Dokument: Moras uppgång och fall, del 1
Lördagen den 10 april 2004, var det full kalabalik i Mora centrum. Bilar i mängder åkte runt och tutade. Hög musik spelades och stämningen var förmodligen så hög den någonsin kan bli. Gamla ruckliga Smidjegrav var fylld till bristningsgränsen. Utanför flockades moraborna. Hela centrala Mora hade smyckats med marschaller för att fira det sensationella som för bara några timmar sedan hade hänt.
Inför säsongen 2003/2004 hade två intressanta spelare anslutit till Mora IK:s trupp. Den ene var Allsvenskans poängkung från året dessförinnan, Christian Magnusson från Mörrum. Den andre var dåvarande Rysslandsproffset Johan Lindström, som sedan tidigare hade representerat både Brynäs och Djurgården i Elitserien. Spelarförlusterna såg dock ut att vara tyngre än nyförvärven. Landslagsmännen Ismo Kuoppala (Finland) och Michael Henrich (Kanada) hade båda valt att byta upp sig från, det då, stabila övremittenlaget från Dalarna. Än värre var kanske att lagkaptenen, Emil Skoglund, valt att satsa på den civila karriären, varpå han flyttat hem till Björbo.
Men faktum var att Harald Lückners mannar skulle komma att lyckas bra i serien, riktigt bra till och med. Efter att ha knipit andraplatsen i Allsvenskan södra, bakom Oskarshamn, hade Mora de bästa förutsättningarna för att kunna lyckas bra i den dåvarande SuperAllsvenskan. Sagt och gjort. På ett mycket imponerande sätt vann Mora, på den tiden anförda av lagkaptenen Magnus Sandberg, SuperAllsvenskan, vilket betydde att Mora tillsammans med serietvåan Hammarby var klara för spel i Kvalserien.
Efter rafflande play-offserier kunde även Skellefteå och nyligen degraderade AIK ta sällskap med Mora och Hammarby i Kvalserien. Sällskap skulle de även komma att få av Elitserieelvan Malmö och ”storebröderna”, tillika lokalkonkurrenterna från Siljans södra strand, Leksands IF.
I den ack så laddade Kvalserien, började det dock på sämsta möjliga vis för Mora. I den första omgångens ”måste-match”, hemma mot Skellefteå, blev det stryk med klara 4-1. Mora grävde dock inte ner sig. Endast fyra dagar senare var dags för den drygt 30-mils långa resan ner till Stockholm och Globen, där AIK väntade. Men även där verkade det som att Fru Fortuna var emot de rödvita dalmasarna. Givne förstemålvakten, Bengt Höglund, tvangs kasta in handduken under matchvärmningen, efter att en kortvarig magsjuka börjat göra sig påmind. Blott 19-årige Pierre Wahlgren fick därför ta över målvaktssysslan. Det var dock ingen fara på taket – unge Pierre skötte sig med bravur, när han motade 21 av 24 skott. Dessa 21 räddningar skulle visa sig räcka till de tre välbehövliga poängen, eftersom att Mikael Simons, med ett väl avvägt slagskott 30 sekunder innan matchens slut, blev stor matchvinnare.
En knapp vecka senare, var det så äntligen dags för det som det viskats om länge i Mora kyrkby, nämligen den stora chansen att rubba de så kallade bröderna från syd, Leksand. I en intervju med SvenskaFans passade publikfavoriten Patrik Ross på att spä ut rivaliteten än mer.
”Ärligt talat så hade ju hälften av spelarna i Leksand inte platsat i Mora”, sade han då.
Om ”Rossen” fick rätt är svårt att sia om, men Mora IK bevisade åtminstone att de var ett bättre lag än Leksand. Efter vardera ett mål av Calle Bergström och Adam Andersson, samt hela fyra mål av kyrkogårdsvaktmästaren Marcus Eriksson, kunde Mora IK äntligen titulera sig som ”Dalarnas, för tillfället, bästa lag”.
Sex omgångar senare, på 2004-års påskafton, såg läget ut enligt följande: Malmö var klara seriesegrare, Skellefteå och Mora i kamp om den andra och sista Elitserieplatsen. Det var dock klar fördel Skellefteå – deras 16 poäng kunde jämföras med MIK:s 14. För västerbottningarna väntade en tripp ner till Leksand, medan det återigen var dags att transporteras till den kungliga huvudstaden för de rödklädda dalmasarna.
Mängder av konspirationsteorier gällande huruvida Leksand skulle lägga sig i mötet med Moras konkurrenter Skellefteå, diskuterades av hela Moras befolkning, som hade drabbats av obotlig hockeyfeber.
Men leksingarna visade dock upp ett stort kurage, när de istället för att lägga sig verkligen gick in i matchen för att vinna. Så samtidigt som Mora gjorde sitt, genom att besegra Hammarby med 6-3, kämpade sig de vita masarna till tre poäng, genom att 3-2-besegra Skellefteå. Detta var knappast något som gladde de flertaliga busslasterna från Skellefteå, som kommit till Svealand för att fira det, vad de trodde, oundvikliga avancemanget.
Sällan har så många glada människor skådats på samma gång i lilla Mora. Trots påskaftonen i sin ära, var ingen ute efter att fira minnet efter Jesus återuppståndelse. Dessa glada dalmasar firade och hyllade bygdens hockeylag.
Ett lag som hade gjort det omöjliga.
Ett lag som hade tagit det stora och mycket svåra klivet från HockeyAllsvenskan till svensk ishockeys riktiga finrum: Elitserien.
Ett lag som hade försatt Mora i karnevalsstämning.
En karneval som skulle komma att fortsätta långt in på påskdagen.
Nästa del i artikelserien: Lockout-säsongen
