Reflektioner kring tränarskiftet
Ferran Sibila, Värnamos nye tränare.

Reflektioner kring tränarskiftet

Under den senaste månaden har det stormat rejält i IFK Värnamo med tränarskiftet som det tydligaste exemplet. Den processen började med 3-0-förlusten mot Hammarby den 17 augusti. Dagen därpå hade nämligen styrelsen ett möte om Mravacs framtid och den 20 augusti blev uppsägningen officiell.

Ny tränare blev spanjoren Ferran Sibila och bl.a. kommer Jonas Thern att ingå i teamet för att stötta upp. I denna artikel följer en presentation av Sibila, diskussion om Mravacs exit, spekulationer kring hösten samt en notis om Ahmetovics avgång.

Presentation av Ferran Sibila:
Sibila föddes i Spanien i slutet på 80-talet och hade en ganska kortlivad egen karriär där han spelade i en rad spanska klubbar. Med all respekt till Sibila så gjorde han sig aldrig till ett namn i rollen som spelare.

Hans första professionella tränaruppdrag var i Japan säsongen 2015-16 där han coachade JFA Academy Fukushima. Det finns dessvärre ganska lite information om hans tid i Asien men om jag fattat det rätt så tränade han klubbens U18-lag.

I januari 2017 kom han till Sverige och blev en del av GIF Sundsvall som spelade i Allsvenskan vid det skeendet. Han var assisterande åt Joel Cedergren och sejouren i Norrland var relativt framgångsrik. Han var i Sundsvall under två säsonger, första året blev det en 13:e plats och det andra året en mycket fin åttonde plats. Sibila verkar ha varit omtyckt av både tränarkollegor samt spelare, och den nämnda åttondeplatsen är Sundsvalls nästbästa placering på denna sida av millennieskiftet. Det var dessutom hans eget önskemål att lämna, och inte klubbens.

Nästa klubb var IFK Göteborg och där stannade han mellan januari 2019 och november 2021. Även i Göteborg så var han assisterande till A-laget och mycket fokus låg på U21-laget. Att döma av uttalanden så var den första perioden i klubben bra där samarbetet med Poya Asbaghi fungerade klockrent. Därefter verkar det dock ha blivit lite sämre, särskilt efter att Asbaghi lämnat klubben. I slutändan blev Sibila sparkad från blåvitt, och föreningens motivering var att man ville ha en nystart

Nästa tränaruppdrag var i Barnsley. I England befann han sig under ett halvår säsongen 2021-22 och i uppdraget ingick det att vara assisterande åt tidigare nämnde Asbaghi. Båda två förvann när klubben åkte ur Championship. Sommaren 2023 kom han till Malmö FF och jobbade där ett och ett halvt år. I Malmö hade han dock en mer undanskymd roll och jobbade primärt individuellt med spelarna.

Han lämnade Malmö i början på detta år för att testa lyckan i HJK Helsingfors. Det finska topplaget hade gett honom chansen som huvudtränare. Det ska dock nämnas att han inte hade den rollen formellt utan på grund av licensregler tvingades Ossi Virta registreras som förstatränare. Hur som helst, Sibilas sejour i Finland blev kortvarig. Efter endast tolv poäng på åtta matcher sparkades han av mästarna.

Rätt eller fel?
Rent generellt så finns det ett klassiskt problem med att sparka en tränare mitt under en pågående säsong. Det är svårt för en utomstående att komma in ”mitt i” och utveckla något nytt, tiden finns helt enkelt inte. I stället behöver den nytillträde utgå från det företrädaren byggt upp i hopp om att plocka snabba segrar.

Samtidigt så går det inte att behålla en tränare oavsett vad. Om tränaren i fråga har tappat spelarnas förtroende, och eventuellt är i konflikt med truppen, så kommer det inte att fungera. Det krävs nämligen förtroende och tillit mellan parterna för att laget ska utvecklas.

Om man talar mer specifikt om Mravacs situation så har han fått kämpa i motvind. I början av säsongen så var Värnamo tippat som ett bottenlag. Under vintern så försvann Kim Hellberg och hans assisterande David Sellini. På spelarfronten så lämnade Victor Eriksson, Oscar Johansson och Albion Ademi som samtliga varit ordinarie under 2023. Därutöver så värvades inga etablerade namn. Under våren så drabbades också IFK av gräsproblemen på Finnvedsvallen som gjorde att det inte gick att spela där.

