Psykologiskt viktig straffvinst
SSK vann mot HV71 på straffar och straffspöket från i fjol är tack vare det kvar i graven.
Efter bara en poäng på de tre inledande matcherna var det fiasko varning på gång för SSK. Tankarna inför matchen var ändå positiva, SSK har inte alls varit dåligt och tufft motstånd som HV på hemmaplan brukar sluta bra. När dessutom Rolf Wanhainen var spelklar kunde man se att morgondagens rubrik skulle kunna vara "Roffe-effekten". Att lilla pessimisten i bakhuvudet la till "uteblev" på den rubriken nonchalerade man.
På plats i för dagen riktigt kalla Scaniarinken möttes man av en trist syn. Båda kortsidorna på läktarna var nästan tomma, var det såhär det skulle bli resten av säsongen på vardagsmatcherna *rysning*? Trevligt var det då att se hemmaståplats ganska full, ett 40-tal högljudda HV fans fanns på motsvarande sida, en godkänt festlig atmosfär var iallafall säkrad. Tre mäktiga flaggor (med en bokstav på varje, gissa vad de formade när de svajade i all sin prakt på ena långsidan?) fick vara kvällens tifo- dags för nersläpp!
HV inledde med att par vassa chanser, Roffe såg lite stel ut men sattes inte på större prov heller. SSK kontrade direkt med ett skott som tog i stolproten, skytt- Patrik "Zäta" Zetterberg.
Efter denna inte alltför kraftfulla inledning fick hemmalaget det svårt, spelet verkade inte fungera för någon utav kedjorna och backarna var inte heller imponerande. Normalt brukar det vara hemmalaget som då måste ta tag i spelet, men idag hände aldrig det och HV verkade nöjda med att luta sig tillbaka och sticka upp då och då. Och så fortsatte det och när SSK inte gjorde sin plikt och tog ansvar för att föra matchen straffade det sig. HV gjorde mål, då de för första gången i matchen under ett PP tog kontrollen ett tag och nätade genom Kalle Sahlstedt.
En oroande dålig första period av SSK alltså, som kröntes med en sen utvisning på "Zäta". Roffe-effekten kändes inte direkt påtaglig, men eftersom bortalaget knappast imponerat visste man att matchen var långt ifrån avgjord och min rubrik fortfarande kunde räddas.
Den kunde dock försvunnit illa kvickt när HV i sitt PP de fick från första perioden prickade stolpe ut, det var åtminstonde vad jag såg från min plats- mycket möjligt att Roffe gjorde en "omöjlig" räddning (och varför skulle det förvåna mig?).
Efter ca 5 minuter av perioden vänder det lite för SSK, min förklaring är den sköna tackling Robert "akta er för" Carlsson ger Per Ekelund, som tog lite extra tid på sig för att återhämta sig. Efter detta går det som sagt lite bättre för SSK och de etablerar ett tryck mot HV (som sticker upp i kontringar ett par gånger, bl.a ett friläge åt Mättenen som Roffe snyggt räddar). Stor del i detta tryck har en kedja som med aggresiv och uppoffrande forechecking håller kvar pucken i anfallszon ett par sekunder extra, självklart menar jag Södertäljes "80-tals" kedja med ungdomarna Svee-Karlsson-M.Carlsson.
Hockey är inte alltid en logisk sport, men oftast resulterar ett konstant tryck i ett mål, och vi kan väll som bäst beskriva det mål Juha Lind gjorde efter 11.59 av andra perioden som just "logiskt" till utförandet.
SSK fick fler chanser, Zäta och Peter Larsson kom i 2 mot 1 läge, Rhodin fick en genomskärare framför mål och Larsson fick ett friläge. Inga mål på någon av chanserna men PP efter de två sistnämnda eftersom HV tvingades ta till fula metoder för att avvärja mål. HV kunde bara mäkta med en farlig chans, och det var när det blev knasigt under ett SSK byte och Ekelund kom ren framför Roffe som räddade med en imponerande parad.
