Krönika: "En match utan vinnare"
Så var dagen kommen. Dagen då två landslag med allt att förlora och inget att vinna gör upp. Den viktigaste dagen för det svenska ishockeylandslaget sedan den 21 maj 2006.
Det var då Tre Kronor vann sitt senaste VM-guld efter 4-0 i finalen mot Tjeckien i Riga.
Titeln gav, tillsammans med OS-guldet, ett riktigt lyft för svensk landslagshockey.
Guld säljer alltid. Hade det blivit silver hade det inte sålt alls. Den här gången är förutsättningarna annorlunda. Sverige kan nämligen inte vinna. Blir det tre poäng mot Schweiz har man räddat ett praktfiasko, inte vunnit en kvartsfinalplats.
Största fiaskot sedan Salt Lake City
I den tredje perioden mot USA, när svenskarna fortfarande låg under, hade jag planerat att skriva en krönika om att det största fiaskot sedan Salt Lake City var på väg. Tyvärr får jag chansen att göra det nu i stället.
För att sätta saken i perspektiv så kan Norge gå till kvartsfinal (även om sannolikheten inte är speciellt stor), samtidigt som Sverige inte gör det. Det vore parodiskt.
Men det absolut värsta av allt är att risken är stor att Sverige faktiskt förlorar.
Schweiz hade i vilket annat mästerskap som helst känts som en klart överkomlig motståndare. Nu handlar det däremot om en värdnation som i princip skrapat ihop det bästa man har och framför allt har en publik som saknar motstycke. PostFinance Arena kommer att koka och det kommer verkligen inte vara lätt att vara blågul.
Har vunnit mot Sverige förut
Men publiktrycket kan ställa till det för hemmaspelarna också. Det har det gjort tidigare under turneringen.
– Kanske vill spelarna visa hemmapubliken för mycket, sa Ralph Krueger till IIHF.com efter förlusten mot Lettland.
Och det ligger något i det. För Schweiz har bara gjort en bra match hittills. Det var 4-2-förlusten mot Ryssland. Annars var Lettlandsmatchen ingen direkt höjdare, poängförlusten mot Tyskland var onödig och i premiären mot Frankrike var man illa ute trots stort spelövertag.
En seger mot ett svenskt landslag är visserligen en framgång. Men schweizarna har vunnit mot Sverige förut och varit i kvartsfinal förut.
Senast det begav sig på hemmaplan, för 11 år sen, blev det semifinal.
En missad kvartsfinal är ett stort fiasko – även om det fastställs av en förlust mot en av hockeyvärldens allra största nationer.
Det blir intressant att se vilket lag som kommer att bli spelförande. Hemmapubliken lär inte ha några problem med att Schweiz backar hem och tätar igen mittzon – som mot Ryssland – samtidigt som Sverige kanske känner att det inte är deras uppgift att gå in och föra spelet på bortaplan inför 11 000 fanatiska åskådare.
Risken att den första perioden utvecklas till ett ställningskrig är stor, även om jag tror Tre Kronor kommer vilja ta hand om taktpinnen så småningom.
Nu kliver vinnarskallarna fram
Den första måstematchen kom betydligt tidigare än beräknat, men samtidigt gäller det att se möjligheterna.
Det är i sådana här matcher som det gäller att kliva fram och det är nu jag vill ha fram lite av den där punken jag efterlyste före turneringen drog igång.
Laget som Sverige ställer på benen har framtiden för sig. Oavsett om man har gjort 36 mål i NHL den gångna säsongen eller ska iväg på en upptäcksfärd till Ryssland är en match av den här typen oerhört utvecklande och bra att ha i bagaget inför framtiden.
Nu vill jag se att yngre förmågor som Loui Eriksson, Linus Omark, Johan Harju och även Patrik Berglund gör något av den här ofrivilliga möjligheten som uppstått – trots att det för själva laget Sverige bara går att förlora eller klara sig undan.
Jag längtar till första nedsläpp och jag hoppas innerligt att de 22 svenska krigarna som ska rädda ett fiasko också gör det.
