Fem minuter med förbundskaptenen, del 2
Fortsättning på artikeln om och intervjun med ena halvan av landslagsledningen.
Tiden började rinna ut, och även om vi kunde suttit kvar länge till var det dags för Lasse att tacka för sig. Under de långa och högljudda applåder som ackompanjerade ljudet av fällstolar som slog ihop när folk reste sig och gick slank jag fram mot förbundskaptenen, men fick vänta bakom ytterligare nyfikna som ville ställa egna frågor (en handlade om relationen till de stora tidningarnas krönikörer; Lagerbäck står enligt egen utsago på god fot med AB:s krönikör, känner knappt Expressens eftersom denne sällan talar med honom, och har någon slags artigt överseende inställning till de orubbliga egna åsikterna hos GP:s producent av underliga sportkrönikor – se där, Erika Strandell!).
När jag så småningom själv får chansen att presentera mig återstår knappt fem minuter av tiden innan förbundskaptenens bil ska gå mot Landvetter, med följden att det jag tänkt mig som en kort men djuplodande frågestund istället blir ganska rumphuggen.
Inom den internationella fotbollen talas det mycket just nu om de nationella förbundens ansvar då spelare skadas i landslagssammanhang; exempelvis ville Lazio stämma italienska förbundet efter VM i Frankrike, då Nesta skadat sig illa och missade flera matcher. Hur ser ni på det, och hur är er kontakt med klubbarna ute i Europa?
- Det finns ju, tror jag, någon sorts försäkringar för förbunden, men utvecklingen är lite oroande. Vad gäller våra kontakter med klubbarna fungerar det oftast bra, t.ex. har vi talat en del med Arsène Wenger och har en fungerande relation. Generellt är det oftast lättare med klubbar i norra Europa, med spanjorerna och italienarna är det mer knepigt.
Jag tycker mig ha sett en trend av att allsvenska landslagsaktuella spelare oftast får en rejäl chans först när de blivit proffs, som Micke Svensson och Rade Prica. Inbillar jag mig?
- Jag håller inte med dig. Möjligtvis är det så att fler spelare får spela mer efter att de blivit proffs, men det beror inte på just att de blivit proffs utan att man efter ett tag i en proffsklubb i t.ex. England eller Tyskland så vänjer man sig vid ett högre tempo, ett tuffare spel och man utvecklas väldigt mycket som spelare.
Som HBK:are vill jag gärna fråga om Stefan Selakovic, som jag länge saknat i landslagssammanhang. Hur ligger han till? Är det svårare att ta en plats i landslaget när ens klubblag går dåligt [Heerenveen ligger på nedflyttningsplats i Holland]?
- Tja, Heerenveen är just nu i botten, i Tyskland har vi Hansa Rostock som länge har varit ett bottenlag, i år är man ett mittenlag – men dessa klubbar ligger självklart på en högre nivå än allsvenska klubbar på motsvarande position. Djurgården toppar Allsvenskan för tillfället och torde ligga på ungefär samma nivå som Rostock. När det gäller Selakovic, han är en av de fyra, fem spelare i skiktet strax utanför truppen som vi håller ett intresserat öga på. Jag har sett Stefan ett par gånger efter VM, och han kan mycket väl komma att bli aktuell.
Så killar som Petter Hansson och Abgar Barsom…
- Ingen av dem är aktuella just nu, inte bland de dryga tjugo i en landslagstrupp.
Just här kommer en liten dam in i salen och hojtar glatt att bilen har kommit, och innan jag hinner leda in Lagerbäck på det för mig och andra HBK-anhängare mycket intressanta ämnet Mikael Nilsson (och för all del det intressanta ämnet Tommy Jönsson), blir förbundskaptenen tvungen att bjuda adjö.
Tack för pratstunden. Ni gör ett bra jobb!
- Tack själv, hälsar Lasse när han skyndar ut. Och detsamma, förresten!
