Hjärtan av guld och vilja av järn - Team Kiruna välte lagmaskinen SAIK
Det var nog inte många som kommit till Lombia på onsdagen med förhoppningar om några poäng, de trogna åskådarna blev glatt överraskade...
Den första perioden började med att lagen bjöd på den tristaste hockey jag sett på åratal; icingpuckar och oorganiserat spel präglade inledningen av matchen. SAIK tog därefter över mer och mer och dominerade spelet totalt. Kiruna hade svårt att ta sig ur egen zon och något eget spel var det inte tal om. Skellefteå tog ledningen, men Kiruna kvitterade ganska snabbt - så har det sett ut den senaste tiden, och det är positivt. Resten av perioden var mer eller mindre propagandaspel från SAIK:s sida. Mycket välförtjänt tog de också ledningen med både 1-2 och 1-3 innan perioden var över.
I den andra perioden är det som att lagen bytt spelare. Ut kommer ett vråltaggat Kiruna och ett mycket tamt Skellefteå. Kiruna börjar föra matchen mer och mer, och avsluten mot mål ökar. Men det hela handlar inte om spel, utan vilja! Kiruna kämpar på bra och får också utdelning för sitt slit. Reducering och kvittering hinner de med innan den andra perioden är slut. Man ser att Kiruna bestämt sig för att trenden med stora förluster inte längre är önskvärda och hela laget sliter.
Den tredje perioden är kanske den mest nervösa jag upplevt i ishockey sedan matchen mot Övik när det blev klart att Kiruna åter skulle få spela med de stora grabbarna. Nerverna syntes även bland spelarna ute på plan, faktiskt mest hos SAIK-spelarna som insett att man kanske inte kan slappna av mot detta kämpargäng. Skellefteå kunde dock ta ledningen och många suckade ljudligt och de flesta inklusiva jag själv trodde att loppet var kört. Men skam den som ger sig. Kiruna bet ihop och fortsatte mala på och när hemmalaget satte 4-4-pucken visste glädjen inga gränser. Kiruna förde hela matchen, det var spel mot ett mål och SAIK började få svårt att hänga med. Det spelade ingen roll var SAIK-spelarna befann sig - det fanns en röd tröja överallt och smällde på, det tacklades och kämpades.
När SAIK börjat tröttna så började de att dra på sig utvisningar och när slutet närmar sig så får Kiruna läge att spela 5 mot 3, inget som vi i vanliga fall är speciellt bra på, men nu gällde det. Kiruna spelar inspirerat och stabilt. Kyliga passningar och lite stress, när tiden för 5 mot 3-spelet just håller på att ta slut glider pucken upp till Fredrik Lindmark uppe på blå varpå "Limpan" drar på ett slagskott och 5-4 är ett faktum med mindre än en minut kvar. Kiruna får fortsätta spela med en man mer, men Skellefteå tar ut målvakten och väljer att spela med fem man. Skellefteå lyckas skapa en viss oro, men tiden rinner iväg och scenerna som utspelar sig krossar alla TV-puckfinaler jag beskådat; Kiruna-spelarna kastar sig över varandra i en stor hög och publiken jublar och applåderar... Det här var kvällen då hockeyn kom tillbaka till Kiruna!
Anmärkningsvärt var att Hans Wallsson tände till igen, han såg ut som för tio år sedan och om det hade funnits någon rättvisa så hade även "Walle" fått sätta en puck. Han hade två riktigt bra lägen, varav det ena räddades på mållinjen av målvakten. "Walle" var inte den enda som kämpade, hela laget slet hårt idag. Jag måste dock ändå ge extra beröm åt några spelare som var fantastiskt bra: Jocke Stenvall, Danne Eriksson, Joel Törmä och Patrik Knudssen.