Krönika: Han kom, han sågs, han gav dem fingret
Mitt första minne av Patrik Ross kommer från debutsäsongen 96/97. Och vilket minne det kom att bli.
Tidigare samma säsong hade han gjort hattrick i sin debut och visat sitt skarpa målsinne, men det var mot sin gamla klubb Södertälje SK som han kom att presentera sig för mig.
Matchen i sig var oerhört viktig för Moras del; två poäng och elitseriedrömmen skulle vara ett faktum.
Matchen förväntades bli oerhört tuff eftersom Södertälje hade ett väldigt slagkraftigt lag det året. Men det brydde sig inte den mannen om.
På fem minuter gjorde han tre mål, varav ett var ett slagskott från röda linjen (!).
Den hårdskjutande Patrik åkte sedan med målmedvetna skär bort mot Södertäljeklacken och gav dem fingret. Anledningen till gesten har det cirkulerat många historier om och det är nog bara Patrik själv som vet sanningen.
Tongångarna på läktaren handlade om vad man egentligen skulle med en "spelare som inte kunde bete sig". De visste inte vad han skulle komma att betyda för klubben.
Det var inte för hans "flitiga skridskoåkning" som han vann stor plats i våra hjärtan, utan för sitt eviga tuggande på allt och alla och sitt hårda skott som ofta resulterade i rasslande bakom en tårfylld målvakt.
Självförtroendet har det inte heller varit något fel på. Historier finns det gott om och en är när Ross och Krister Ståhl i Halmstad Hammers hade åkt och tjafsat.
Ståhl hade sagt något om att Ross var kass. Ross sätter sedan ett rungande slagskott i krysset, åker fram till Hammers bås och skriker "såg du Ståhl, vilket jävla skott jag har!".
Kaxig, med humor och stor distans har varit något som präglat honom genom alla år.
Ett fan och vän till Patrik beskriver honom med orden kaxig, ärlig, ödmjuk.
Han har alltid varit den som legat först i poängligan och varit en flitig målskytt. Patrik har kanske även varit den mest omtalade spelaren som burit MIK-tröjan.
Han har alltid haft en oerhört stor betydelse för laget, inte bara på isen som den som lett laget till många segrar utan också vid sidan av. Många gånger har han lyft av pressen och uppmärksamheten från laget för att sätta den på sig själv.
Detta har medfört att laget kunnat jobba i lugn och ro. Han har alltid varit den som fångat medias, motståndares och framförallt publikens intresse. Patriks karismatiske utstrålning har inte gått att undvika. Han har alltid svar på tal. Det är något som de flesta har fått känna på, främst i motståndarlagen där han knäckt storspelare på storspelare med sitt vassa snack.
Med glimrande teknik och en blick för spelet som får många spelare att blekna har han lurat sig genom Sveriges nästan samtliga försvar för sedan få dem att se ut som korplirare kring en stjärna.
Han drog sig aldrig för att göra det där lilla extra, trots att han visste att det var helt onödigt och livsfarligt för spelet. Han gjorde det för fansen och för sig själv. Han bjöd alltid upp till dans med ett stort leende på läpparna. Den småländska dialekten och de vassa orden kommer att lysa med sin frånvaro i omklädningsrummen och ishallarna runtom i Sverige.
Kärt barn har många namn sägs det. Patrik har under alla sina år blivit kallad både det ena och de andra av diverse motståndare, men hos pressen och framförallt hos fansen har han blivit beskriven med orden: "matchvinnare", "måltjuv", "matchavgörare", "retsticka" och nu till sist "legend".
Med en kaxighet som är få spelare förunnade har han retat gallfeber på Sveriges samtliga motståndare och supportrar med fräcka kommentarer och uppseendeväckande målgester, gång på gång. Han är en spelare utan några mellanlägen; antingen hatar man honom eller så älskar man honom stort. För oss Morafans råder inget tvivel om saken:
Han är kung. En kung som nu abdikerar med flaggan i topp. Hans kärlek till ishockeyn är det ingen som kan ta miste på och jag hoppas och tror att han inte kan ta minste på vår kärlek till honom.
Vid hans säsong i Troja mötte de Mora och jag minns vid ett tillfälle då han nätat för Troja och Moraklacken gav honom stående ovationer. Hur ofta händer det i svensk ishockey?
Han har hunnit med mycket i sin karriär, vunnit JVM, vunnit utländska serier, vunnit poängligor gång på gång, spelat i Elitserien, spelat Sveriges längsta ishockeymatch genom tiderna och tagit upp laget i hans hjärta till Elitserien. Listan kan göras lång. Men en sak kan vi alla slå fast vid. Han har alltid, vilken klubb han än spelat i, kommit med stor glädje och lämnat oss i sorg.
En fantastisk hockeysaga har tagit slut och även nu fylls våra glödande hjärtan av vemod då MIK-legenden tackar för sig och lägger skridskorna på hyllan. Det hade varit en fröjd att få se honom tampas i eliten med Mora, men så blir det inte.
Vi kan bara tacka honom för allt han gett oss under åren i form av, glädje, skratt, eufori och extas.
Det kommer att bli en profil fattigare i Smidjegrav. En fin gåva från klubben som tack vore att ge oss hans namn i taket.
Han har genom fem säsonger i MIK-dressen presterat 235 poäng på 197 tävlingmatcher. Imponerande statistik, av en imponerande legend.
"JAG SÄGER BARA OH, AH, PATRIK ROSS JAG SÄGER BARA OH, AH, PATRIK ROSS!"
Robin Kadfalk ("rockenrollen" på svenska fans)
