Krönika: Slutsnackat om SSK och transatlanterna

Jag vill börja med att tacka Peter Wennman för sin "tändvätskeartikel" som fick fart på SSK. Wennman fick i kväll svar på tal efter sin kapning av laget. En förlorad match hade kunnat vara dödsstöten för SSK, men man lyckades ta sig samman och det kan vi till stor del tacka Kyle Calder för. Nu ska väl ändå snacket om att SSK och transatlanter inte går ihop äntligen vara över?

De har kommit och gått genom åren - och nästan samtliga har floppat. Vi minns Michael Boback som aldrig kom till start till Elitserien 96/97 på grund av en magsjukdom. Samma säsong fick vi se en viss Kay Whitmore som släppte in baklängesmål på baklängesmål och var en total katastrof. Sedan dröjde det några år, men i år bröt helvetet loss igen... först med Ferraro-bröderna och sedan också med Todd White som spelade en match och sedan åkte hem till Nordamerika. I och med detta var även jag skeptisk när Scott Thornton och Kyle Calder värvades och olyckskorparna (undertecknad inkluderad) var på god väg att få rätt. Transatlanternas poängskörd var nämligen föga imponerande och de spelade inte som stjärnor, utan som marginalspelare, och tycktes inte ha någon lust att kämpa om en slutspelsplats. Men så hände något, kanske var det när Calder reducerade mot Luleå i den sista grundseriematchen som de började ta och kämpa och även producera poäng... Calder har gjort fyra mål på lika många slutspelsmatcher samtidigt som Thornton skrämt upp Linköping genom att golva en vettskrämd Mikael Håkansson. Det är något speciellt med Play Off och kanadensare. Det här är det närmaste Stanley Cup de kommer i år och då gäller det att ge allt. Det ligger i blodet hos varje hockeyspelande kanadensare, tror jag. Det finns där, bubblar och sjuder och är så viktigt i dessa skeden när det gäller så mycket.

Två spelare i SSK kliver fram i kväll och gör varsitt mål. Det är Dick Tärnström och Mikael Samuelsson. Framför allt Tärnström har sett lite loj ut och verkat offensivt vek. Det faktum att han går in och stänker in ett mål i powerplay är enormt viktigt. Nu när Södertäljes powerplay fungerar och det även börjar trilla in lite mål bakom den fantastiske Fredrik Norrena så har man skaffat sig ett psykologiskt övertag gentemot Linköping.

Sedan har Brendan Morrison bara en assist så här långt samtidigt som Mike Knuble har gått poänglös från samtliga matcher. Visserligen har exempelvis Mikko Peltola, Mikael Håkansson, Johan Franzén och Jussi Tarvainen spelat mycket bra, men om Linköping ska vinna den här serien måste de stora forwardstjärnorna komma igång - annars blir det mycket svårt att slå ett SSK där i princip allt fungerar.

Södertälje vägrar att ge upp och efter den här segern är det fullt förståeligt om Linköping är lite skakade, för jag tror inte att man förväntade sig att SSK skulle orka komma tillbaka efter ytterligare en uddamålsförlust. Nu är det "even-steven" igen och jag ser egentligen inte annat än att matchen på lördag självklart blir enormt viktig. Om SSK vinner den matchen så vinner man hela kvartsfinalserien.

Henric Larsson2005-03-10 23:59:00

Fler artiklar om Södertälje

Gunnarsson: En styrka att ta poäng när allt inte klaffar