Dokument: Moras uppgång och fall, del 2
Så kom då dagen. Dagen med stort ”D”. Dagen med stort ”M”. Dagen med stort ”I”. Dagen med stort ”K”. Det var nämligen dags för premiär. Mora IK mot Färjestads BK i ett halvfärdigt FM Mattsson arena. Köerna ringlade långt bortom Hemulån, och bort mot Prästholmens friidrottsanläggning.
Direkt efter att krutröken lagt sig och verkligheten börjat komma ikapp de segerrusiga moraborna, började en mindre oroskälla gro i de flesta. Den dåvarande spelplatsen, Smidjegrav, höll definitivt inte måttet för spel i Elitserien, knappt ens för spel i Allsvenskan. Hjälpsamma supportrar började därför, direkt på måndagen efter, att riva de gamla blåkulörta träbänkarna.
Samtidigt satt det ett antal personer, som hade tilldelats ett mycket svårt uppdrag – att göra en byggnadsplan till den nya arenan. Ett synnerligen svårt uppdrag, speciellt med tanke på att tiden var knapp – endast 162 dagar hade byggpatrullen på sig att göra om ett sämre träskjul till ett högklassigt ishockeytempel.
Som vanligt var även ekonomin ett problem, speciellt eftersom att kommunen till en början var motvilliga att hjälpa till. Men efter en kort tids hårddebatterande gick slutligen kommunen med på att låna Mora IK Fastighets AB (nystartat bolag) 18 miljoner kronor, samtidigt som de överlät hallen till samma bolag.
Även rent truppmässigt betydde avancemanget mycket. Gamla trotjänare som Patrik Ross, Johan Westäng och Tomas Ring, valde att avsluta sina aktiva karriärer. Nyligen inköpta Johan Lindström, valde även han att prioritera det yrkesmässiga, varefter han tackade för sig och flyttade till Gävle. Denna kvartett var bara en bråkdel av dem som lämnade/tvingades lämna klubben. För att ersätta dessa krävdes det givetvis en hel del nyförvärv. Det första nyförvärvet var dock en liten besvikelse, det visade sig nämligen vara Brynäsbacken Henrik Petré. Petré, som under föregående säsong varit petad och utlånad till Mora, var väl inte den spelare som supportrarna direkt hade hoppats på. Men efter att ytterligare sex stycken nyförvärv presenterats, såg det dock aningen ljusare ut för Mora IK. Må vara att samtliga ishockeyreportrar sågade dem vid fotknölarna, men bygden andades åtminstone optimism.
Men än var den turbulenta tiden, kallad Silly Season, inte över. Den 22 juli meddelades nämligen att den 88:e upplagan av NHL inte skulle spelas säsongen 2004/2005. Det innebar för den resterande hockeyvärlden att samtliga NHL-spelare var fria för kontraktion. Mora, med klubbdirektören Jan Simons i spetsen, högg snabbt. Resultatet blev en kanadensisk landslagsman och hans kompis, nämligen Edmonton Oilers Shawn Horcoff och Phoenix Coyotes Daniel Cleary. Endast en dag innan den historiska premiären, skrev även återvändande Andreas Lilja på ett lockout-kontrakt med dalaklubben.
Så kom då dagen. Dagen med stort ”D”. Dagen med stort ”M”. Dagen med stort ”I”. Dagen med stort ”K”. Det var nämligen dags för premiär. Mora IK mot Färjestads BK i ett halvfärdigt FM Mattsson arena. Köerna ringlade långt bortom Hemulån, och bort mot Prästholmens friidrottsanläggning. Vissa av vändkorsen hade ännu inte kommit på plats, vilket betydde att ett provisoriskt bord fick fungera som biljettkassa. Med mer än en timme kvar till nedsläpp var hallen fylld till bristningsgränsen. Även om den officiella publiksiffran var 4500, var det garanterat betydligt fler personer som släpptes in på den östra ståplatsen. Och redan när Moraspelarna anlände för uppvärmning, nåddes de av ett jubel som knappt går att placera på decibelskalan.
Själva matchen började även den på bästa sätt. Efter halva den första perioden, gav Håkan ”Mr Mora” Bogg dalmasarna ledningen. Efter det tog som väntat Färjestad över matchen, men tack vare ett strålande målvaktsspel från nye Tero Leinonen, slutade matchen 1-1, efter kvittering från Elitseriens stora hatobjekt, Emil Kåberg.
Allt efter att säsongen led avtog det fanatiska hockeyintresset en aning. Att intresset avtog kan dock absolut inte skyllas på de sportsliga resultaten, laget stod nämligen för en bragdguldsberättigad insats och kunde vid juluppehållet placera sig på en sensationell fjärdeplats. Även spelartruppen hade breddats under de mörka höstmånaderna (som förvisso var bland de ljusaste i Mora IK:s historia). Endast några omgångar in på serien, presenterades nämligen Rastislav Pavlikovsky och Marcel Hossa som nyförvärv. Ett par månader senare förverkligades även många supportrars våta dröm – Marcels bror, Marian – etablerad NHL-stjärna, valde att följa sin brors väg och skrev därför på ett korttidskontrakt med MIK.
Under de följande månaderna fick publiken i FM Mattsson arena skåda något helt unikt, något som med största sannolikhet aldrig kommer att kunna beskådas i FM Mattsson arena igen, NÅGONSIN. Etablerade världsstjärnor vände ut och in på motståndarnas försvar. Även om resultaten inte blev lika bara som spelet, så var det definitivt en upplevelse för livet.
Efter att Marian Hossa lämnat Mora i februari, sjönk dessvärre klubben i tabellen. När dessutom Andreas Lilja tvingades bort, efter den uppmärksammade sexskandalen, var slutspelsplasten körd.
Men trots detta var säsongen 2004/2005 en upplevelse, som förmodligen aldrig kommer att kunna upplevas igen. Det var en säsong när det var vardagsmat att beskåda världsstjärnor i FM Mattsson arena.
Den första säsongen var därmed avklarad, men nu återstod den än svårare ”andra säsongen”.
Nästa del i artikelserien: Säsongerna som slutade med slutspel
Läs även: Del 1 – Moras uppgång
