Gästkrönika: Hatkärleken till lillebror
Jag kan ärligt säga att jag hatar dig. Du är den jobba lilla saten som alltid är där och irriterar mig. Varför måste du finnas till? Varför måste jag stå ut med dig? Vad jag hatar dig Linköping HC.
Detta är naturligtvis en överdriven version av hur det egentligen står till. Visst, jag har alltid haft något emot Linköping HC. Ändå älskar jag dem. Men hur man kan älska något som man hatar? Svaret på denna väldigt luddiga fråga är väldigt simpelt om man tänker efter. Jag snackar såklart om hatkärlek. Vi börjar med den svarta sidan av myntet. Jag har alltid hatat Linköping. Det är ett skit lag som bara bygger allt på inköpta spelare utan själ. Dessutom är jag, som HV-supporter, alltid negativt inställd till Linköping. Det är den enligt mig värsta rivalen som mitt kära lag har.
Lillebror
Om man då inte hatar denna rival, är jag benägen att ifråga sätta personens hjärta för laget. Jag har alltid sett LHC som den kaxiga uppstickaren som bara är där för att irritera mig, bara har kommit till för att trilskas med alla. Exakt som en jobbig lillebror. Många undrar varför jag kallar Linköping för lillebror. Svaret är väldigt enkelt, klubben är fem år yngre, de har inte spelat lika länge i Elitserien och framförallt, de har aldrig vunnit något SM-guld. HV71 har vunnit två SM-guld, har spelat i Elitserien sedan 1985/1986 utan att åka ur. Redan i den jämförelsen framgår HV71 som den mognare i den väldigt stora hockey familj som vi har i Sverige idag.
Kärleken
Man kan sammanfatta allting med att jag hatar LHC. Dags att tala om den ljusa sidan av myntet.
Jag älskar LHC. Nu satte nog många kaffet i halsen. ”Hur vågar en HV supporter säga att han älskar LHC?” är nog den vanligaste frågan som kommer att ställas efter att det här stycket har blivit publicerat.
Jag älskar inte LHC som lag, jag älskar absolut inte deras supportrar, ja, jag hatar till och med Cloetta Center. ”Men vart är kärleken då”? Jo, den sitter i organisationen hos Linköping. Jag var nämligen hockeyskribent för en lokaltidning i Linköping under senare delen av förra säsongen. Med detta följde naturligtvis att bevaka i stort sett varenda hemma match i Cloetta Center. Där träffade jag bland de trevligaste människorna jag har träffat. De var så genuint trevliga och tog väl hand om mig, den orutinerade 16-åring som jag var under den perioden. Där kan jag säga att jag älskar LHC, nämligen allt som har med press att göra.
Helber, trevlig eller ej?
Det finns även andra saker som jag tyckte var väldigt trevligt med dem. Jag samtalade ett antal gånger med Mike Helber och han var absolut motsatsen mot vad jag trodde att han skulle vara. Jag hade fått uppfattning om att han var en kaxig föredetting som styrde LHC med järnhand. Det visade sig att vara tvärtom. Han var väldigt trevlig, och han bjöd verkligen på sig själv. Han om någon är ett bevis på hur en högt uppsatt man inom Ishockey ska vara. Dags att lämna tangentbordet, andra saker kallar. Men kom ihåg, för att kunna älska måste man få hata!
Jag hatar dig, men ändå älskar jag dig. Och du kommer för alltid att vara min lillebror.
