Krönika: Sluta fega - börja anfalla
Det kan inte gått många omärkt förbi att Rögle, efter en sensationell inledning i elitserien, likt Bambi fått lägga sig och slicka isen. Spelmässigt har det förvisso stundtals sett acceptabelt ut, men vad gäller poängplocknings-förmågan har det gått desto sämre; under de senaste tio omgångarna har Rögle endast förmått att plocka fem utav 30 möjliga poäng.
Det är alltid skönt att förklara onda fenomen med en sak, en syndabock. Förklaringen till nedgången lär emellertid, som för det mesta i sport, bero på en rad faktorer och att hitta en universalförklaring till Rögles svacka vore nog att lura sig själv.
Skadorna
Det har i stort sett hela säsongen, ältats om lagets alla skadeproblem. Skadorna har säkert satt sin prägel på spelet, i synnerhet med tanke på hur smal trupp Rögle har jämfört med andra klubbar. Särskilt påtagligt borde detta varit i perioder då inget annat riktigt heller gått Rögles väg. Rögle har emellertid visat att alla skador inte behöver innebära att man kommer hamna i kvalserien.
Jag tänker då framförallt på omgång 15-18, där laget stod upp och vann fyra raka matcher trots att man var hårt skadetyngda. I matchen mot Djurgården, som spelades på annandagen, var laget i stort sett komplett. Ändå såg spelet inte bättre ut än vad det gjort på sistone. Min konklusion kan inte vara någon annan än att skadeläget inte varit den avgörande faktorn.
Inställningen
Mest avgörande förändringen måste istället vara att något har ändrats i röglespelarnas inställning. Riktigt vad det är och hur det skett är inte helt självklart. I inledningen av säsongen hade Rögle inte så mycket att förlora. Spelarna hade inte direkt några förväntningar på sig och istället hade man chansen att gå ut och visa Hockeysverige vad man gick för. Det gjorde man. Efter 17 omgångar hade man gjort flest mål i serien och efter 18 ledde man den.
Helt plötsligt omvandlandes möjligheter till förväntningar. Man kunde inte bara satsa, köra sitt spel och hoppas på att det skulle vara tillräckligt bra för att man skulle kunna föra matcherna. I en situation där man ligger på topp är det kanske lika bra att säkra, eller?
Nu har spelet kommit av sig, man kan inte hålla samman lagdelarna och anfallsspelet är inte fartfyllt och kollektivt som tidigare.
Något måste hända för att ändra på spelarnas attityd. Abbott-bröderna berättade för någon vecka sedan för media vad de tyckte om sina lagkamraters något för positiva attityd, efter det att man just förlorat en match. Huruvida kanadensarna gör rätt i att vara så öppna vill jag låta vara osagt men jag tror definitivt att det ligger något i det kanadensarna beklagar sig över; en spelare tar lite för lätt på sitt spel om han kan gå ut match efter match som en förlorare och ändå visa upp ett leende på sina läppar.
Powerplay
I medgångsperioder har mycket avgjorts i fem mot fyra- spel. En förutsättning för att få spela powerplay är att motståndarlaget inte hänger med och drar på sig utvisningar. Senaste omgångarna har jag inte upplevt att detta varit främsta problemet; tillräckligt med power play- chanser har getts . Problemet har snarare varit att Rögle inte haft sitt vanliga manskap där som kunnat förvalta chanserna.
Kalla det skadeproblem eller kalla det power play- problem, oavsett vilket, så har Rögle förlorat mycket på att inte göra lika många mål i powerplay som man gjort tidigare. En spelare som jag på sistone saknat mer än någon annan på isen, mer än jag saknat Kenny, är därför Jakob Johansson. Jacke kanske inte är snabbast i laget men han är den spelare i Rögles trupp, som i min mening, utvecklats mest sedan föregående säsong och han får sägas ta en mycket stor del i de framgångar laget nått i powerplay. Det är skrämmande att vi människor inte inser hur bra saker och ting är förens vi är utan dem. Lite genant får jag erkänna att jag först på sistone har jag insett hur viktig Jakob Johansson är för laget. Att Jacke tillbaka i truppen tror jag kan vara just den lilla justering som krävs för att spelet skall bli vinstgivande igen.
Trots förlustsviten njuter jag av varje spelomgång, för på något sätt känns det fortfarande overkligt att lilla Rögle spelar i elitserien och risken att vi spelar på lånad tid känns större för varje omgång som går. Av samma anledning tycker jag att, det för spelarna, borde vara en tillräckligt stor morot att få spela mot Ragnarsson och Skröder istället för behöva åka upp och möta Huddinge och möta, ja, vem det nu än är som spelar där.
Det krävs nu att spelarna inser att de måste ta tag i sin situation och att de återvänder till sitt enkla och raka spel. Om Rögle börjar våga anfalla igen eller inte kommer utan tvekan att vara avgörande för om Rögle kommer få spela slutspel eller kvalserie i vår.
