Inför Björklöven-AIK
Trettondagen bjuder på ett klassiskt möte då AIK gästar Umeå och Björklöven. För tjugosju år sedan stod SM-titeln på spel i de avslutande mötena lagen emellan, nu gäller det en match i landets andraserie. Avslaget? Nej, glödhett givetvis; Kvalserien är nära nu för Gnaget och en lika lycklig utgång imorgon som i matchserien 1982 skulle självklart göra saker och ting än ljusare för Melins mannar.
Det nya året började på ett lika bra sätt för AIK som det föregående avslutades. Toppkonkurrenten Växjö besegrades (äntligen) i sexpoängsmatchen på ett välbesökt Hovet och avståndet ner till smålänningarna på tredjeplatsen är nu hela åtta poäng. Att påstå att januari månad kommer att få en väsentlig inverkan på sluttabellen är ett understatement. När serien nu går in en liten NHL-fas med matcher var och varannan dag kan och kommer det att svänga otroligt fort i tabellen. För AIK:s vidkommande väntar inte mindre än åtta ytterligare drabbningar och närmast en tuff bortamatch i Björkarnas stad.
Anrika Björklöven parkerar för närvarande på den sjunde och sista playoffplatsen i den haltande tabellen. Laget avslutade 2008 med fyra raka segrar och såg ut att kunna blanda sig i striden om den åtråvärda tredjeplatsen, trots en tveksam säsongsinledning som mynnade ut i förändringar på ledarsidan. Men det nya året har inneburit två förluster mot bottenlagen Huddinge och Bofors och nu får Löven istället rikta in sig på att ta sig till play-off. En målsättning som i ärlighetens namn är mer i paritet med spelarmaterialet.
De två tidigare mötena under säsongen har bägge slutat med seger för AIK. Först uddamålsseger i Umeå sedan Christian Sandberg avgjort i slutperioden och därefter en fullständig utklassningsseger med 7-1 på Hovet. Då var det ett turbulent Björklöven som gästade huvudstaden mitt i ett tränarbyte, imorgon blir det givetvis en annan match, särskilt som Löven är erkänt starka på hemmaplan. Därför hoppas undertecknad att det snart är dags för de två andra poänglinorna att börja producera på allvar. Kedjan med Sandberg, Bång och Bergström är seriens hetaste anfallsformation men de drar idag ett alltför tungt lass. Spelare som Beck, Westerling och Löfberg måste få ut mer av sitt spel och bli mer effektiva.
Nåväl, jag är inte orolig än och dessutom finns i Johan Ryno ett otroligt sparkapital. Hallsbergssonen börjar så sakteliga komma upp i normal standard och då är han onekligen en av seriens bästa ytterforwards.
