SSK fick sig en elitserie läxa
Trots att man till synes var det bättre laget åkte SSK på stryk mot HV71 med hela 4-0. Allt man kan säga är, välkomna till Elitserien.
Att matchen är smält vid det här laget avslöjar jag säkert redan vid titeln. Redan när HV gjorde 2-0-målet var jag enormt frustrerad och hade jag åtagit mig jobbet att skriva den här rapporten direkt efter matchen hade jag inte gjort något vettigt av det. Men tar man det från början så inser man snart att rätt lag vann fast siffror oftast ljuger.
Det tog inte lång tid innan man förstod att det här kunde bli en trist kväll sett ur SSK-ögon. Klacken verkade inte lika tänd som mot Malmö och de ca 50 HV-fansen som rest till Scaniarinken lyckades vid flertal tillfällen överrösta SSK-fansen. Det låg liksom inte lika mycket energi i luften som mot Malmö, verkar som om folk insett att säsongen bara börjat och att man räknar den veckovis, istället för att ta varje match som 3 ovärderliga poäng. Det måste precis varit vad Södertäljeförsvaret tänkte på när HV plötsligt efter bara 2 minuter gjorde 1-0. Hult hade bara att styra in pucken på Pavlikovskys pass, det var inte mycket ”Roffe” Wanhainen kunde göra åt det.
Mina aningar att HV skulle få luft under vingarna var som tur var fel, SSK lyckades glömma baklängesmålet och bjöd på bra hockey. Förstakedjan var mycket bra, Peter Larsson och Juha Lind håller elitserieklass utan problem och kombinationerna dem emellan oroade HV-målvakten Stefan Liv mer än en gång. Lars ”Dahla” Dahlström var den förste att finna sig överraskande fri framför HV-målet. Han tog dock för lång tid på sig och Liv nere på marken kunde suga åt sig pucken. Näste man med samma typ av läge var Peter Larsson som också borde ha reagerat lite mer distinkt och inte varit så seg.
Liv i HV-målet var lika stabil som ”Roffe” var mot Malmö och inte ens ett hårt skott mitt på masken från Larsson verkade rubba honom (även om han var tvungen att ta av sig masken och hämta andan lite).
HV hade inte en chans innan ett skott från Davidsson styrdes upp på läktaren via Roffes benskydd, bortsett från att Popovic tog en trippingutvisning och stoppade därmed ett 2-1 läge så hände inte mycket mer i resten av första perioden. SSK var självklart bättre och man kände faktiskt att en vändning inte var alltför omöjligt.
Andra perioden tog ett tag på sig att börja. De ökända strålkastarna i Scaniarinken ville inte lysa upp ett av hörnen i rinken och vaktmästern kallades in. Jag vet inte riktigt om det berodde på den efterlysta vaktmästern men istället för att fixa det så slocknade hela Scaniarinken, hela hallen höll nog med HV-klacken när de skanderade ”hela Sverige skrattar”, ja säkert hela Sverige utom de som satt i Scaniarinken ikväll alltså…
Klockan 17.10 kom äntligen perioden igång, och vi fick en repris av den första tyvärr. När två SSK-spelare missade samma gubbe i offensiv zon fick HV en kontring och Sahlstedt hade det lika lätt som Hult att göra 2-0. Ännu en irriterande kontring som Roffe var maktlös på!
Mitt anteckningsblock hade inte mycket mer om den andra perioden. Tyvärr var det inte värt den långa väntan utan båda lagen var mycket passiva och chanserna var väldigt få. Unge David Svee var den enda som imponerade med sin snabbhet och det är alltid kul när det går bra för en talang!
HV fick ännu ett 2 mot 1 läge men den här gången gick de direkt på avslut istället för ett pass och Roffe gjorde i alla fall en bra räddning. Märkligt nog var han darrig hela matchen och inte alls lika säker som vanligtvis. Han släppte många returer och jag är inte så säker på att han är så självklar i målet längre. Det kan vara bra för honom eftersom han vet att Magnus ”Linkan” Lindquist är jättehungrig på att göra comeback i Elitserien för sitt SSK.
En av kvällens mest fysiska spelare, HV backen Per Gustafsson fick smaka på sin egen medicin när järnmannen Robert Carlsson satte fart från blå och fullständigt mosade in honom i sargen. Det var en hård tackling och Gustafsson blev kvarliggande på isen tillsammans med sin brutna klubba (!) men det var inte bakifrån och allt enligt regelboken. Den välkända ”ja ni ska akta er för Carlsson” ramsan gjorde verkligen sin rätt här och det var här som den tredje perioden invigdes.
Det verkar som om elden tändes hos Södertälje och plötsligt spelade man riktigt fin hockey igen! Juha Lind var ruskigt bra men det var en robust offensiv av SSK och HV var tvungna att lägga ner till icing mer än en gång! Sen när SSK fick ett PP efter att Pavlikovsky fällt Tiilikainen trodde de flesta på ett mål. Och det var inte alls långt ifrån. Precis när HV blev fulltagligt så gick ett skott från Bemström i ribban och upp på läktaren där HV-fansen höll till.
Första kedjan komplimenterades inte längre med Pålsson utan det prövades med både Tiilikainen och Svee som tredje länk. Det är tufft att hitta en spelare som är lika bra som Larsson och Lind men jag tror att lite muskler i form av Carlsson kanske vore värt att pröva, Larsson är ju en före detta ”smurf” och Lind litar mer på teknik är styrka så lite tyngs behövs.
Vid det här laget borde ni ha förstått vad som var tvunget att hända. HV gör 3-0. Och sensationellt nog var det - på en kontring. Inte nog med att det var det tredje kontringsmålet, det var snopet nog när SSK hade PP och letade efter att hitta reduceringen.
Folk började vid det här laget att resa sig upp för att gå, och med facit på hand så tog de rätt beslut. SSK såg förstående nog uppgivet ut, Lind var ensam framför mål men hans backhand lyftning gick över kassen. Det gick inte att undgå att han var lite likgiltig vid det avslutet. Det kom också ett 4-0, bara för att ge en känsla av total melankoli. Det här var dock ett svagt mål, skottet från Ljungkvist var en isare som Roffe borde ha tagit och förtretligt nog så studsade den ut från målet med ett sorgligt klang från botten ramen av målet.
Det var nästan parodi när isen framför Roffe knappt var sliten, men SSK hade just lärt sig vad jag kallar en elitserie läxa.
0-4 och uppförsbacken känns lång.
En liten tröst var när HV-klacken uppmanade målvakten Stefan Liv till dans. Ni kan ju tänka er hur en målvakt ska göra det och mycket riktigt så slutade han på sin ända. Men det kanske man kan bjuda på när man hållit nollan i en bortamatch…
