Igor Vlasov!
Den här intervjun kan inte, ska inte och FÅR inte undanhållas någon som är intresserad av ishockey i Kiruna! Denna intervjun publicerade i NSD 2002.
Han talar med en speciell dialekt. En blandning av sin ryska brytning och ett kirunamål som vägrar försvinna. Tiden högt uppe i norr har även satt andra spår hos honom. Spår som han ännu bär med sig, långt nere i södern.
Det är spår som sitter djupare än på den språkliga ytan. Och på en känsligare plats än tungan.
– När jag hör någon nämna något om Kiruna på nyheterna, eller när jag ser ett reportage därifrån så klappar mitt hjärta några extra slag. För att det känns som om jag kommer därifrån, säger Igor Vlasov.
Just de känslorna bar han inom sig varenda gång han återvände till sin gamla hemstad för att spela mot sina före detta lagkamrater. Känslorna försvann inte ens när Vlasov tog på sig sitt nya lags bortadress och skrinnade ut på isen i sin forna hemmaarena.
– Du vet väl om att jag aldrig gjorde några mål för Boden när vi spelade uppe i Kiruna?
Hur kom det sig?
– För att det jag mötte där uppe kändes som om det var mitt eget. Visst var det oproffesionellt av mig…men jag ville inte – och kunde inte – göra mål mot Kiruna i Lombia ishall.
Igor Vlasovs ishockeykarriär är en väldigt speciell sådan.
Men vi börjar från början.
Han föddes 1961, vid foten av Uralbergen, på den asiatiska sidan av Sovjetunionen.
Igor Vlasov flyttade till Leningrad vid 23 års ålder för att spela i arméklubben Leningrad SKA. Året var 1984. En tid då världens bästa ishockey fortfarande spelades i den sovjetiska ligan. Gränserna utåt var stängda och inga spelare lockades över Atlanten med feta dollarbuntar.
Moskvaklubbarna CSKA, Dynamo och Spartak dominerade den högsta ligan. "Vinner man ett brons, så har man vunnit ett guld" hette det på den tiden i landets övriga klubbar. Så också i Leningrad.
Coachen för det sovjetiska landslaget var den meriterade Viktor Tikhonov.
Coachen för CSKA var samme man.
Igor Vlasov bildade kedja tillsammans med Sergei Tepljakov (som även han senare kom att spela för Team Kiruna) och Sergei Tsvetkov. Det var en kedja som till och med fruktades av självaste Tikhonov.
Sergei Gusarov, en bekant till Vlasov, spelade i CSKA under Tikhonov.
– Han hade en väldig respekt för vår kedja. Gusarov talade senare om för mig att Tikhonov varnade för oss under deras genomgångar.
Och Vlasov, Tepljakov och Tsvetkov matchades nästan alltid mot CSKA:s bästa femma. En femma som av många anses som världens bästa genom tiderna, den med Kasatonov, Fetisov, Larionov, Krutov och Makarov.
– Det var tufft men samtidigt roligt att spela mot dem. Man kunde ju snappa upp den del finter som de gjorde på mig, säger Igor Vlasov.
Att bli uttagen till det sovjetiska landslaget var få förunnat. Speciellt om du inte spelade i någon av de tre stora moskvaklubbarna. Tikhonov kände till sina spelare i CSKA bättre än några andra och ofta bestod landslaget av två hela femmor från just det laget.
Men inför VM 1986 fick Vlasov sin chans att representera sitt land. Men chansen spolierades av en skada och återkom aldrig igen. 1990 började förändringarnas vindar blåsa i Sovjetunionen. Så även inom ishockeyn. Slava Fetisov tog steget över till NHL och banade väg för andra sovjetiska spelare.
Igor Vlasov valde även han att lämna landet – men NHL var det aldrig tal.
– De unga lovande talangerna växte som svampar ur marken i Sovjet. Jag var 29 år gammal, så vad skulle de med mig att göra?
Istället hamnade han i Kiruna.
Team Kiruna hade ett träningsläger i Leningrad 1988. Efter en träningsmatch lagen emellan som slutade 7-3 bestämde sig Kiruna för att värva Vlasov. Konstigt vore väl annars. Han låg bakom fem av de sju målen i träningsmatchen.
– Efter matchen kände jag att jag hade kunnat platsat i Team Kiruna ända tills jag fyllde 40 år. Det var bara att leka, säger Vlasov.
Att flytta till ett främmande land som var så pass olikt Sovjet var en stor omställning för hans del.
– Klubben fixade en villa till mig. Jag trodde inte mina ögon. En hel villa, bara åt mig? Jag kommer också ihåg att jag tyckte att affärerna var helt otroliga. Allt fanns ju. Jag åt väldigt mycket chokladglass under mina första månader i Sverige.
