Krönika: Vardag i Hockeyallsvenskan 06/07
Innan vi tar ut årets serie i förskott och klappar oss på bröstet och tror att hockeyn blir en trevlig promenad mot Elitserien, kan det vara bra med en påminnelse om hur det var förra året då det gnisslade rejält i det, som vi trodde då, väloljade maskineriet.
Det är onsdag och match i Hockeyallsvenskan. AIK har hemmamatch mot Almtuna och jag är på väg till Hovet. Vintern har varit konstig detta år och påminner mest om kall sommar eller höst, det är plusgrader och snöfritt, men det blåser. Jag gillar att röra på mig och promenerar. När jag knallar på, så tänker jag på Gnagets situation i tabellen. Den är inte bra, laget ligger på en tionde plats. När jag går, känner jag kalla vindar runt mig, det är lika kyligt runt våra hjältar också. Det var ju det här året som skulle bli så bra. Efter knackigt och darrigt spel, och ha släpat sig fram till oavgjort och förlängning, så gör motståndarna mål och vinner bonuspoängen. Det är så det har sett ut i flera matcher mot lag som man borde ha slagit. Poängen har inte alls kommit så som det var tänkt innan serien startade. Det finns ingen trygghet i spelet. Det är för tunt framåt och läcker för mycket bakåt. Det verkar inte finnas någon organiserad tanke bakom någonting. Alla bara gör vad de har lust med för tillfället.
Det känns tungt att inse att vägen tillbaka till eliten är längre än vad man hoppats på. Efter säsongen 2005/2006 när allt gick som på räls och kvalserien var nära, trodde man att den här säsongen skulle bli bättre. Laget borde kriga i toppen. Men det är bara att bita i det sura äpplet och konstatera att så här kan det vara på hockeyns bakgård, långt ifrån allt som medierna bryr sig om. Det finns inga feta rubriker i Hockeyallsvenskan. Man funderar så klart på fornstora dagar med ett par SM-guld på åttiotalet när AIK var kungar och när laget slog ut ”Gårdarna” i tre raka i SM-kvartsfinalen senare.
Publiken vill se bra spel och sviker när detta uteblir. I andradivisionen kan man aldrig vara säker hur länge en spelare stannar. Elitlagen dammsuger grundligt. Man ser också hur publiken minskar för varje match. Från att ha varit runt dryga femtonhundra personer i publiken i snitt, har det minskat till knappt femhundra nu. Vi är några stycken som alltid kommer, vi brukar träffas på en pub i Globen för uppvärmning och snack. Personalen där är så medvetna om att vi ställer upp när AIK lirar match, att de räknar in oss, jag brukar komma som nummer två. Vi brukar uppskatta publiktillströmningen, idag mot Uppsalagänget blir vi väl i majoritet i alla fall på puben, på matchen vet man aldrig. Gnagets supportrar har blivit utsjungna mer än en gång av motståndarnas klack, kanske inte till antalet men när det gäller att höras mest. När man rör sig på arenan är det glest med folk och man känner igen de flesta.
Man kan så klart undra över varför de svartgula befinner sig där de är. Efter att åkt ur Elitserien i början på årtusendet och också blivit degraderade till Division 1, har laget tagit sig tillbaka till hockeyns näst högsta serie, men inte kommit längre än så. Det är så det är denna vanliga dag när serien närmar sig mitten och det är speldag. AIK är i stort behov av poäng och gnetar på så gott de kan. Precis som ekorren i sitt hjul som inte kommer någonstans hur mycket han än springer.
Så var det förra säsongen och vi hoppas självklart på annat i år. Det ska bli full satsning framåt och Elitserien målet!