Krönika: "DIF ville aldrig ha Zoran" - del 1
I sista delen i artikelserien om Zorans avgång skriver Pablo bland annat om att DIF nog aldrig riktigt ville ha Zoran som tränare i år.
I och med Zoran Lukics abdikerande från fotbollstronen har inte bara allsvenskan blivit en profil fattigare, utan Djurgården en guldtränare likaså. Sällan har väl ett tomrum blivit svårare att fylla än i det här fallet. Djurgårdens guldtränare låter sig inte ersättas hur som helst, både vad det gäller kunskaper om fotboll som i utrymme i media.
Tyvärr fick inte guldsagan den här gången det slut vi alla hoppats på. Det blev aldrig fråga om avskedstal, hyllningsmatcher och avsked genom den stora porten för Zoran. I stället slutade den guldkantade sagan med omedelbart avsked mitt i säsongen i ett läge som knappast kunde ha kommit mindre lägligt. Jag anser att det mesta av skulden för att denna tråkiga situation uppstått ligger hos klubbledningen. Och det var ingen situation som helt plötsligt uppenbarade sig. Efter guldåret 2003 har det för mig varit uppenbart att styrelsen aldrig ville ha Zoran som tränare. Något de tyvärr aldrig vågade erkänna.
Efter att den guldkantade säsongen 2003 avslutades var det påtagligt att lagbygget kommit till en brytpunkt. Flera av de tongivande spelarna lämnade eller deklarerade öppet att de ville lämna. Hur framtiden än skulle te sig för Djurgårdens fotbollsherrar var det i alla fall slutspelat med det lag som de senaste två säsongerna vunnit allsvenskt guld. Samma sak gällde tränarna. Och det var när Sören Åkeby tackade för sig som DIF plötsligt ansåg att man faktiskt stod utan tränare. Men hur skulle man agera? Alternativen pendlade mellan att leta efter någon som igen skulle passa in i Djurgårdsmodellen, eller att överföra hela tränaransvaret till Zoran Lukic. Och här någonstans tror jag klubbledningen fick kalla fötter.
Jag är övertygad om att styrelsen tidigt kom fram till att de nog inte ville ha Zoran som huvudtränare trots allt. Varför vet bara de och argumenten är säkert fullt giltiga. Kanske trodde de redan då att han skulle bli obekväm, eller så tyckte de helt enkelt att han inte skulle räcka till som huvudtränare. Som assisterande tränare under någon annans huvudansvar verkade styrelsen aldrig ha haft något emot honom. Alla uttalanden från bägge parter och resultat som varit under åren tyder på det. Men till att anlita Zoran som ansvarig huvudtränare, det tycktes klubbledningen aldrig riktigt ha velat göra.
För här någonstans uppstår ett dilemma som klubben verkar ha haft svårt att hantera. Efter Åkebys avsked gick klubben ut med att Djurgården letade ny tränare. Men det kom inga öppenhjärtiga uttalanden om att nu kunde Zoran flyttas upp till att bli ensam tränare, eller att han var välkommen att ta över rodret om HAN ville. Detta skulle ha varit fullt naturligt i vilket annat läge som helst om klubben verkligen ansett att de hade tillgång till en fullt kompetent tränare som skulle fortsätta inkassera framgångar. Nej, i stället kom det kryptiska kommentarer från Klocktornet om att ledningen nu letade alternativa lösningar till tränarposten och att de gick igenom olika namn till posten. Jag uppfattade därmed aldrig att Zoran skulle ha varit ett förstaval. I stället fick jag intrycket att bollen så småningom gick över till honom i brist på andra mer passande alternativ.
Men hur göra sig av med en tränare som i princip redan ägde halva ansvaret? Och det utan att orsaka ett ramaskri? Lika avsydd som Zoran tidvis varit utanför de egna leden, lika mycket uppskattad förblev han bland de egna supportrarna. Mycket har sagts om Zoran, men sällan att han skulle ha saknat kompetens. Skulle klubbledningen under dessa kritiska månader öppet ha gått ut och sagt att de inte var intresserade av att kontraktera Zoran, tror jag de inte hade klarat av att försvara sig inför de egna anhängare. Så hur kunde styrelsen avfärda Zoran på ett sätt som inte skulle anses opassande? Det gick inte ihop. Helt plötsligt skulle det framstå som att Zoran inte var rätt man för styrelsen. Samma tränare som nyligen vunnit Superettan åt klubben, spelat in andraplatsen i Allsvenskan under det andra året och därmed säkrat spel i UEFA-cupen, vunnit Svenska Cupen och därmed gjort en dubbel, och dessutom avslutat den lysande sejouren med att inhandla två SM-guld åt föreningen. Till råga på allt två år i rad, något klubben aldrig klarat av tidigare. Hur skulle ledningen med full logik nu plötsligt kunnat hävda att han inte dög? Det skulle inte gå.
Läs fortsättningen i del två. Länk finns under bilden...