En rejäl uppryckning från SSK alltså, måste återigen nämna 80-tals kedjan som imponerade stort på mig. Speciellt Mattias Carlsson har höjt sig flera snäpp från förra säsongen då hans vilja och kämpatakter sällan gav någon utdelning, erfarenheten han anskaffade sig då har gjort honom till en bättre spelare och det kan man väll säga om Svee och "Gabbe" Karlsson också.
Tredje perioden fick SSK inleda med en man mer på isen, Stefan Bemström prickade under det korta Power Play spelet ribban nästan direkt efter nedsläpp och hemmaklacken Blue Lightnings som hittills gjort en ljummen insats kom igång på allvar. De eldade på SSK som fortsatte där de slutade, med ett bra tryck mot Liv i motståndar kassen. Tyvärr var det slut på det logiska och istället kunde HV71 ta ledningen med1-2 efter slarv i egen zon.
Något som utmärker SSK är deras starka moral och förmåga att höja sig lite i sista perioden. Vi har redan sett prov på det den här säsongen mot Djurgården, det finns helt klart kvar sedan ifjol och man tog fram "det lilla extra" den här matchen också. Flera fina chanser och jag fann mig själv hoppa upp och ner när Robert Carlsson bara hade att raka in pucken efter pass från Zäta men Liv gled i sidled och räddade.
Efter fortsatt bra press kom, för HV71's del den oundvikliga utvisningen. Många SSK fans knöt händerna och höll tummarna för att kvitteringen skulle komma men den vassaste chansen under detta PP skapade HV som fick ett läskigt 2 mot 1 läge, Roffe var där återigen men vem skulle rädda SSK från tiden som höll på att rinna ut? Svaret på den lilla gåtan blev- Peter Popovic! För visst kvitterade SSK och gjorde Scaniarinken vild av glädje, målet kan som bäst beskrivas som ett utmärkt exempel på att tålamod och kyla lönar sig då "Poppe" i ett mycket bra skottläge höll i pucken och gled fram någon meter innan han placerade pucken enkelt i mål med ett handledsskott.
Klockan stod då på 16.22 och visst sjutton skulle SSK ha alla tre poängen?! De rödtröjade hemmahjältarna envisades men kom aldrig riktigt nära. Liv hade liksom hans landslags konkurrent på andra sidan isen varit stabil matchen igenom och han höll ställningarna-matchen gick in på övertid.
Där spelade SSK i ca en minut 4 mot 3 men det kunde de inte utnyttja, resten av övertidsperioden böljade det fram och tillbaka men inga mål.
Matchen fick avgöras på straffar, något varje SSK fan som minns förra säsongen får kalla kårar av. Men det gick vägen denna gång och Juha Lind satte den enda straffen och avgjorde. Med facit på hand var det mycket viktigt att man kunde vinna en straffomgång, förlust återigen på detta nesliga moment i Elitserien och folk hade börjat tala om den förbannelse SSK bar på förra säsongen då man förlorade runt femton stycken straffavgöranden och därmed missade slutspelet. Självklart var det viktigt att inte låta kvällspressen börja pilla på ordet "fiasko" och SSK i samma rubrik, denna vinst gav säkert Hans "Säcken" Särkisjärvi och Johan Hemlin lite andrum.
Och på tal om rubriker, visst var Rolf Wanhainen bra idag, men jag vill ändå inte kalla det hela någon "Roffe effekt". Det var en laginsats helt enkelt, klyscha eller inte.
Just nu står SSK i ett jämviktsläge enligt mig, till nästa match kommer man att komma med ambitionen att påbörja klättringen i tabellen och Leksand hemma låter inte alltför farligt. Vi gör såhär, låt oss spara på rubriken "Roffe effekten" tills SSK ligger på säker slutspelsplats, men ska inte nyttja på namn i onödan tycker jag.
Vi syns på lördag!
