Gästkrönika: Fyra avstängningar och en frysbox
Signatur Sportsman med replik på tidigare artiklar i ämnet att stänga och/eller sparka spelare.
"I vår klubb har vi istället ett annat märkligt problem; spelare med för långa kontrakt som vi själva vill bryta. Välkommen på ett besök i Frysboxen. Sätt på dig din varmaste tröja, för här är det frostigt vill jag lova.
"
Hur svenska klubbar ska agera för att undvika negativa följder av Bosmandomen har diskuterats flitigt i många år nu. På senare tid har avstängning seglat upp som vissa klubbars tuffaste vapen gentemot spelare som vägrar förlänga sina kontrakt. Startskottet för den här mediadebatten blev Djurgårdens avstängning av Abgar Barsom i fjol. När sedan Örgryte valde samma metod mot Martin Ulander började debatten pyra på nytt. Den senaste veckan kulminerade det hela då Hammarby valde att belägga såväl Mikael Andersson som sin fixstjärna Kennedy Bakircioglü med arbetsförbud.
I AIK har vi, mig veterligen, inte behövt, eller kanske velat, använda den här metoden ännu. Spelarna har också i allmänhet varit lojala och skrivit nya kontrakt när vi så har önskat. I vår klubb har vi istället ett annat märkligt problem; spelare med för långa kontrakt som vi själva vill bryta. Välkommen på ett besök i Frysboxen. Sätt på dig din varmaste tröja, för här är det frostigt vill jag lova.
Det som till slut får mig att skriva den här krönikan är ett inlägg från Gnagarforums redaktionsmedlem Johan Wibäck, Urbo i forumet, där han reservationslöst hyllar Hammarbys fotbollsstyrelse för sitt beslut (innan avstängningarna hävdes). Även Peter Kisfaludy, AIK, och Bosse Andersson, Djurgården, får beröm för sitt mod att stå upp mot "fotbollsdivorna".
Själv kan jag inte tycka annat än att framförallt Hammarbys styrelse - sin vana orubbligt trogen - har skött det hela på ett fantastiskt klantigt vis. Förutom den obegripligt naiva förvåningen över att en simpel avstängning av en av allsvenskans absolut största profiler kan röna sådan stor uppmärksamhet, är det anmärkningsvärt att man hänvisade till en helt okänd klubbpolicy. Varken agenter eller föreningens egna spelare och tränare sade sig känna till policyn. Något som naturligtvis måste vara ett krav om metoden skall fungera. När nu avstängningarna har hävts säger VD Henrik Appelqvist att "kommunikationen mellan oss och spelarna har inte fungerat". Kanske för att det inte har funnits någon kommunikation överhuvudtaget? Det låter som en efterhandskonstruktion.
Nå, Hammarbys sedvanligt klantiga handlande undantaget, vad har man egentligen att vinna, sett ur klubbarnas synvinkel? Fotbolldirekts ofta läsvärde skribent Daniel Sjöberg sällar sig till Wibäck-falangen som tycker att Hammarbys styrelse agerat rätt. Han skriver:
"Det handlar givetvis inte bara om pengar. Det handlar om handlingskraft och en viss prestige. Och det är ett meddelande till de andra spelarna. Gör ni så där, gör vi så här".
Visst är det så klubbarna tänker. Men huvudskälet är ändå pengar. Finns hotet om avstängning hängande över spelarna hoppas man att de inte ska våga annat än att skriva på. Det fungerar säkert också i vissa fall, liksom det kommer att skita sig totalt i andra. Jag är dock mycket skeptisk till en metod som går ut på att skrämma spelare till att skriva på. Jag också ytterst tveksam till sådana här prestigebeslut som Daniel Sjöberg nämner. Att låsa sig fast vid ett beslut endast för prestigens skull gynnar sällan någon part, istället hävdar jag att klubbarna har betydligt mer att förlora än att vinna om man fortsätter i den riktning Djurgården, Örgryte och Hammarby nu har börjat vandra.
En del negativa aspekter listas härmed:
1) Man förlorar sportsligt genom att avstå från spelare
Det här tycker jag är en mycket intressant punkt i vilken alla aspekter inte har tagits upp i media. Vad är målet med att spela i Allsvenskan? Fundera på det en stund. Det varierar självklart från förening till förening, men på sikt torde de flesta klubbar ha samma mål: att vinna och/eller ta sig ut i Europa. De är de två mål som går att eftersträva. De senaste säsongerna har på det stora hela varit misslyckade för vårt AIK. Ändå har vi, mitt i all bedrövelse, aldrig blivit helt utan glädje. Vi har fortsatt att ta oss ut i Europa och i fjol fick vi äran att se en oförglömlig 3-3-match mot Fenerbahçe på Råsunda. Inom kort är spanska serietrean Valencia på plats för en ny fotbolls- och publikfest. Att klubbarna kan nå målet med spel i Europa betyder oerhört mycket för spelarnas inspiration, klubbens ekonomi och inte minst oss supportrar.
I ett pressmeddelande, för att förklara varför styrelsen stängt av Mikael Andersson och Kennedy Bakircioglü, skrev Hammarby Fotboll:
"Hammarby Fotbolls långsiktiga strategi är att bygga ett lag med kontinuitet från säsong till säsong. Målet är att nå högt ställda sportsliga resultat. I det arbetet måste alltid såväl långsiktiga som kortsiktiga överväganden göras".
Det är mycket märkligt. I ett läge där man fortfarande har stor chans att nå en plats som kvalificerar Bajen för spel i Europa - något som normalt inträffar med samma frekvens som Haleys komet passerar Tellus - valde man att stänga av två viktiga spelare, varav en är en av lagets absolut viktigaste. Detta för att man vill bygga ett lag som på sikt kan uppnå högt sportsliga resultat/mål. Resultat och mål som bl.a. torde vara......... att komma ut i Europa?! Med andra ord; man offrar gärna en säsong av Europaspel för att kunna bygga ett lag som på sikt ska kunna ta sig ut i Europa. Make sense, huh? Detta, mina damer och herrar, blir konsekvensen av så kallade prestigebeslut.
2) Går policyn att hålla och därmed motivera?
Det här blir lite av en fortsättning på ovanstående punkt. För att policyn skall fungera i någon utsträckning krävs att man håller benhårt på den. Börjar man rucka på sina principer försvinner skrämseleffekten helt och hållet. Men går policyn att hålla? Hur mycket är ett prestigebeslut värt att offra? Hammarbys styrelse anser uppenbarligen att det är värt en eventuell plats i Europa. Är det även värt ett SM-guld? Eller vad händer om klubben spelar för sin existens i serien, med en hotande degradering till Superettan hängande över sig? Delikata problemställningar som jag tycker visar på ytterligare svagheter med metoden.
3) Klubbkänslan riskerar att urholkas och moralen kan sjunka
Den som är skeptisk till mitt resonemang undrar naturligtvis nu hur mycket klubbkänsla som finns hos en spelare som kan tänka sig utnyttja Bosmandomen. Ur Urbos inlägg i forumet:
"I fallen med Bakircioglü och Barsom agerar klubbarna med att stänga av sina spelare, och varför skulle de inte göra det? Det är för mig självklart att man agerar mot spelare där det enda som talar är pengar. Kärleken till förening, supportrar och idrotten kan omöjligtvis finnas i dessa spelares hjärtan".
Fortsättning i del II