Krönika: Spelglädje och åter spelglädje
Karjala Cup är över för den här gången och Bengt Åke Gustafsson sitter kvar uppe på den piedestal han byggt under de tidigare turneringarna. Trots att det inte blev vinst för Tre Kronor var det ett landslag fyllt med spelglädje som forsade fram på isen i vårt östra grannland. Det sprudlade av anfallsglad hockey och det var länge sen landslaget var så här bra.
Ja, nu kanske inte stora överdrifter är på sin välförtjänta plats efter en av alla dessa så kallade skitturneringar som spelas mitt i den brinnande elitserien och där länderna bara ställer upp med sina D-lag, eller i bästa fall C-lag. Men den andra stationen av sex på landslagssäsongen i år förtjänar faktiskt lite uppmärksamhet. Efter flera mediokra säsonger sprudlar det av spelglädje kring det svenska landslaget, det finns ett anfallsspel och en vinnarinstinkt som det var länge sedan jag såg.
Jag har upplevt en hel del av de här småturneringarna och ofta suttit frustrerad efter svagt svenskt spel, ett otal missade målchanser och undermåligt målvaktsspel. Visst har Tre Kronor sprattlat till vid några tillfällen, men Sverige måste ha högre ambitioner än så. Man ska dock ha i åtanke att skillnaderna mellan de fyra toppnationerna Sverige, Finland, Tjeckien och Finland egentligen är väldigt små. Alla nationerna har en djup spelarbredd att hämta sina landslagsspelare ur, och det är klart att resultaten går upp och ner. Men att det ska vara så mycket ner som det varit för Tre Kronor är inte acceptabelt.
Det är tidigt att dra för stora växlar av den här säsongen än, men det har onekligen startat bra. I Ceska Pojistovna Cup bärgade Tre Kronor sin första turneringsseger utanför Sverige sedan 1998. Då var det ett ungt och orutinerat lag som genom hårt arbete och stor vilja kämpade till sig tre raka segrar. I Karjala Cup valde Bengt-Åke att satsa på ett betydligt mer stjärnspäckat lag. Men moralen och viljan från Tjeckien fanns kvar.
Det var ett Tre Kronor med stor arbetskapacitet och spelskicklighet som till slut erövrade en andraplats i Finland. Spelmässigt dominerade man sina tre matcher och var ur den aspekten turneringens bästa lag. Det var inget fel på viljan, fysiken och defensiven. Man vann massor av närkamper och var fysiskt överlägsna sina motståndare, hade mycket folk på mål och tvekade inte att skjuta. Men om man nu var så bra och ändå inte vann, vad var det som inte stämde?
Framförallt var det två aspekter. Målskyttet klickade ordentligt, trots att man skapade massor av heta chanser i alla matcherna. Om man ska vara krass så var trots allt bara Mika Hannula och Magnus Kahnberg de enda renodlade målskyttarna i laget, men det kan knappast Bengt-Åke beskyllas för. Just målskyttar är en bristvara i svensk hockey. Den ende som egentligen saknades var Modos Andreas Salomonsson, och skadan på Andreas Johansson var olycklig. Det är två spelare som kan göra mål.
Spelet i numerärt överläge lämnade också en hel del att önska. I laget fanns ju trots allt alla nödvändiga ingredienser för att det skulle lyckas. Det fanns spelförande centrar i Johan Davidsson, Jörgen Jönsson och Andreas Karlsson, spelskickliga backar i Magnus Johansson och Kenny Jönsson, skottstyrka i Josef Boumedienne, gruffare som Joel Lundqvist och Christian Berglund samt målskyttar som ovan nämnda Hannula och Kahnberg. Passningstempot var dock ofta för långsamt, och även om man skapade en hel del chanser studsade aldrig pucken in. Det kan hända ibland, men när det blir ett mönster över flera matcher finns god gro till oro. Två mål tryckte man dock in mot Tjeckien i den matchen som kanske var lagets bästa.
Laget ska dock ha en eloge för sin förmåga att hålla i pucken, viljan att gå på mål och skottvilligheten. Tre Kronor spelade en offensiv hockey som var underbar att se.
Vanan att hamna i underläge är dock något som inte får bli rutin. Tre Kronor svarade för två härliga vändningar mot Tjeckien och Ryssland, men det är inte en taktik som håller i längden. Det gjorde det inte heller mot Finland. Vändningar är underbara, och vändningen i VM 2003 mot Finland i ett kokande Hartwall Arena är redan en av de mest klassiska landskamperna, men samtidigt är det något som inte händer varje dag. Nej, Tre Kronor ska helst vara med från början.
Vad var det då som imponerade mest på mig i Tre Kronor?
Kenny Jönssons backspel var riktigt bra. Även om jag helst inte ser att några spelare från Europa tar plats i OS så skulle jag inte skälla ut Bengt-Åke totalt om Jönsson kommer med. Han var en dominant på isen, spelade lugnt och tog tag i spelet när det behövdes. Efter mindre lyckade ingripanden i Ceska Pojistovna Cup och vårens VM tycker jag att han växt i landslagskostymen igen. Jönsson är i Tre Kronor för att stanna, sen spelar det ingen roll att han spelar i allsvenska Rögle.
Tim Eriksson spelade bara två perioder mot Tjeckien, men hans spel har ändå fastnat på näthinnan. Härliga dragningar och öppnande passningar fick en att resa sig i fåtöljen vid ett flertal tillfällen. Han var anonym i Ceska Pojistovna Cup men en helt annan spelare nu. Han tog för sig på ett helt annat sätt och vågade verkligen spela ut. En publikfriare.
Jag fick rätta till glasögonen när jag såg en väldig gul rygg med nummer 33 äntra isen, gå in hårt i sargen och parkera i skottläge framför mål. Det såg precis ut som Fredrik Modin lämnat soliga Florida och Tampa för att istället representera sitt land i obetydliga Karjala Cup. Nu var det naturligtvis inte Modin utan en viss Fredrik Emwall. Debutanten gjorde en härlig turnering och hans mål mot Finland en av de bästa prestationerna i turneringen.
Duon Christian Berglund och Rickard Wallin ska också ha beröm. De har inte spelat ihop sedan 2000/01 då de tillsammans med Ulf Söderström bildade en fruktad kedja i Färjestad. Duon tacklade, gick på mål och visade en härlig vilja i hela turneringen. Ibland kanske inte kunnandet räckte och ingen av dem är en renodlad målskytt men deras slit drar med sig övriga laget. En duo jag vill se i framtiden också.
Magnus Kahnbergs mognare spel, Björn Melins kämparanda och Andreas Karlssons förmåga att hålla i pucken var andra detaljer som fångade min uppmärksamhet. Kahnberg och Karlsson är i mina ögon heta kandidater till VM framåt våren.
Det var roligt att se Tre Kronor spela Karjala Cup. Det var inte bara kämpande och chansande utan laget hade ett grundspel där passningsspelet och fysiken var de viktiga delarna i framgången. Fortsätter Tre Kronor på den inslagna vägen blir det en rolig landslagssäsong. Rosno Cup väntar vid jul innan den stora turneringen går av stapeln i februari.
I väntan på det njuter jag av Fredrik Emwalls mål och hoppas att en annan nummer 33 dominerar i OS.
