Södertälje-Linköping 2-1
Lite tur var allt som behövdes för att slippa stämpeln "årets flopp" när SSK besegrade Linköping med 2-1.
Det var riktigt spänt i Scaniarinken redan 1.5 timme innan nedsläpp. Spelarna spelade fotboll på parkeringen och skojade ansträngt med varandra medan killar från Blue Lightnings sammanbitet förberrede flaggor och banér (bl.a ett lustigt om håriga ryggar?!), t.o.m funktionärerna verkade nervösa medan de drack sitt kaffe i Scaniarinkens lugna korridorer.
Och det var inte så konstigt, man använder termen "säsongens viktigaste" till varje match, men idag stämde det mer än någonsin. För vem skulle få bli kvällspressens lamm att slakta i morgondagens tidningar? Vilka fans skulle behöva ta på sig lösskägg och solglasögon när de gick till jobbet?
Något som gav mig goda vibbar precis innan nedsläpp var att Leffe Rohlin och Peter Popovic skulle bilda backpar för första gången sedan inledningen av säsongen. De imponerade på mig då och jag förstod aldrig varför de separerades. Dessa goda vibbar skulle visa sig vara korrekta. Något annat som fick mig att dra på smilbanden var de dussinet flaggor som delats ut i hemmaklacken med vita kissemissar som var rödöverstrukna.
Inledningen på matchen var ungefär som förväntad, båda lagen osade av den press de hade på sig och spelade på säkerhet. SSK kunde i mån av hemmafavör behålla pucken en hel del medan Linköping satsade på att trycka ner spelet i sarghörnorna där deras stora tunga backar kom till sin rätt. Det blev ändå en samling skott, men inga som kunde hota Sandberg som verkade ruskigt fokuserad för dagen. SSK fick faktiskt LHC att framstå som rena försvarsspecialister, men det var bara att inse att offensiven inte stämmer alls för tillfället. Endast Jukka Tiilikainen (som vanligt) var den som försökte skapa sina egna höjdpunkter istället för att vänta på dom.
10.06 händer något som skulle chocka en oberoende åskådare- Linköping gör mål! Efter att ha totalförsvarat sig och inte haft något riktigt skott på mål lyckas de göra 0-1, ingen SSK fan kan ha varit överraskad- pessimismen är stor i Södertälje just nu.
Efter det var det mer av samma sorts "underhållning", hygglig press mot ett tillbakapressat LHC men ändå inte en enda vass chans. Enda positiva man kan skriva om denna period var att försvaret fungerade avsevärt mycket bättre än sist, men det är inte så konstigt när man knappt möttes av några utmaningar?
Andra perioden fanns det ingen förbättring att finna. LHC såg stabila ut och spelade disciplinerat, tränare Weiderståhl måste ha varit stolt. Klackkampen svalnade av lite tack vare detta trista spel, jämfört med första perioden kändes det faktiskt dött (publiksiffran på endast 2721 var en djup skam- detta måsta tas på stort allvar).
Lite ljusning var det ändå, ett par lägen vaskade man fram men Sandberg hade fått en perfekt uppvärmning perioden innan och var än mer svårare att överlista nu.
En sann hockeyexpert som man är drog man till med den djupa analysen att "ett tidigt mål i tredje annars är det kört". Orden kom av ren reflex men saknade kraft och hjärta. Det kändes lite hopplöst efter den magra andra period man just bevittnat. Säcken verkar ha tappat sin förmåga att motivera laget, grabbarna kanske inte tror på honom längre osv osv gick tankegångarna djupt inne i skallen. Men i hockey, nej sport i allmänhet, nej faktiskt i själva livet finns det något som kan vända på det allra värsta. Och idag var det Södertäljes tur att få sin omgång av världens mest eftertraktade tråd i ödets väv- tur
SSK hade någon minut kvar på ett PP som de fått i slutet på andra perioden, och 49 sekunder in i perioden och det numerära överläget gör Törmenen mål från usel vinkel och med en dragare som det stank om. Varför kom det här målet? Behövs det en timmes genomgång av djup hockey taktik varvad med psykologi av den högre skolan för att förklara det? Nej. Det var helt enkelt tur. Och denna tur, detta lilla ögonblick av många små händelser som kolliderade och orsakde målet kan få hela säsongen att sluta på ett lyckligare sätt för SSK, och tvärtom för Linköping.
Spelarna verkade också inse att de fått något att vara oerhört tacksamma över och visade det genom att spela som vinnare. Linköping fick sin bluff synad, nu verkade det som om SSK upptäckte vad en enkel titt på statistiken kunde avslöjat direkt- Linköping har ett kasst försvar! När spelare som Pihl, Mertzig och Holmquist inte får stå och trycka i sarghörnerna är de högst mediokra.
Chanser på chanser skapades och snart stod det även 2-1 till SSK! Vid det här laget kände man att det kunde rinna iväg, Juha Lind spelade stor hockey med exakta dragningar, Anders Back var en jätte varenda gång han var nära pucken och Peter Popovic från ifjol gick att känna igen.
53.05 blev Jörgen Bemström utvisad av den mycket rättvise och duktige domaren Rönnmark och LHC fick fribiljett att kvittera. Men ett härligt PK där varende man gav 100% förnekade LHC ett 2-2 mål. Weiderståhl ryckte sin målvakt för att få spela 6 mot 5 och visst blev det lite nervöst men självklart vann SSK denna match och skickade därmed Linköping åt hundarna att slita isär.
Det vore nästan som att sno godis från ett spädbarn om jag började lista de brister som finns i LHC, det överlåter jag istället åt de vita lejon (finns de?) som orkar försvara detta sjunkande skepp. Bortaklacken verkade faktiskt inte så nedslagen efter matchen, de sjöng hatramsor ända till siste SSK fan lämnade Scaniarinken- starkt jobbat...
För egen del, och för alla andra Tälje fans väntar en gudomlig natts sömn för första gången sedan bortamatchen mot Modo. Ett tufft program väntar nu SSK, men med klyschan en match i taget och med inställningen att varje poäng räknas kommer man kämpa sig upp på säkrare mark lagom tills det börjar dra ihop sig.
