i Hammarby när jag kom men det visade sig vara tvärtom, det var mycket hårdare här i Norrköping. Alla tog emot mig jättefint, vi skulle gå ut och käka någon gång och då följde tio man med och skulle visa, det var ju fantastiskt. Som de här klassiska södergubbarna som kom upp och drack kaffe, sånt gillar jag, det är ju underbart. Det är nåt som jag inte tror alla klubbar har i allsvenskan. Glömmer inte när Börje sa, Patte, Patte fimpa luman. Jag fattade ingenting, hade ju aldrig hört det förut. Sen började allihop och skulle köra med en, hittade på ord som de sa till mig. Det var ju bara att gå därifrån.

Stort tack Patrik, för att du tog dig tid att prata gamla minnen med oss och tack för din tid i Hammarby!




Intervjun genomfördes av: Mattiaz Lundkvist, Anders Ögren och Pernilla Olsson

Fotograf: Anders Ögren

Söderst@dion2005-07-14 10:59:00

Fler artiklar om IFK Göteborg