Timrå tvingade SSK att se sin egen spegelbild

SSK fick erfara den klassiska klyschan ”smaka på sin egen medicin” när Timrå kämpade till sig en 1-0-vinst i Scaniarinken.

Det var med stor spänning man satte sig ner i Scaniarinken, äntligen en match där man kände att poängen var livsviktiga. Timrå var mest desperat och förhoppningarna på att ren intelligens skulle ge vinst var också höga.

Innan nedsläpp presenterades Södertäljes stora hjälte just nu med nomineringen till årets rookie. Ska bli väldigt intressant att se om Roffe Wanhainen på allvar kan utmana om den prestigefyllda titeln.

Matchen inleddes med ett rasande tempo med typisk kvalspels karaktär. Inom loppet av 7 minuter hade lagen haft varsin straff! Den första fick Timrå efter att ”Zäta” blivit nerriven med bara öppet mål kvar. Straffläggaren blev Per Hallin, Södertälje tränare Mats Hallins son. Han fintade bort Roffe man kunde inte få upp pucken och straffen räddades, till hemmaklackens stora glädje som skadeglatt skanderade ”ha-ha-ha Per Hallin ha-ha-ha Per Hallin”.

Den andra straffen kom bara minuter senare då L-G Wiklander slet sig loss och fick friläge, men han drogs ner i isen av en jagande Timrå back- solklar straff. Publiken ville ha Juha Lind, men det var Peter Larsson som tog straffen. Han åkte sakta fram, tvärstannade framför målvakten som fick obalans men drog pucken över målet.

Klacken kom dock igång även om det såg ganska halvtomt ut i Scaniarinken för eftermiddagen. Det furiösa tempot fortsatte med hårt fysiskt spel. L-G mejade ner ”Zäta” vid Timråbåset och fick flera röd/vita arga getingar runt sig, men han stod upp och eftersom tacklingen var regelrätt så inget annat än upprörda Timråkänslor alltså.

Perioden som inleddes på ett sånt trevligt sätt dog helt efter ca 12 minuter, något som höll i sig även i den andra…

På ca 10 minuter hade matchen avstannat helt och närkamperna blev inte ens dom intressanta. Domare Ryhed fick dock den största uppmärksamheten. Han ständiga bortvisande av tekningsesset Erik Norbäck från nedsläppen drev Täljefansen galna! Domare Ryhed missade även ett par utvisningar, men i ärlighetens namn var det åt båda hållen.

Kanadicken Ed Ward (vars namn verkade vara roligt för varenda åskådare) trivdes bra i denna bökiga match, och han fick utdelning efter 13 minuter av andra. Han forecheckade som vanligt högt och pressade SSK, tillslut kom han åt Stefan Bemström och satte upp handskarna i ansiktet på honom och stal pucken. Den gode Ed fick ett halvskott på mål som med hjälp av Jesper Björck på något sätt letade sig in bakom Roffe. Ett klockrent självmål faktiskt.

Mycket tungt för hemmafansen, men det tände Timrå som spelade med stort hjärta och som till och med lyckades vika ner SSK på deras egna spel. Det var stökigt på isen och ett slagsmål var oundvikligt. Robert Carlsson kände sig trängd efter en avblåsning då Timrå målvakten blockerat, och tände till mot TIF backen Robert Jindrich. Bråket blev mer en brottningskamp och Robban kunde slänga ner Jindrich på isen och måttade ett par ineffektiva kroppsslag. Robban belönades med en av klackens favorit ramsor ”ja ni ska akta er för Carlsson, akta er för Caaarlsson”. 2+2 fick de båda slagskämparna för övrigt, verkar som om domarna är fega för att dela ut matchstraff (med Svensson-Lind bråket i Luleå i tankarna).

Som tur var kunde den tredje perioden följa den förstas mönster. Det blev öppnare spel och Jukka Tiilikainen fick två bra lägen att göra mål, men hade svårt att avsluta vid båda. Hela den kedjan med Tiili, Jörgen Bemström och Erik Norbäck var väldigt ineffektiv (speciellt Erik som verkade sömnig och seg).

Domare Ryhed fortsatte att snåla med utvisningar, det enda han verkade se var för många spelare på isen som det blev sammanlagt tre stycken av. Domaren fick eftermiddagens utvissling efter att Poppe blivit hakad och nerdragen i isen utan åtgärd och Timrå fick en farlig kontringschans.

Robert Karlsson i Timrå fick nog kvällens tryckare när Popovic manglade in honom i sargen. Poppe gav honom även en ganska ful smäll innan han åkte därifrån och Karlsson låg kvar. Det gjorde nästan ont i hjärtat när Karlsson inte kom upp på varken det första eller andra försöket utan det tog hela tre försök innan han kunde komma upp på benen igen. När han samtalade med domaren såg han ut att befinna sig i en annan värld – läskigt.

Hela perioden var väldigt intensiv, och tempot ökade om än mer när det bara återstod ca 8 minuter kvar. Alla Timråspelare stod upp i båset och såg fasligt nervösa ut, men på isen visade de upp en enorm kampmoral som gjorde publiken fullständigt frustrerad! Ed Ward fortsatte jobba på bra, och målvakten Fredrik Svensson fortsatte att rädda skotten utan problem. I inledningen av matchen tyckte jag han släppte för många enkla returer men de var inte farliga. Dessutom var han iskall bakom kassen och det var hög klass på hans spel runt målet.

Erik Norbäck fick SSK’s bästa kvitteringschans. För en gångs skull funkade powerplayspelet för SSK och fina kombinationer gav Norbäck öppet mål. Jag antar att han fick tänka alldeles för länge och drog sitt dragskott högt över. Konstigt att Erik kunde missa ur sitt favoritläge.

När bara 30 sekunder återstod tog Timrå en icing och Mats Hallin tog time out samtidigt som han plockade ut Roffe från målet. SSK vann tekningen och fick ett farligt skott, men returen gick inte deras väg och Timrå kunde tillslut vinna med de mindre glamorösa men ack så betydelsefulla siffrorna 1-0.

Den här segern betydde enormt mycket för Timrå kan jag tänka mig, ett par rödvita fans som jag snabbt pratade med efter matchen var i trans och bokstavligen skakade av spänning och förstås lycka!

Den här segern måste SSK unna Timrå hur dåligt man än tyckte att SSK var, det är så vi brukar vinna men den här gången fick vi erfara hur frustrerande det är att möta en sådan slags hockey. Värt att notera är även att SSK blev nollade för första gången i år, en ganska bra bedrift av Timrå. Nu väntar Malmö, kanske borde man låta skåningarna dominera matchen på tisdag för att ha en chans?

Mikael Jarosinski2001-11-24 20:10:00

Fler artiklar om Södertälje

Gunnarsson: En styrka att ta poäng när allt inte klaffar