Krönika: "Nästa år då jävlar, eller nästa…"
Två finalförluster i rad mot ett Kanada som liksom katten verkar ha nio liv. Men nästa år har Sverige ett ännu bättre lag. Då jävlar.
***
När Skellefteå för andra gången i rad misslyckades med att gå upp i elitserien med minsta möjliga marginal, tryckte lagets egna supportrar (eller vem det nu var) t-shirts med texten: Nästa år då jävlar, eller nästa…
Självironi när den är som bäst. Men den klockrena t-shirten var inte gångbar speciellt länge. Det blev som bekant tredje gången gillt för Skellefteå och resten är historia. Vad har det då att göra med Sveriges finaldebacle borta i Ottawa? Jämförelsen är så enkel som att Skellefteå behövde tre försök för lyckas. Kanske är det just vad Småkronorna behöver.
Förra året - i Pardubice - var man stora underdogs. Kanadensarna ledde följaktligen med 2-0 inför den sista perioden där svenskarna tog över helt och gick i kapp till 2-2. Kanada skulle visserligen dra det längre strået i förlängningen, men Pär Mårts manskap fick - efter upphämtningen och segern i gruppspelsmatchen - klart för sig att kanadensarna inte är några övermänniskor, de går att slå.
Årets läxa blev att det inte går att käka hur mycket taggtråd som helst. Sverige ville oerhört mycket - för mycket. Det är en sak att vi i TV-soffan hade blodvittring, men på isen måste man välja sina lägen. Vid mer än ett tillfälle slängde sig två svenskar för att täcka skott. Vid mer än ett tillfälle tjuvrusade två svenskar för att tackla samma kanadensare och vid mer än ett tillfälle kastade man upp i pucken mitt i det egna slottet.
Samtidigt är det charmen med juniorishockey. Det är hockey när den är som bäst. Känslan kommer alltid sättas före taktiken. I princip alla lag har samma uppställning i powerplay och boxplay och har ett liknande styrspel. Det handlar om att behärska grunderna och - som sagt - välja sina lägen. Sedan är det den som vill mest, kämpar hårdast och klarar av att tygla viljan bäst som vinner.
I måndagsnattens finalmatch var det Sverige som visade sin vilja tydligast, men Kanadas var smartare. De så kallade överfallen på Jacob Markström var noga genomtänkta och inte så brutala som många vill få dem till. Däremot räckte det för att få svenskarna ur balans vilket var hela poängen. Man delade ut minst lika många tuffa tacklingar, men aldrig så att det gick ut över markeringsspelet och backcheckingen.
Kanadensarna var heller aldrig intresserade av att slåss utan kröp ihop som sköldpaddor då Victor Hedman och Mattias Tedenby ville göra upp. Svenskarna var upptagna med att inte vika ned sig och glömde på vägen bort att försöka vinna matchen. Kanada brydde sig inte nämnvärt om man förlorade tuppfäktningen. Huvudsaken att man gjorde fler mål än svenskarna.
Men det går över huvud taget inte vara besviken på de svenska spelarna. Det är juniorer det handlar om och även om det var deras viktigaste match i karriären så här långt så tillhör det utbildningen. Kanske har svenskarna mer nytta av den här läxan inför kommande stormatcher än ett guld i prisskåpet.
Nästa år får många från årets trupp en ny chans att sno guldet från Kanada - i Kanada. Återigen spelar nationerna i olika grupper och sköter man sina kort rätt blir det en ny final mellan de båda nationerna.
Förutsatt att Jacob Markström och Victor Hedman finns tillgängliga kommer Sverige ha sitt - på papperet - bästa lag sedan Foppa och gänget var i farten. Pär Mårts trupp kommer då att byggas på årets stomme. Den fantastiskt genombrottsstarke Magnus Pääjärvi-Svensson kommer leda det svenska anfallet med Mattias Tedenby, André Peterson och Jacob Josefsson som bihang.
Sedan finns det en arsenal av spelare bakom. Carl Klingberg har storleken, speeden och avigheten. Martin Lundberg är en bättre och starkare fjärdecenter än Anton Persson. Anton Lander var nära redan i år och kanske även William Wallén kan finnas med som en joker. Jacob Silfverberg, Henrik Thegel, Henrik Eriksson, ändå har jag utelämnat många. Listan kan göras hur lång som helst med spelare som har grym potential.
Försvarsbesättningen ser nästan snuskigt bra ut. De tre bästa backarna i Ottawa finns med: redan nämnde Victor Hedman, Erik Karlsson och David Rundblad. Tim Erixon hade en ordinarie plats från start i Ottawa, men magsjukan satte käppar i hjulet för honom. Oliver Ekman-Larsson har imponerat oerhört mycket i Leksand och Anton Mylläri kan ta rollen som en ny Douglas Murray. Och då har jag utelämnat ännu fler än på forwardssidan.
Nästa år då jävlar, eller nästa. Någon gång kommer det kanadensiska spöket att besegras, det är bara en tidsfråga.
***
Victor Hedman eller John Tavares? Ingen av dem. Jag skulle välja Magnus Pääjärvi-Svensson. Att han var bra visste jag, men inte så bra.
***
Ett målvaktspar från Brynäs nästa år. Joacim Eriksson är stark utmanare till platsen som reservkeeper. Dags att hylla målvaktsboom i Gävle än en gång.
***
Lider med 89:orna Joakim Andersson, Mikael Backlund och Oscar Möller som har två raka finalförluster mot Kanada och aldrig får ta revansch. I alla fall inte i juniorsammanhang.
