Vi som inte var med (II)
Sedan kom de domslut som definitivt avgjorde matchen. I 73:e minuten renderade ett sällsynt läskigt överfall på Rosenberg Norrköpings mittfältare Blomberg ett välförtjänt rött kort. Jag var allvarligt oroad över Rosenbergs ben direkt efter ”bensaxen” men som tur var höll alla kroppsdelar ihop. 5 minuter senare var det dags igen och från TV-soffan var denna varning (röda eftersom det var hans andra) på Apelstav lika solklar som den första. Han stoppar medvetet en djupledspassning med armen och stoppar på så sätt en given målchans. Jag hyser full förståelse för att Pekingsupportrarna blev upprörda över att få två spelare utvisade med 5 minuters intervall men TV-bilderna och de påföljande repriserna var glasklara.
Efter detta kan man tänka sig att MFF skulle dominera men, som Percy Nilegård brukar säga, ICKE! Norrköping satsar allt framåt och man satt där i soffan med hjärtat i halsgropen och skrek förtvivlat vid ett par tillfällen. Men den påtvingade offensiven lämnade luckor bakåt som MFF till sist utnyttjade. Ijeh blev tvåmålsskytt och man kan hoppas att han med dessa mål återfår sitt självförtroende och på allvar utmanar Skoog på topp.
Andra halvlek var MFF:s nästan från början till slut. Det var egentligen bara efter utvisningarna som man var riktigt orolig men då mest för att det inte skall gå att kvittera med 9 man.
Matchen var ett enormt fall framåt för MFF. Det var länge sedan jag så ett så välorganiserat MFF och de hade dessutom en härlig kämpaglöd. Visst finns det skönhetsfläckar och att drömma om medaljer är i detta läge uteslutet men det tänds dock ett hoppets ljus i ögonvrån. Jag har hela tiden trott att laget skulle vara näst intill strykpojkar fram till VM för att därefter höja sig både en och två nivåer då Prahls filosofi fått genomslag. Men efter det att laget visat att de inte under några omständigheter viker ned sig är jag mer optimistisk än jag varit på lång tid. Prahl bygger vidare och åtminstone jag tycker mig se att mer än byggnadsställningarna är på plats.
Spelarkritik är inte speciellt svårt att bena ut efter en sådan insats. Majstorovic är kung i ett för övrigt prickfritt försvar. Om Majstorovic kunde höja sig en nivå vad beträffar passningsspelet är han en gjuten landslagsspelare. Tyvärr är han lite för ofta slarvig vid uppspelen vilket i och för sig kan ha att göra med dålig rörelse i övriga lagdelar men faktum kvarstår, bättre passningsspel och vägen till landslaget ligger öppen. Baxter ser hur stabil ut som helst och Mete kommer in i rollen som mittback mer och mer. Erik Johansson dominerar ett i övrigt starkt (med betoning på starkt) mittfält som kanske inte håller högsta tekniska klass men som i andra halvlek vann nästa alla andrabollar. Erik och i viss mån Elanga står för grannlåten även om den sistnämnde har en bit upp till fjolårsformen. Ijeh fick göra två mål och man kan hoppas att han fortsätter på den inslagna linjen. Den ende som egentligen föll ur ramen var Lilienberg som måste bevisa massor innan han bör få chansen från start nästa gång.
Det blir bortaresor till Halmstad, Landskrona och Helsingborg för min del. I övrigt får jag hålla till godo med LCD-projektorn och det är faktiskt inte fy skam.