Trots allt detta så var Mravacs vår godkänd poängmässigt. På tolv matcher blev det nämligen 14 pinnar och det är faktiskt bättre än vad Hellberg lyckades med under motsvarande intervall. IFK var tolva i tabellen när Allsvenskan tog sommarlov, tre poäng över negativt playoff och fyra poäng över direktnedflyttning.

Kvalitén på spelet var dock blandad, det fanns alltså både bra och dåliga insatser varpå skillnaderna där emellan var hög. Den bästa var nog segern mot Hammarby på Tele2, den sämsta debaclet mot Halmstad i Varberg. Det kunde också vara ojämnt under en och samma match, och i båda straffområdena så gjordes enkla misstag som blev dyrbara. Samtidigt kände jag mig ändå relativt lugn under uppehållet.

Min personliga upplevelse var nämligen att Värnamo hade förbättrats under vårens gång och framför allt höjt lägstanivån. Det faktum att IFK brukar vara bättre på hösten hade också en lugnande effekt. Förhoppningen var därmed att ju mer tid Mravac fick med laget desto bättre skulle det bli.

Första matchen efter uppehållet var mot IFK Göteborg och den vann Värnamo med 2-0. Därefter följde dock sex matcher där endast två poäng bärgades, bla föll man mot Sirius och Halmstad vilket var tunga förluster i bottenstriden. Det är fortsatt i boxarna som Värnamo har sin största problem.

I det defensiva så har Steinwender och Grozdanic varit ojämna och gjort sig skyldiga till enkla misstag. Särskilt Grozdanic har varit en besvikelse i mina ögon. Enligt mig så var han Värnamos bästa back under fjolåret och gjorde i princip aldrig en dålig match, men efter skadan så har han visat att det finns en låg lägstanivå. 

Där framme så har Engvall missat allt som går att missa. Även Zeljkovic är en ineffektiv målgörare samtidigt som Adjei samt Alsalkhadi brister rejält när det kommer till spets. Med det i åtanke så var det olyckligt att Kalu skadade sig och missade flera matcher under sommaren. Nigerianen är Värnamos främsta ess i anfallet och tung att möta i straffområdet.

En annan spelare som var bra under våren, men som missat de senaste matcherna, är Viktor Bergh. Gällande Bergh så är det dock ingen skada som sätter stopp utan en permanent flytt till Djurgården. Bergh är kanske inte den vassaste teknikern, men han bjöd alltid på en rejäl arbetsinsats och var alltid spelbar både offensivt och defensivt.  

Det går att diskutera hur mycket som egentligen är Mravacs ”fel”, en tränare kan knappast styra ”allt” utan ibland lever matcher sitt eget liv. Tabellmässigt var det inte heller en katastrofsituation när Mravac lämnade utan kontraktet kunde man fortfarande säkra. Vidare kan man diskutera vad som är rimliga och orimliga förväntningar på ett lag likt Värnamo som trots allt är en liten klubb i den allsvenska kontexten. Det finns säkerligen en betydande skara som betraktar en negativ-playoff-placering som rimlig utifrån förutsättningarna.

Det kan också nämnas att Mravac försökte utveckla det Hellberg byggt upp och göra IFK till ett slagkraftigare lag. Tanken var att Värnamo fortsatt skulle sträva efter ett högt bollinnehav men samtidigt spela mer rakt och hota med inlägg samt djupledslöpningar. Det påminner faktiskt om hur de la Fuente utvecklade Spaniens landslag. Som läsaren förstår så lyckades aldrig Mravac lika bra som de la Fuente, men med mer tid så hade kanske utfallet blivit annorlunda.

Med tanke på att flera ”pro-Mravac-saker” har radats upp, så kan det tolkas som om undertecknad anser att sparkandet av honom var fel. Att ta ställning i den frågan är dock något jag undviker. Det jag dock vill säga är att utifrån den information som jag befogar så var det hårt att ge honom sparken.

Det är dock så att jag inte befunnit mig på träningsplanen och i omklädningsrummet. Och det är nog Mravacs agerande på de platserna som primärt fällt avgörandet. I en intervju så sa bla. Lisa Lidén (klubbchef) att man sparkade Mravac eftersom det behövdes någon med ”ny energi”. Det kan tolkas som att Anes inte lyckades skapa entusiasm och en positiv laganda. Det är faktorer som är viktiga i ett lagbygge och om det saknades så framstår Mravacs exit som rimlig.

