Lagbanner

Allsvensk krönika del 10: IFK Göteborg

Analys av samtliga lag inför den allsvenska säsongen 2002. Idag utreder vi pytt-i-pannans vara eller icke vara på Kamratgården i november.

Det värker i HBK-själen, men… i år tror jag IFK Göteborg, ICA, Halmstad Norra vinner Allsvenskan. Det blir inte roligt att se med de ideliga långbollarna och säkerhetsrensningarna (fast i ärlighetens namn kan det ju inte bli värre en förra årets segrare), men försvaret känns betongstarkt (utom möjligtvis Bengt Andersson, som dock gjorde en mycket bra säsong förra året), mittfältet innehåller flera kvalitetsspelare, där Martin Ericsson i år antagligen höjt sig ännu en nivå och antagligen aspirerar på en landslagsplats efter VM. Laget har haft gott om tid nu att ställa om efter förlusten av Håkan Mild, hans betydelse för IFK Göteborg under förra säsongen som en del i maskinen var stor, men nu har man fått söka sig andra lösningar, som antagligen kommer att fungera. Några andra förluster av betydelse har man inte haft.

Lagets ekonomiska situation har gjort att IFK inte längre gör de där glamorösa nyförvärven. (Åter-)Köpen av Jonas Henriksson och ”Erra” är mer på kvartersklubbsnivå, men fyller ut truppen bra. Hjalmar Jonsson blir spännande att se, generellt sett har de islänningar som spelat i Allsvenskan alltid tillfört sitt lag något.

Lite i bakvattnet på Helsingborg och Stockholmslagen har Göteborg gjort klart acceptabla försäsongsresultat, som borde fylla supportrar med tillförsikt. Till det kommer att det efter varje år som Stockholm utropas till fotbollens huvudstad brukar komma en reaktion som flyttar tillbaka kronan västerut. Pytt på Kamratgården bland alla goa göbbarna den 2 november i höst?

Jonas Löfgren


En av de stora frågorna inom svensk fotboll de senaste åren har varit när eller kanske om Blåvitt ska återta sin plats på svensk fotbolls tron. Sedan debaclet 1998, då man skulle ”återta” guldet som lilla HBK fräckt nog hade snott året före, med flera inköpta stjärnor i laget, har man sökt återgå till den klassiska blåvita modellen, med en homogen spelartrupp med material huvudsakligen från närområdet. Det är killar som vuxit upp med Blåvitt, det är 4-4-2, det är Kamratgården och det är Erra, Erlingmark och Kåmark. Dagens IFK är en lagmaskin. Ett väldrillat, tajt lag med unga, hungriga lirare och några gamla luttrade rävar, som för med sig stor respekt.

Laget har egentligen det mesta som ska känneteckna ett mästarlag. Hunger, rutin, kunnande, målfarlighet, bredd… men det saknas en sak som är essentiell för framgång. Jag talar givetvis om kreativiteten, något som varit en bristvara i Blåvitt åtminstone sedan Niclas Alexandersson flyttade till England vintern 97/98, egentligen redan sedan Stefan Rehn lämnade Kamratgården. Trots enstaka hyggliga namn som Pär Karlsson har man aldrig riktigt kunnat ersätta sina gamla spelmotorer. Det har under de senaste två, tre åren snackats om köpa in Kim Källström, eller Anders Svensson, och det är lirare av den kalibern som behövs för att Blåvitt ska kunna höja sig från den duktiga och hedervärda nivån till den riktigt vassa.

Som det ser ut nu är Blåvitt ett lag som kan besegra vilket svenskt lag som helst en bra dag, men som i längden kommer att lida av ett alldeles för linjärt och förutsägbart spel. Detta är en enkel analys, men också sann. Innermittfältet i år kommer säkert inte att sakna Håkan Mild alltför mycket, då Sebastian Johansson ser ut kunna fortsätta utvecklas lika fint som ifjol, och Rosen är en lirare. Gustaf Andersson kommer säkert att göra tio mål, Jimmy Svensson kommer att ligga högt i assistligan och Erlingmark/Risp är stommen i en av seriens bästa backlinjer. Men på det hela taget ser jag inte Blåvitt som någon allvarlig tronpretendent än.

Ändå tror jag att lagets tid kommer. Man har en fin trend och en stark tradition. Men ännu ligger man några snäpp bakom åtminstone ett par av Stockholmslagen.

Peter Mikkelsen

Himlen är blå2002-04-06 13:00:00

Fler artiklar om IFK Göteborg