SSK körde slut på sig och förlorade mot LHC
Efter en fantastisk första period blev SSK trötta och fick med nöd och näppe en poäng med sig i mötet med Linköping.
Efter vad som kändes som en evighet (inte ens en månad om man ska vara ärlig) var det dags att se sitt kära SSK spela match igen. Saknaden har hela tiden funnits där, och att åter få besöka Scaniarinken fyllt med SSK-fans kändes mycket bra. När motståndaren dessutom är Linköping kan det inte bli mycket bättre. Hallen hade mer folk än på länge och båda klackarna såg hungriga ut. Att ljuset till en början var grönaktigt spelade ingen roll, släpp pucken domaren!
Och matchen började med att infria alla förväntningar. LHC hade pucken och ett par ofarliga chanser i två minuter innan SSK började spela en av sina bästa perioder hittills i Elitserien.
Sandberg var redan skyldig högre makter en mirakelräddning efter bara två minuter då han på något sätt kunde rädda öppet mål, liggandes på isen tack vare klubban. Det var ”ungdomskedjan” (Svee-Cannerheim–M Carlsson) som tvingade Sandberg till den räddningen och de gjorde en gedigen insats hela matchen.
SSK visade ingen nåd i ett PP minuter senare utan matade Sandberg med flertalet skott. Men LHC målvakten visade anledningen till att så många har stor respekt för honom.
Spelet böljade lite fram och tillbaka men varje gång SSK besökte LHC-zonen skapades farligheter. Männen med S på bröstet såg rejält uppumpade ut, redo att krossa allt i sin väg och det kombinerat med ett passningsspel fyllt med självförtroende gjorde att LHC var ett jagat byte.
Sandberg fortsatte imponera och bland flertalet räddningar kan hans säkra sidledsförflyttning när Jukka Tiilikainen försökte runda han och den snabba plock på ”Gabbe” Karlssons skott räknas som de svåraste bland många.
LHC hade som sagt fruktlösa och korta visiter hos Roffe, men när Stefan Pettersson snurrade igång var det dags för Roffe att presentera sig.
En minut senare hade vi matchens fyra huvudpersoner klara för oss. Den fjärde mannen tog emot ett pass från Jörgen Bemström som snurrat friskt omkring Sandberg och gjorde ett par dragningar och satte ett ”så jävla enkelt” (som SSK klacken skanderade efter målet) avslut. Denna person var ingen annan än #21, Erik Norbäck, och två heta dueller hade startat:
Norbäck mot Pettersson och så självklart Wanhainen mot Sandberg. Dessa fyra spelare skulle i allra högsta grad vara matchens stjärnor.
Alla som känner David Svee vet hur han skapar målchanser, på egen hand och med en vilja som inte vet vad ordet omöjligt betyder. Han exploderade i typisk ungdomlig stil och tog sig in framför Sandberg, han var fri men avslutet räddades av ännu en mirakelräddning av LHC-målvakten.
Stefan Petterson fällde Roffe Wanhainen omotiverat i den sextonde minuten, det kan inte ha varit avundsjuka på våran målvakt utan Pettersson var nog tvungen att någonstans i mina anteckningar ha något negativt.
Efterföljande PP av SSK borde ha gett ett mål till, flera skott fortsattes att skickas men inget ville leta sig in. Ett litet råd kan vara att ha en man framför mål som kan sopa in eventuella returer eller för att skymma Sandberg (det hade nog behövts).
Linköping kan vara mycket glada med att komma undan med endast ett mål i baken. SSK gjorde allt rätt men saknar den sista skärpan. Överhuvudtaget var det en mycket underhållande period med högst påtaglig derbykänsla, båda klackarna var också värda sina namn men lite oroväckande att LHC var snäppet bättre.
Svårt att känna sig missnöjd med en sådan period, folk runt mig talade om att Linköping var otroligt tama och att det inte kunde gå fel, chanserna för att något tvärtom ska hända blir då stora tyvärr…
Erik Norbäck inledde perioden med att jobba till sig ett friläge, det såg lite väl enkelt ut hur han rann igenom så självklart missade han ur sympati för LHC försvaret.
Efter det kom Linköping tillbaka, med råge!
Roffe fick göra en mycket avancerad räddning när LHC kommit halvt fria tack vare ett par Petterssondragningar. Samme Stefan Pettersson var också den som snabbt uppfattade att Brandon Convery var fri framför mål och skickade en pass dit och Kanadicken fick alldeles för enkelt kvittera.
Popovic drällde lite med pucken och föll (utvisning?) och Linköping förvaltade det blixtsnabbt och ett par kvicka passar senare hade Stefan Pettersson gett LHC ledningen. Ett mycket opportunistiskt mål som LHC ska ha ”credit” för och SSK hade inom loppet av trettio sekunder hamnat i underläge.
SSK såg riktigt trötta ut och deras disciplin hade tagit en djup dal, första periodens urladdning hade satt sitt spår.
Man får tacka att Fredrik Emvall lite orutinerat drog på sig en utvisning kort efter ledningsmålet. Hade Linköping fått köra på kunde matchen avgjorts där.
Tacka får man också göra när powerplayspelet för första gången på mycket länge fungerade och gav utdelning. Det har varit en del gnäll på tränare Hallin att det saknas för mycket på den biten men den här gången var det klockrent.
Peter Popovic fick pucken från Tiilikainen och ”Poppe” visade att han är snabbtänkt och skickade vidare till Peter Larsson som stod vid bortre högra stolpen. Larssons avslut var inte kliniskt men pucken letade sig in i mål via Sandberg som inte såg nöjd ut efter målet.
SSK var som sagt mycket trötta och spelade då hafsigt och trist. LHC hade inga planer på att bjuda upp utan resterande tid av perioden kan man kalla motsatsen till hela den första perioden. När dessutom Blue Lightnings sviker och White Lions tar över, ja då känns det som att man helt enkelt vill ha ett slut på matchen.
För det fortsatte i samma mönster i den tredje. Matchen var trist och LHC klacken lekte i Scaniarinken, till viss del för att de efter 5.53 in i perioden tog ledningen med 2-3.
Det fanns inte mycket hopp, varken hos undertecknad eller hos SSK-klacken som deras ljudnivå antydde. Tiden gick långsamt och det verkade bli ännu en bitter och trist förlust mot bottenrivaler. Erik Norbäck var den enda som visade något, resten verkade antingen genomkörda eller så var de alldeles för förutsägbara. Erik måste ha känt sig ensam ikväll.
Men då kom ”miraklet”, med endast 2 minuter kvar tog Stefan Bemström (en av de få som klarar godkänt idag) tag i pucken och snurrade lite innan han på måfå skickade in pucken.
Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt så låg pucken bakom Sandberg och Peter Larsson hade fått målet. En otrolig lycka helt orättvist med tanke på hur det sett ut efter den första perioden.
Matchen gick till förlängning och där visade Micke Sandberg och Roffe Wanhainen vilka suveräna målvakter de är, Roffe med två, och Sandberg med ett räddat friläge tillslut.
Matchen gick till straffar och SSK fortsatte sin dåliga trend där. Peter Larsson började med att sumpa ännu en straff och Juha Lind satte sin i ribban. Backen Richter som spelat sådär lagom fult och varit en plåga hela matchen satte den avgörande straffen för LHC.
White Lions firade länge vinsten i Scaniarinken och deras ”så jävla enkelt” ekar fortfarande i mitt besvikna huvud.
Det är märkligt hur svårt vi har mot lag vi måste och egentligen ska vinna mot, härnäst är det Luleå och Brynäs- nu finns det risk för att drömmen om slutspel dör.
