Är 2021 året vi får en ny, osannolik, grönvit hjälte?
Rögle BK är mitt i en satsning, inte helt olik den som tog klubben upp i finrummet 1992. Denna gång siktar man mot nya höjder, tidigare helt outforskade. Likaväl som att hjälten den gången hette Persson, så kan vi mycket väl ha en ny doldis att skriva in i historieböckerna.
Många är vi, vi som minns scenerna, från ´92.
Satsningen, som skulle ta Rögle BK till Elitserien, lyckades.
Vi känner alla till historien när #26 Håkan Persson med ett distinkt slagskott, i sudden, avgör kvalmötet mot Leksand. Detta i den femte och avgörande matchen.
Själv sprang jag omkring, nyss 11 år fyllda, och sjöng med till Hasse Anderssons Röglelåt som gick varm på Radiosporten.
Vi spolar snabbt fram till nutid. Nästan tre decennier har passerat. Under de senaste tre åren har våra kanadensiska favorit-tvillingar förvandlat klubben.
De har förändrat inställningen i truppen. De har handplockat värvningar med fingertoppskänsla. De har med sina höga krav och kanske främst med sina egna vinnarskallar fått hela laget, ja t.o.m hela bygden att hoppas.
Bröderna Abbott vill något. Bröderna Abbott tror på det. De menar allvar.
Det är underbart att läsa att även resten av hockeysverige tar Rögle på allvar. Det mesta av hockeysurret kring klubben handlar, helt förståeligt, mestadels om de större namnen.
Det finns hemvändare i Everberg, Hansson & Zaar. I Bristedt har Rögle, när han är i form, en av ligans bästa spelare. Vi har fått se Gélinas göra “Curranliknande” framsteg. Många av oss glömmer att även käre Kodie tappade pucken i många avgörande lägen(ofta jag svor i tv-soffan). När Gélinas nu fått en ny lekkamrat i den unge backgiganten Seider, ser de ibland oövervinnerliga ut.
I tillägg till detta så leder (i skrivande stund) dessutom Ryfors SHLs skytteliga.
Visst, frågetecken finns.
Har vi spelarmaterialet? Har vi bredden som brukar krävas i ett tufft slutspel? Kan Rögle, till att börja med, göra något de aldrig tidigare gjort - vinna en slutspelsmatch? Klarar man detta så är det sista mentala hindret avklarat och det kan då mycket väl bli en ny, historisk, vår.
En ingrediens till krävs, en hjälte.
Vem kan träda fram och ta denna roll? Varför inte en doldis? Varför inte en spelare i truppen som inte är de stora rubrikernas man? Varför inte Samuel Jonsson?
Backen som under stora delar ifjol var petad och åkte ut och in i laget är idag, gissningsvis, ett av de första namnen på laguppställningen. De, på pappret, tunga spelartappen inför säsongen krävde att de befintliga spelarna behövde växa i en ny kostym. Som han har gjort det, Samuel. Han har en istid på nästan 20 minuter per match och arbetar på i det tysta.
Det tyder på att misstagen är få, när en sådan back med den istiden inte syns så mycket.
Om jag får drömma så ser och hör jag gärna Jonsson, i en segerintervju efter en avgörande SM-final, repetera hans bevingade ord från 5-2 segern mot Färjestad tidigare under säsongen: “Jag såg att krysset var lite öppet”
Denna säsong är den märkligaste vi upplevt då vi inte fått se några matcher på plats. Vi har alla upplevt saker som vi aldrig upplevt förr, sedan pandemins intåg i våra liv. Kan man få önska att få uppleva en sak till som aldrig hänt så vet jag vad jag önskar.
Jag ser då gärna mina Stockholmsfödda döttrar (11 och 8 år) springa omkring här hemma, sjungandes med till Hasse, efter ett SM-guld.
“Ett lag med plats i hjärtat mitt
Ett lag med dress i grönt och vitt
Med drag i klubban och med kraft i skär
Spelar vi den hockey som till segern bär”