Igor Vlasov kommer ihåg den allra första isträningen med den nya klubben. Han upplevde den som psykiskt väldigt jobbig. Han var rädd för att han skulle vara för gammal för att spela bra hockey och kände en enorm press på sig.
– Det var mycket folk på läktarna som ville se vad det var för något klubben hade köpt och jag kände mig värdelös. Det kändes som om jag snubblade på skridskorna hela tiden, säger han.
Säsongen 90-91 drog i gång. Och Igor Vlasovs succé lät inte vänta på sig.
Ribban lades redan i den första seriematchen borta mot Sollefteå.
Kiruna vann stort och Vlasov svarade för fem poäng.
Under ryssens fyra säsonger i Team Kirunas färger gjorde han 94 mål och 111 assist på 125 matcher.
Är du nöjd med din insats under de fyra åren?
– Nöjd och nöjd…man ska aldrig vara nöjd. Jag kanske hade kunnat göra tre gånger så många poäng, men då hade jag kanske inte varit lika populär bland lagkamraterna. För mig är det viktigare att hela laget får vara delaktigt i spelet. Jag kommer speciellt ihåg en bortamatch mot Lejonström. Vi vann stort och många hyllade mig efteråt, men det fanns många fler chanser att göra mål på som jag missade.
Hur slutade matchen?
– Vi vann med 8-1.
Hur många poäng gjorde du?
– Åtta.
Det var många som gick på hockey på den tiden enbart för att se vad du skulle hitta på. Du bjöd alltid på något lite extra i varje match.
– Det som ni anser är "det lilla extra" var vanligt i Ryssland på den tiden. Alla kunde göra det. Det var inget extra för mig. Men i Sovjet uppskattades det inte av tränarna, där var det bara resultat som räknades. Men i Kiruna uppskattade publiken finterna och dribblingarna. Det är ju så hockey ska spelas. Att se en hockeymatch ska vara som att se en teaterföreställning och i Kiruna fick jag bjuda upp till show för första gången i min karriären.
Igor Vlasovs "show" i division I norra gick inte obemärkt förbi. Luleå och Västra Frölunda var två elitserieklubbar som gjorde förfrågningar om hans tjänster efter den första säsongen i Sverige.
Vlasov trodde att det bara var att lämna klubben när och om han ville. Så funkade det i Sovjet. Men inte i Sverige.
Han fick reda på att han fick gå om han ville. Men då var en klubb tvingad att lösa honom från hans kontrakt med Team Kiruna. En prislapp sattes på honom. En prislapp som enligt Vlasov själv låg på runt 1,5 miljoner kronor.
Kirunas stjärncenter blev besviken på klubben som inte tillät honom gå för en mindre övergångssumma. Men Vlasov klagade inte utan "körde vidare". Efter ännu en framgångsrik säsong började elitserieryktena surra igen. En träningsmatch mellan Luleå Hockey och en sammanslagning av Team Kiruna, Piteå HC och Bodens IK arrangerades 1992.
Ett perfekt tillfälle att visa upp sig inför elitserieklubben Luleå, med andra ord.
Men så såg inte Vlasov på situationen. Han hade istället svårt att motivera sig inför matchen.
– Varför skulle jag behöva bevisa något för Luleå Hockey. Jag var ingen 20-åring, heller. De borde ha insett att jag var bra nog, utan den där träningsmatchen.
Efter matchen kände Vlasov att Luleå Hockeys intresse var svalt och han fick aldrig chansen att spela i elitserien under sin karriär. Hur han hade presterat där, kan man bara spekulera i.
Hade du haft något att säga till om?
– Jag tror inte att det skulle ta lång tid att komma upp i det rätta tempot. Samtidigt blir du bättre om du spelar i en bättre omgivning. Vi spelade många träningsmatcher mot svenska elitserielag med Leningrad och det gick bra. Jag menar…det var heller inget problem att göra tunnel på Håkan Loob när vi mötte Färjestad i Allsvenskan 1994.
Istället inledde han sin tredje säsong i Kiruna. Igor hade två år kvar på kontraktet och kände att han verkligen hade kommit in i stan och i samhället.
Tankarna om att flytta tillbaka till Ryssland fanns. Kanske skulle han få en chans i landslaget nu när så många hockeyspelare hade lämnat landet för spel i NHL och i Europa.
Men han valde att stanna.
Hans dotter Katja var alltid sjuk när familjen bodde i Sovjet. Hon hade problem med halsmandlarna och drogs med förkylningar och febersjukdomar. Men efter flytten till Kiruna försvann problemen helt.
– Miljön är så bra. Katja var inte sjuk en enda gång där uppe.
Samtidigt tyckte jag jättemycket om folket i stan. Under mina år där träffade jag inte en människa som var arrogant och divig, utan kirunaborna är enkla och bra människor.
