Telefonnätet ligger nere på nyårsafton – och när AIK går upp

Telefonnätet ligger nere på nyårsafton – och när AIK går upp

På förhand var AIK helt utdömda, expertisen var enig; ”De går inte upp i Allsvenskan igen.” Men Rikard Norling och hans budgetlag lyckades. Det här är historien om säsongen 2005, och en kall oktoberkväll i Västerås.

Hösten 2004. Det som inte får ske inträffar. På ett folktomt Råsunda förlorar AIK mot Örgryte. En förlust som innebär att Sveriges största klubb ramlar ur Allsvenskan för första gången sedan 1979. Derek Boateng sitter ihopkrupen i mittcirkeln med tårarna rinnande ner för kinderna. En bild som gestaltar det fatala misslyckandet på ett kusligt effektivt sätt.

”AIK är inte ett topplag”
Under vintern är klubben i fritt fall. Ekonomin är körd i botten och styrelsen (de som inte tvingats bort) säljer av allt av värde. Spelare efter spelare lämnar och när nye tränaren Rikard Norling skall dra igång försäsongen har han knappt fullt lag på träningen. Nyförvärven som kommer till klubben är lågbudgetalternativ och experterna är eniga; ”AIK kommer inte att tillhöra toppen av Superettan.”

Knackig inledning – grym vändning
Säsongen 2005 inleds förvisso med en vinst, 1-0 hemma mot Degerfors, men spelet övertygar inte. Förluster mot bland annat samarbetsklubben Väsby varvas med uddamålsvinster och oavgjorda resultat. Bland supportrarna börjar frågorna hopa sig. ”Var kommer det här att sluta?” ”Är Norling rätt man för AIK?” Men så vänder det plötsligt. AIK besegrar topptippade Örebro borta med hela 5-0 och bjuder på högklassig fotboll. Sen flyter det bara på. AIK joggar hem resultat efter resultat och återfinns hastigt och lustigt i toppen av tabellen. Den 25 september kan det allsvenska kontraktet säkras. Gais väntar hemma på Råsunda och en vinst skulle innebära att AIK flyttas upp i seriesystemet. Inför 23 460 personer tar AIK ledningen både en och två gånger men Göteborgslaget, med Wilton Figueiredo i spetsen, lyckas kvittera på tilläggstid och segerfesten får skjutas upp.

Vi är tillbaka!
Det var på Arosvallen i Västerås det skulle ske. Samma arena som AIK 25 år tidigare hade säkrat återkomst till Allsvenskan på. AIK:are vallfärdade till matchen och arenan var full till bristningsgränsen.  Men Gnaget inledde matchen mot redan nedflyttningsklara Västerås SK mycket skakigt och nervositeten var påtaglig. VSK:s 1-0 mål var således både rättvist och logiskt. Underläget skakade liv i det svartgula laget. Daniel Tjernström avlossade ett skott som gick i ribban och bara minuter efter tog sig Kristian Haynes runt på kanten. Inspelet hittade till mittbacken Nicklas Carlsson som sköt. Målvakten räddade men returen studsade ut till Carlsson som klippte till igen. 1-1 var ett faktum.

I andra halvlek tog AIK över och i den 71:a minuten kom segermålet. Åter en gång var det firma Carlsson/Haynes som iklädde sig hjälterollerna. Haynes slog en hörna från vänster som Carlsson nådde högst på. Efter 2-1 målet skapade AIK flera bra chanser att utöka ledningen, dock utan att lyckas.

Efter knappa 93 spelade minuter sträckte domare Markus Strömbergsson armarna i skyn och jublet visste inga gränser. Vi var tillbaka!
 
På innerplanen var festen i full gång. Scenerna då fansen firade tillsammans med spelarna och ledarstaben var obetalbara. Andreas Andersson som både gjort comeback och lagt av under säsongen grät glädjetårar.
– Det är helt sjukt. Så jävla skönt!, jublade han till TV4.

Derek Boateng, vars förvandling från syndabock till kelgris gått rekordsnabbt, dansade lyckodans tillsammans med Mattias Moström på löparbanan. Rikard Norling, som varit så nervös att han gick en promenad runt arenan innan matchen, drog igång ramsor till fansens stora nöje. Partyt ville aldrig ta slut.

Telefonnätet låg nere i Västeråstrakten den kvällen. Och nej, det var inte nyårsafton. Det var AIK som gick upp i Allsvenskan igen. 
 
AIK vann tillslut Superettan 2005 med fem poängs marginal.
 
Källor: AIK:s statistikdatabas, AIKfotboll.se, TV4.

Micke Widerbergchristofferbodin@gmail.com2011-05-26 22:29:00
Author

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan