Gästkrönika: Himmelen var blårandig
Funderingar kring derbysegern.
Djurgårdsklacken sjunger, hela södra läktaren gungar, domaren blåser av matchen och jublet stiger ännu mer. Jag tittar upp mot himmelen, en mörk blå himmel. Eller snarare en blårandig himmel.
Vi hade inte slagit AIK på 7 år, men vid 22-tiden igår kväll var 7 års väntan över. Det är inte alltför imponerande, men på det sättet som vi slog AIK på, var ordet imponerande väldigt svagt. Djurgården var överlägset på alla sätt.
Målvakten, försvaret, mittfältet, anfallet, klacken. Måste säga att jag ändå var imponerad över AIK:s flaggviftande i slutminuterna, trots att AIK blev slaktade på plan.
Ingen, och då menar jag INGEN spelare i Djurgården var bra. Varje spelare var minst mycket bra! Jag har tidigare klankat på en del spelare, t.ex Niclas Rasck och Babis Stefanidis. Speciellt Babis. Jag tyckte inte att han var något vidare tidigare under säsongen. Han var alldeles för klen och svag, överansträngde sig inte för laget och inläggen skulle man inte prata om. Det verkade som om han hade ett lågt självförtroende. Det hade han inte mot AIK! Han jobbade hårt på sin högerkant. Bröt flera passningar och några anfall, han saboterade på AIK:s vänsterkant. Tråkigt att han inte gjorde mål, dessutom.
Matchens lirare var Loauy Chanko och matchens spelare var Markus Karlsson. För att inte tala om den säkerheten och TRYGGHETEN som Rami Shaaban ingav. Matchen avgjordes i och med hans fantastiska räddning på Andreas Anderssons nick i första halvlek. AIK-spelarna förstod att Rami var en levande vägg samtidigt som utespelarna i DIF gång på gång skapade farligheter.
Det är tråkigt att AIK-supportrarna inte är tillräckligt förnedrade eftersom att dom skyller STORförlusten på avstängningar. Det spelar ingen roll om vi inte hade spöat AIK på 7 år eller 70 år. Torsdag kväll förnedrade vi dom, ordentlig.
Himmelen var blårandig.