Det finns en match som skulle kunna bekräfta tesen att Mravac inte kunde bidra med passion och hunger. I hemmamatchen mot Hammarby, vilket var Anes sista i Allsvenskan, så såg det otroligt lojt ut sista halvtimmen. Spelarna promenerade på plan och ingen verkade tro på det. Förvisso kan det nämnas att IFK låg under med 2-0, samt att spelarnas självförtroende var i botten. Men känslan är att om 2023:s version av Värnamo legat under så hade man i alla fall gjort ett ordentligt försök att plocka minst en poäng.

Hur kommer det gå för Sibila?
När denna artikel publiceras så har Sibila tränat Värnamo vid två tillfällen varav en poäng har bärgats. Det är Häcken och AIK som varit motståndare, varav vinsten kom i den förstnämnda drabbningen. Spelmässigt så finns det saker att anmärka på. Mot Häcken så var den defensiva prestationen under den första halvleken en katastrof. Förvisso stabiliserade man sig efter paus och gjorde även ett mål vilket innebar att man inte blev lottlösa. Det var dock svårt för IFK att ta sig till farliga lägen.

Mot AIK så släpper man in ett tidigt mål och har därefter stora problem med att ta sig in i motståndarnas straffområde. Förvisso förbättrades passningsspelet mellan straffområdena under matchens gång, men det är inte där som matcher vinns. Med andram ord så kvarstår problemen inuti boxarna.

Det finns flera saker som är oroande. Sibila är oerfaren i rollen som förstatränare, och det enda gig han haft som huvudansvarig blev en flopp. Vissa personer är bättre som assisterande och passar inte i rampljuset, kanske gäller det för Sibila. Därutöver så är det en tight och tuff bottenstrid, det kan nog leva ända in i slutomgången. Som tidigare skrivet så är det också svårt för Sibila att göra några större förändringar och lära känna sina spelare ordentligt under hösten.

Samtidigt finns det också ting som skänker hopp i mörkret. Kalu är kry och,
om jag fattat allt rätt, kommer kunna spela 90 minuter framöver. Det är Värnamos bästa straffområdesspelare och han känns som mer pålitlig än exempelvis Engvall och Zeljkovic. Dessutom såg Voelkerling-Persson intressant ut mot Jönköping Södra och även han skulle kunna göra så att målen trillar in. Frågan är dock om Sibila kommer starta med någon av dem, i sina två första matcher så har Sibila föredragit att ha en ”falsk nia”.

Det faktum att Jonas Thern kommer verka i bakgrunden är också positivt. Thern är en skicklig fotbollstränare, både när det gäller det sportliga och det sociala. Han är nämligen bra på att jobba med individer och få personer att känna sig sedda. Samtidigt är det värt att påminna att även Thern är en vanlig människa av kött och blod. Att göra stora förändringar på kort tid är svårt, även för honom.

Enes Ahmetovic lämnar:
Det är inte bara Mravac som lämnat klubben utan desamma gäller för Enes Ahmetovic som tidigare varit sportchef. Ahmetovic sa upp sig själv och än så länge är ingen ny sportchef klar. Det har dock pågått spekulationer kring varför Ahmetovic gjorde som han gjorde.

Några veckor innan Enes sa upp sig själv så blev han sjukskriven. Det kan tolkas som att sportchefsjobbet blev för mycket för Ahmetovic och att han därmed inte orkade fortsätta. En annan teori är att Enes blev besviken över att styrelsen sparkade Mravac, och därför lämnade som en form av protest. Det kan också vara så att styrelsen av en eller annan anledning ville sparka Ahmetovic, och att Enes därför sa upp sig för att undvika negativ publicitet.

Ahmetovic tog jobbet som sportchef i början på 2022 och har därmed varit med på hela den allsvenska resan. Det är en person som är omtyckt i klubben och har gjort det hyfsat när han byggt truppen. Han har nämligen visat att han har förmågan att hitta spelare som passar in i Värnamos spelsätt. En annan sak som stärkt Ahmetovics anseende i klubben är att han har ett stort hjärta för IFK. Han har dessutom representerat klubben som spelare och var bland annat med och vann division 1 år 2010.

Erik Larssonzaanel96@hotmail.se2024-09-11 17:22:00
Author

Fler artiklar om IFK Värnamo