Skellefteå vann utan att förta sig
En match där Team Kiruna, länge, höll ställningarna. Men Patrik Westerback, hade eget recept på hur hemmalagets försvar skulle dyrkas upp!
Erfarenheten var den - för hemmalaget - att inte som tidigare, släppa in tidiga mål, utan att snabbt etablera ett stabilt försvarsspel.
Vilket man också lyckades med. Skellefteå var det mer konstruktivare laget, men Kiruna hade lägen som gott och väl kunnat resultera i mål. Första perioden går inte till historien som den mest väl-spelade.
Andra perioden inleds med ett relativt offensivt Kiruna. Men Stefan Lundqvist vill något annat, och ger bortalaget ett välförtjänt ledningsmål.
Hemmalaget fortsätter med sin optimistiska hockey, och skjuter både i ribban och i stolpen.
Men efter en Skellefteå time-out, så börjar "elitbygget" att spela hockey, som ett tilltänkt topplag ska göra. Nu
handlar det om Leinonen och Skellefteå...
Bortalaget börjar åter igen ta tag i taktpinnen, och visar prov på bra inställning.
Ur gröten av hockeyspelare, kliver det fram en viss herr
Westerback, och inleder något som vi i Kiruna inte har skådat på mången dar. En spelartyp som det finns alldeles för lite av.
På snabba skridskoskär, och med en briljant klubbteknik, lurar han Kirunaspelare på löpande band.
Då tänker jag framförallt på 3-0-målet. Tar fart från egen zon, dribblar sig förbi ett paralyserat hemmaförsvar. Och
avslutar på ett, som bara en tekniker gör, avigt sätt!
Kiruna förlorar - trots allt - med hedern i behåll. Laget
agerar mer disciplinerat än tidigare, och skapar en del farligheter. Att snabbt ställa om från försvar till anfall,
är Teamets dilemma bl a.
Backarna vill gärna lägga sarg-ut, eller göra en egen "drive", man använder inte erövringen av pucken till att kontra med.
Skellefteå är ett komplett lag. En blandning av teknik, styrka och ett disciplinerat försvarsspel. Laget ställer om fort, och behärskar ett snabbt passningsspel, vilket är svårt.
Som helhet en hyfsad match, där bortalaget knappt förtog sig, och där hemmalaget tappert stred.
