Krönika: Guldet försvann med Hannula?
HV71 förlorade den avgörande semifinalmatchen mot Modo och det är dags för en liten summering av säsongen 2006/2007.
Innan säsongen drog igång fanns det många funderingar hos både experter och supporters. HV71 hade förlorat stöttespelare som Andreas Karlsson, Björn Melin och Stefan Liv till Nordamerika och många andra spelare hade inte fått nytt kontrakt. In kom istället spelare som Johan Åkerman, Andreas Falk, Jukka Voutilainen, Timo Vertala, Jari Kauppila, Scott Langkow och Lance Ward m.fl. Det innebar att halva laget hade bytts ut till den här säsongen och man undrade om Pär Mårts verkligen skulle hinna göra ett samspelt lag av alla nya och gamla spelare.
Försäsongen gick hyfsat då man vann fyra matcher, spelade två oavgjorda och förlorade två. I elitseriepremiären ställdes man mot Malmö och man lyckades med vissa besvär vinna matchen genom en soloprestation av Mika Hannula. Men efter det gick det trögt och man hamnade i en dålig cirkel, där man hade oerhört svårt att hålla ihop spelet i den sista perioden. Man hamnade snabbt i botten av tabellen och det var många som då trodde att det skulle bli en sån där säsong när laget skulle vara tvungna att få kämpa för att ens ta sig till slutspel.
Då anlände det mycket omtalade och dyra nyförvärvet Jan Hrdina till Jönköping och i och med hans ankomst vände det också spelmässigt.
I den elfte omgången borta mot Modo lyckades man hålla undan i den sista perioden och det var också där man inledde sin fina svit på 15 raka matcher utan förlust. De matcherna tog laget upp till toppen av tabellen och när det var dags för juluppehåll innehade man förstaplatsen. Det fanns dock en liten plump i protokollet då lagets bästa spelare, Mika Hannula, hade tagit timeout p.g.a. familjeskäl och det stod snart klart att han inte skulle komma tillbaka. Ett tungt avbräck skulle det visa sig. Fredrik Stillman presenterade Jaroslav Balastik som ersättare för Hannula.
Efter jul gick det betydligt tyngre för HV och man lyckades inte vinna två matcher i följd innan grundserien var över. Jan Hrdina motsvarade definitivt inte förväntningarna efter jul och han såg mest oinspirerad ut på isen. Det fanns dock ändå ljusglimtar. Johan Davidsson kom från en ganska medioker säsong, men har den här säsongen visat varför han klassas som en av Sveriges bäste ishockeyspelare. Han har dominerat i match efter match och har ständigt varit HV:s bäste spelare. Scott Langkow var tänkt att ta över platsen som förstemålvakt efter Stefan Liv, men han fick se sig utkonkurrerad av Erik Ersberg. Just Ersberg var strålande under grundserien och gick från ganska okänd till att få debutera i Tre Kronor.
HV slutade, trots stundtals riktigt dåligt spel, ändå tvåa i tabellen och det första målet var nått; att komma bland de fyra första i tabellen.
Slutspelet inleddes med att de fyra främst placerade lagen fick välja motståndare och HV valde Brynäs. Det blev som alla vet en mycket jämn serie som inte avgjordes förrän i den sista och avgörande matchen. HV vann till slut men man gjorde det utan att imponera och det var många spelare som var riktigt bleka. Samtidigt som HV vann den avgörande matchen mot Brynäs vann Modo den avgörande matchen mot Timrå och det stod klart att det var de två lagen som skulle mötas i den ena semifinalen. Även den här matchserien blev en jämn tillställning, som gick till den sjunde och avgörande matchen. Den här gången orkade inte HV, utan Modo kunde vinna ganska komfortabelt.
Hela slutspelet har präglat säsongens HV-upplaga. Man har varit oerhört ojämna då man stundtals har spelat lysande för att ibland göra riktiga bottennapp.
Man hittade aldrig tillbaka till det spelet som gav femton raka matcher utan förlust och då går det inte heller att ta sig vidare till en final. Kanske försvann SM-guldet med Mika Hannula, då han med sin riviga stil hade kunnat dra igång laget helt ensam. Det får vi aldrig veta.
Erik Ersberg var en gigant under grundserien, men han orkade inte riktigt i slutspelet och han blev aldrig den matchvinnare som HV hade hoppats på. Jan Hrdina och Jaroslav Balastik motsvarade inte de högt ställda förväntningarna och jag vill påstå att de är de två största flopparna i elitserien den här säsongen.
Det största glädjeämnet i årets HV är utan tvekan Johan Åkerman. Han var hårt ifrågasatt innan säsongen började då experter inte trodde han skulle hänga med i tempot. Men under säsongen bevisade han varför Fredrik Stillman hade valt att satsa på honom. Med bländande spelsinne har han dominerat i elitserien och i Tre Kronor, vid 34-års ålder. Imponerande!
Betyg
Om man nu ska titta till säsongen i helhet har HV gjort en fullt godkänd säsong. Man hade som målsättning att komma bland de fyra främsta och det klarade man av. Ändå finns det en viss besvikelse hos många då man vet att laget kan bättre än vad man presterade i slutspelet. Modo spelade så bra som man kunde, men HV kom aldrig upp i den klassen man visade på hösten. Men återigen; man vinner inget SM-guld på hösten.
Tack!
Till sist vill vi alla tacka Pär Mårts för de här fyra åren. Han har etablerat HV som en toppklubb i Sverige och även om han hade velat kröna säsongen med ytterligare ett SM-guld så kan han lämna klubben och känna stolthet för vad han har åstadkommit.
Vem som tar över nästa säsong? Ja, det vet bara Fredrik Stillman.
