Krönika - När tomheten drar in
Många är vi, även om det inte märktes på läktaren denna säsong, som helt plötsligt står utan ”vår” hockey. Vi är fler än vad många tror, det är bara det att majoriteten väljer att följa hockeyn på andra sätt, vilket gör att den stora ”massan” aldrig syns, vilket vi måste råda bot på.
Efter 60 minuter i Sundsvall stod det klart och tydligt, 5-2 till hemmalaget och chansen att ta den där sista Play Off platsen försvann i ett nafs. Matchen mellan Nyköping och Västerås pågick fortfarande och det lös besvikelse från många spelares ögon. –Hur kunde vi torska mot Sundsvall, mumlades det, både från spelare och från oss på läktaren, - Ja, hur kunde vi? – Hur mycket är det kvar av matchen i Uppsala, var nästa fråga. När AIK:s match var slut var det cirka fem minuter kvar. Nyköping ledde då med 3-2 borta mot Almtuna. Hade Almtuna kvitterat så vet jag inte vilken reaktion det hade blivit bland vissa spelare, men att det hade varit mycket tyngre att åka de 40 milen hem till Stockholm med en förlust mot Sundsvall står utom allt tvivel. Det hade blivit en mardrömsresa, där ett antal spelare förmodligen rannsakats sig själva både en och två gånger.
Nu är säsongen över för AIK:s del och för oss supportrar som älskar hockeyn. Nu är det bara ”skräckstriden” i Elitserien som räknas och till viss del även vilket lag som gör SSK, Rögle och Leksand följe till kvalserien mot Elitserien.
Vi letar nu efter ett litet rykte om vem som stannar och vem som går. Det skrivs om drömvärvningar och spekulationer som ibland får orealistiska proportioner, men det är väl det som är räddningsplankan för många. Att inte vilja släppa taget om säsongen och vi frågar oss om och om igen – vad gick snett? – Målet var väl Play Off, minst?
Det är fortfarande tyst från ledningen. Bara för att säsongen är över så försvinner inte vi supportrar. Vi behöver få veta vad som händer. Vi behöver inte veta allt, men föd oss med lite smulor så att vi blir stimulerade och att vi kan fortsätta att tro på vårt kära hockeylag.
Att jämföra hockeyn med fotbollen går inte, i alla fall inte placeringsmässigt, publikmässigt eller penningmässigt, men det går att jämföra hur man bemöter supportrar. Fotbollen har genom Rickard Norling tagit en helt annan väg när det gäller kommunikationen med supportrarna. Självklart kan detta bero på att det gått så otroligt bra under Norlings tid, men jag är helt övertygad, att Norling även skulle lyckats om det gått sämre.
Rickard Norling gör det hockeyn missat. Han tar sig tid med supportrarna, oavsett vart han träffar dom. Bobo Siemensen var likadan. Bobo kunde vara helt tokig i båset och skrika och gorma så det stod härliga till. Men när det gällde oss supportrar så fanns han alltid till hands.
Denna säsong tappade AIK:s ledning all kommunikation med oss supportrar. Från Division 1-säsongen eller från förra säsongen fanns inget kvar. Det var då, när AIK öppnade alla dörrar och pratade med supportrarna som om vi verkligen betydde något för klubben. I och med denna säsong så stängdes alla dörrar och det var med nöd och näppe som ledningen öppnade en liten bakdörr efter ett antal protester om tystnaden.
Det finns några, bland annat Anders Gozzi som funnits där om man velat prata men annars har det varit helt obefintligt.
Jag tror inte på den vägen. Jag tror, att ska man behålla sitt värde och sitt förtroende, så måste man visa supportrarna att dom är värda något. Man kan inte, 40 mil hemifrån låta bli att ta ”snacket” med oss hur svårt det än är. Man kan inte låtsas som att vi inte finns för att laget inte fick med sig dom tre poäng som man ”bara” skulle åka upp och hämta. Det är inte oss supportrar man ska stänga ute då. Det är oss man bör vara rädd om, vi som sitter eller står på läktaren på Hovet och som undrar vad som gick snett, utan oss, vad har ni då?
Det är alltid lätt att finnas till hands när det går bra och resultaten går AIK:s väg, men det är svårare när det går åt andra hållet. Men det är nog då, som ni behövs som mest. Det är då man visar supportrarna att dom verkligen betyder något.
Vi får hoppas att dörrarna öppnas igen och att ledningen inser att vi finns. Vi är inte så många på läktaren, men vi är fler än vad vissa tror och ska vi få tillbaka folket till hockeyn så måste även öppenheten mot oss supportrar återkomma.
Nästa år, då……!
