Spännande derby som slutade rättvist
SSK kom undan med en poäng i en match som var tät och hade hög intensitet, det var ett derby som trots saknaden av fint anfallsspel gav bra underhållning.
Inför matchen fanns det inte mycket hopp om att SSK skulle kunna stå upp i derbyt mot mästarna, två raka förluster var på förhand tänkt att bli tre men logiken blev totalt utslagen av Södertäljes otroliga kämpaglöd.
Man har ställt sig frågan om SSK verkligen har det mentala som krävs för att stå upp i Elitserien eller inte, och tyvärr har det i vissa matcher pekat mot att de inte klarar det. Men i matcherna mot Malmö och Modo var de chockerande starka och lät inget hindra dem, idag var ännu en sådan dag då man inte vek ner sig och man bjöd på ordentligt motstånd!
Förargligt nog så lyckades man bli sen till matchen! Men man kunde inte ha valt ett bättre tillfälle än att komma 7.29 minuter sent. Jublet kom sekunden jag var på väg in i sektion J-ingången. Att det var Gabriel Karlsson som gjorde målet var skönt, det måste vara härligt att komma tillbaka från skada med ett mål som dessutom var ganska snyggt!
Väl på min plats får SSK en utvisning. Det var en ganska hårt dömd sådan och vi var nu officiellt introducerade för domaren Roger Öberg. Det här var bara början på en afton där han bestämt sig för att göra möda för sin lön…
Djurgården fick många skott på mål under det numerära överläget men vi vart nu också introducerade för kvällens huvudperson nummer 2 - Rolf ”Roffe” Wanhainen. Han var bergsäker i målet och han imponerade med sitt sätt att nästan aldrig släppa returer.
SSK försvarade sig desperat och hade DIF bara varit lite kyligare hade man spelat ut dem totalt, men det verkade som om derbykänslan gjorde att lagen var på jämlik nivå. DIF-pressen var konstant och Roffe fick inte vila en sekund. En SSK-rensning gick till en Djurgårdare som kunde servera pucken till Nicklas Falk vars avslut räddades av en sidledsparad av Roffe, han gjorde flera räddningar och man kan summera perioden med att det var DIF mot Wanhainen.
Något omvänd var dock kampen på läktarna. Blue Lightnings var på humör och inte sedan kvalet till elitserien hade de fört sånt oväsen. Det var dock katastrofalt dåligt på andra sidan. Djurgårdsklacken var fylld med fjortisar som inte kunde komma med bättre ramsor än ”alla vi som älskar DIF klappar nu” och ”Ge mig ett D, ge mig ett I”… Det verkar som om de äldre fansen var på fotboll och synd var det eftersom ett komplett derby även har två starka klackar.
Andra perioden inleddes med att domare Öberg först inte tog en självklar utvisning på DIF-målvakten Thomas Östlund efter att han rensat pucken över plexiglaset. I spelsituationen efter så visade han ut Södertäljes ”snällaste” spelare Lars Dahlström för en mycket tam hakning. Öberg verkade ha tänkt mycket på att det var derby och ville därmed förstöra det fysiska spelet med att ta många utvisningar.
Öberg fortsatte med att ta utvisningar som hemmafansen gillade men var helt klart alldeles för enkla och förstörde det fysiska spelet. Robert Carlsson brydde sig dock inte utan satte en fin tackling på Petterson, Robban är en spelare alla fans älskar, han gör allt för att sätta en spelare mot planket! Dessutom hjälper hans aggressivitet honom när han ska jobba framåt också, men i Elitserien är det främst hans tacklingsspel som är mest värdefullt!
I mitten av andra lyckades SSK skapa ett visst tryck och i harmoni av att SSK-klacken körde ”Kom igen Tälje” så var man faktiskt det lag som var bäst. Det var inget skönspel och ärligt talat var det Roffe som fick göra mest avancerade räddningar men SSK hade helt klar mer puck i motståndarens zon. Öberg gjorde ingen besviken (eller gjorde han alla besvikna?) när han fortsatte döma fåniga utvisningar och Peter Aholas 2+10 för checking from behind var ju bara ett exempel på de flertalet skämt Öberg bjöd på.
17.22 och än en gång tar Öberg en utvisning från ingenstans. Den här gången drabbade den dock Södertälje och i PP-spelet som följde kvitterade Djurgården till 1-1. Det var ett skott av Björn Nord som styrdes in bakom Roffe.
Visst var perioden jämn men jag tycker nog att ett DIF mål var orättvist.
Scaniarinken fick dock uppleva en grym skadeglädje när speakern annonserade att GIF Sundsvall kvitterat till 1-1 i fotbollen, en grym ironi Djurgårdsfansen fick uppleva.
Öberg dömde matchen första riktigt klara utvisning innan en minut passerat på den tredje perioden och SSK fick PP. Tyvärr så hade PP inte funkat bra i den här matchen hittills och det beror på att de envisas med att dumpa pucken och jaga istället för att spela in den, så man slösade många PP på att göra så.
Thomas Östlund fick välförtjänt höra ”Tjocka feta osten” av SSK klacken efter att han rubbat målet utan att någon annan spelare var i närheten, det var det enda värt att nämna fram till dess att Öberg återgick till sin vanliga trend och visade ut en SSK spelare för oklar anledning.
Djurgården fick under det PP spelet höra öronbedövande visslingar och de lyckades krypa boxen till storleken av en tärning men pucken ville inte in och när spelet avblåstes låg veteranen Stefan Jonsson kvar på isen. Han fick hjälpas av isen och satt i båset och återhämtade sig under resten av tredje perioden.
2-1 till Djurgården var bittert, speciellt eftersom det var förre SSK-spelaren Joakim Erikssons kedja som gjorde det. Jocke hade under hela matchen varit utbuad vid puckkontakt och man vill ju aldrig att f.d. spelare skadar laget.
Men ironin var framme igen, inte bara för att Öberg dömde en utvisning rätt utan för att spelaren som åkte ut var Joakim Eriksson. Han råkade komma upp lite högt med klubban och Peter Larsson fick den i ansiktet. Mycket sportsligt av Eriksson att gå fram och be om ursäkt!
Här var det dock slut på ironi och dags för rättvisa. Peter Popovic åkte in i Djurgårdszonen och skydda pucken starkt och passade till Juha Lind som passade vidare till en fristående SSK-spelare någon meter från Östlunds högra stolpe. Ett par sekunder av avvaktande innan SSK spelare trampade ut framför mål och avslutade med 2-2 som följd. ”#21 vem är det?” tänkte jag och det visade sig vara nyförvärvet Erik Norbäck som gjort mål på sin hemmadebut!
2-2 var rättvist, ett kryss kändes perfekt men innan slutsignalen för tredje perioden ljöd så kom matchens mest dramatiska händelse. En Djurgårdare lyckades komma fri med Roffe! Han drog målvakten och med sin backhand la han den på mål. Det var tyst förutom ett par spridda jubel runtom rinken och hjärtat stod stilla för en sekund. Men då blåser domaren och Roffe fiskar ut pucken ur plocken, vilken otrolig räddning!
Det blev förlängning och där var det transportsträcka till straffarna. Öberg drog i alla fall till med två utvisningar som han bara var tvungen att göra för att uppehålla sin status som värdelös domare.
Den tredje poängen kändes inte så viktig, det var en moralisk poäng som redan hade bärgats och en poäng till var självklart bara en bonus. Synd att SSK-spelarna kände likadant eftersom vare sig Roffe eller straffskyttarna Lind och Larsson gjorde speciellt bra ifrån sig och Djurgården tog den extra poängen.