Men "de goda människorna" skulle vända Igor Vlasov ryggen. Deras idoldyrkan skulle bytas ut mot bitterhet och applåderna mot burop. Eller om man ser det från en annan synvinkel: Igor Vlasov skulle vända kirunaborna ryggen i samma moment som han tog på sig Bodens IK:s matchtröja för första gången.
Vi sitter vid köksbordet i ett hus han själv byggt. Sölvesborg ligger längst ner på Blekinges sydkust. Det är här Igor Vlasov lever idag.
– Kan du öppna dörren bakom dig och släppa ut katten?
Vad heter han?
– Boris…Jeltsin.
Igor Vlasov ler ett snett leende och blottar en snusprilla bakom den skäggstubbsbeklädda överläppen och uttalar Boris på ett ryskt sätt där o:et låter mer som ett a.
Han har sina arbetskläder på sig. Han säger att han jobbar hela tiden.
Tolv timmars pass.
Vlasov är snickare till yrket och driver sitt eget företag som sysslar med husbyggen. Hans första villa tog honom ett år att bygga. Han gjorde allt själv och sålde det för 1,6 miljoner kronor när det var klart. På den lilla fritid han har tränar han Mörrums U-14-lag. Hans första säsong är avverkad. Den var framgångsrik. Grabbarna vann DM. Och Smålandsserien.
Jag ställer frågan som många ställde sig 1994.
Varför lämnade du Kiruna och varför gick du till just Boden?
Igor skruvar lite på sig. Hans ansiktsuttryck blir snäppet allvarligare när han efter några sekunders tystnad svarar.
– Jag hade haft tankar på att sluta men Pasi Mustonen gav mig mycket speltid under min sista säsong i Kiruna och jag kände att det absolut inte var dags att lägga av. Det fanns många fördelar med Boden. De hade ett bra tränarpar i Ulf Taavola och Niklas Wikegård och min gamle vän Igor Matushkin spelade där. Dessutom kände jag att jag ville ha ett miljöombyte. Klimatet är tufft i Kiruna. Vintrarna är kalla och mörka. Visserligen är det inte så långt ner till Boden, men det är i alla fall på rätt sida av polcirkeln. Och visst…jag fick bättre betalt i BIK.
Men Elitserien, då?
– Det fanns ett bud från AIK men enligt skiljenämnden tvingades de betala omkring en miljon för mig, medan Boden bara behövde betala runt 200.000. Jag ville ha samma lön som alla andra spelarna i AIK men de ansåg att jag blev för dyr, sett till lönen och övergångssumman.
Kände du att någon i Kiruna blev besviken på dig?
– Kurt Thournéus (som på den tiden var kanslichef) blev ovän med mig direkt. Och Pasi Mustonen var också mycket besviken. Men ingen av spelarna sa något. Och jag kommer ihåg att Kirunas supportrar var fientliga mot mig när jag kom tillbaka till Lombia med Boden.
Hur kändes det?
– Det var inte så roligt naturligtvis, men å andra sidan trodde jag att jag skulle få ett värre mottagande.
Hur trivdes du i Boden?
– Jag trivdes kanonbra. Vi hade ett mycket bra lag på den tiden och det gick jättebra för mig personligen också.
Klappar ditt hjärta extra när du ser inslag om Boden på nyheterna?
– Nej, säger Igor Vlasov efter att ha tänkt på saken ett tag.
Varför inte det?
– Jag vet inte…
Efter två säsonger valde Igor Vlasov att lämna Boden som Bosman-fall. Skellefteå AIK var en av klubbarna som var med och ryckte i honom, men till slut hamnade Vlasov där han är i dag.
Han skrev på för Mörrum som då tränades av Bodens nuvarande tränare Rolf Nilsson.
Vlasov spelade i Mörrum i två år. Det sista året tog han över som spelande tränare i klubben efter att Rolf Nilsson fått sparken.
– Jag tror att Rolf upplever det som om jag var med och försökte få honom sparkad, för att få hans plats som tränare. Men så var det absolut inte. Några av spelarna ville sparka honom men mitt stöd fick de inte, säger Vlasov.
Tiden som a-lagstränare i Mörrum blev kortvarig. Visserligen hjälpte han Mörrum att hålla sig kvar i serien samma år som han tillträdde.
Men säsongen efter inledde laget med att förlora de fem första matcherna stort.
Efter det fick Vlasov lämna klubben. Han tog en två år lång timeout från hockeyn, innan han i höstas började träna sitt nuvarande U-14-lag.
Igors hus ligger bara ett par hundra meter från havet.
Vi tar en promenad längst stranden som tillhör de populäraste i Sölvesborg.
Igor Vlasov tittar ut över havet.
– Jag har mycket att tacka Rolf Nilsson för. Jag trivs otroligt bra här nere i Blekinge.
Men han befinner sig långt ifrån staden hans hjärta stundtals klappar lite extra för.
– Hälsa Kiruna, säger han innan vi skiljs åt.
Mattias Heikki
