JVM-krönika: Optimism
Småkronorna har gjort det de ska göra än så länge i JVM, det vill säga vinna sina matcher. Att man dessutom gjort det utan att gå för fullt, är än mer imponerande.
När Sverige för första gången i JVM, i sin tredje match, äntligen spelar på en för oss svenskar human tid, så är det ingen speciellt publiklockande batalj som väntar. För motståndet står nämligen ett Lettland som förlorat sina inledande matcher, och som knappt har någon skrällvarning.
Matchen mot det lettiska laget ska vinnas utan problem, och med det spel som Sverige stundtals, eller ganska ofta, visat upp mot Finland och Slovakien, finns det ingen anledning att inte tro att Sverige kommer att dyrka upp det lettiska försvaret.
Just den offensiva kreativiteten och offensivlustan är det som imponerat mest på mig så här långt. Det är spelare som vill spela ishockey, som vill framåt och som vågar utmana. Det lyckas inte alltid, men man vill i alla fall skapa något.
Den fullständiga skärpan har dock inte infunnit sig än. Situationer överarbetas, skott missar mål, den riktiga viljan framåt mål saknas – men det tror jag är saker som kommer att spetsas till när motståndets kvalitet höjs.
---
Vad vill vi då se i matchen mot Lettland? Framförallt är det två saker. För det första måste Sverige visa att de kan spela ishockey i 60 minuter. Mot både Finland och Slovakien har Sverige inlett strålande, gjort tidiga mål och imponerat, för att sedan ramla ner i någon falsk trygghet, överarbeta situationer, spela överkonstruktivt i egen zon och krångla till det i offensiv zon. Mer enkelhet över hela linjen önskas.
Till det vill jag också se ett effektivare anfallsspel. Erik Karlsson hade en skottkanonad mot Slovakien, men minst hälften av dem var utanför mål, och det duger inte. Karlsson, Möller och några andra måsta ta i mindre, och sikta mer.
---
Niklas Wikegård verkar ha drabbats av något storhetsvansinne modell större, och lyfter upp Sverige till skyarna i den här turneringen. Han kritiserar Sverige gång på gång för att man inte får in pucken i mål, men varken Finland eller Slovakien är dåliga lag, och att vinna med 3-1 mot dem är tvärtemot Wikegårds barska inställning, riktigt bra gjort.
Visst finns det tonvis med aspekter av spelet att förbättra, men vi ska minnas att Sverige inte är vana vid de mindre rinkarna än, och det bästa laget i en turnering brukar ha som adelsmärke att börja lite halvknackigt, för att sedan växa in i turneringen. Det är inte nu underverken ska ske, det är efter nyår.
Så länge Sverige vinner matcherna finns det inget stort att hetsa upp sig över.
---
Jag måste dela ut lite spelarkritik också. Två spelare som jag tror blir ytterst viktiga för Sverige när topplagen står för dörren är Simon Hjalmarsson och Niklas Lasu. Det är två oömma spelare som är grymt starka i närkamperna och som dessutom är bra på att täcka pucken – deras allroundspel kan bli guld värt.
En spelare som jag hoppas på betydligt mer ifrån är Magnus Pääjärvi-Svensson. Timråforwarden har glimtat till, men har betydligt mer ishockey i sig, och jag hade inte varit oäven för att testa honom med Oscar Möller och Mikael Backlund. Jag tror att det skulle kunna fungera fantastiskt bra.
---
Även om Lettland blir en munsbit är det en godbit väl värd att bevittna ikväll. Det sprudlar av spelglädje i det svenska laget, och det finns goda förhoppningar om att vi kommer att bjudas på en hel del hockeygodis.
En fin förrätt till den riktiga varmrätten; kampen mot Ryssland på nyårsafton.
