DÅTID: Sveriges första JVM-guld efter år av sovjetisk dominans
En tid då JVM inte var lika medialt uppmärksammat som det är idag hade Sovjet dominerat sju år i rad. Även om Sverige hade slutat på medaljplats de senaste åren var det ingen som vågade hoppas på guld när den svenska JVM-truppen reste ner till Tyskland 1981. Det visade sig skulle bli en historisk JVM-turneringen då juniorkronorna vann sitt första JVM-guld.
Sovjetunionen hade dominerat i JVM med sju raka guld inför JVM 1981 och sågs som de solklara favoriterna inför turneringen. Sverige hade lyckats placera sig bra i turneringen. Tre år i rad hade man kommit på medaljplats men det var aldrig riktigt nära att utmana den sovjetiska dominansen.
När Sveriges förbundskapten för juniorkronorna, Kjell Damberg, då också ny på sin post, skulle ta ut laget var det inte många som hade tron om ett JVM-guld. Damberg hade fått uppdraget som förbundskapten för juniorkronorna genom sina framgångsrika år i Gästriklands hockeyförbund. Gästrikarna hade hösten 1970 för första gången tagit sig till final i TV-pucken, och sedan nådde dem fyra finaler på sex år, där man dessutom vann 1974.
På Svenska Hockeyförbundet såg man bara en förklaring till att det plötsligt gick så bra för Gästrikland. Det var coachen Kjell Dambergs förtjänst!
Parallellt med sina uppdrag i Gästrikland fick Damberg därför jobba med juniorlandslagen fram till att han faktiskt blev juniorkornornas förbundskapten 1981.
Truppen som Damberg tog ut bestod av följande spelare:
Målvakter
Lars Eriksson
Peter Åslin
Backar
Peter Andersson
Michael Thelvén
Roger Hägglund
Håkan Nordin
Dan Nicklasson
Ove Pettersson
Robert Nordmark
Forwards
Jan Erixon
Anders Björklund
Jan Ingman
Peter Madach
Peter Nilsson
Martin Pettersson
Patrik Sundström
Peter Sundström
Jens Öhling
Anders Jonsson
Mikael Granstedt
Matcherna spelades i flera städer i Bayern, med Kaufbeuren som själva centrum för mästerskapet. Svenskarna tillhörde grupp B och spelade därför mot Finland, Västtyskland och USA. Sverige vann gruppen efter en storseger mot Västtyskland med 7–3, som efterföljdes av seger mot USA med 10–2. Mot Finland blev det desto jämnare, men även där gick svenskarna segrandes med 2–1.
Samtidigt hade Sovjetunionen dominerat i den andra gruppen och inför slutspelsserien, där Sverige, Finland, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien tävlade, sågs ryssarna som vanligt som stora favoriter.
Juniorkronorna fick inledningsvis en till uddamålsseger mot Finland. Spelade oavgjort mot Tjeckoslovakien – samtidigt som Finland överraskade och besegrade Sovjetunionen med 6–3. I sak spelade därför också Finland en viktig historisk roll i den här turneringen, men det är fog för en annan artikel.
I den sista och avgörande spelomgången den 2 januari 1981, i Augsburg, skulle Sverige möta Sovjetunionen. Finland hade som sagt tidigare i turneringen bevisat att sovjeterna var mänskliga, och därför käne svenskarna att det faktiskt fanns en given chans på det historiska guldet. Det kunde i teorin räcka med oavgjort i den här matchen för svensk guldseger, men det berodde då helt på hur det gick i den andra matchen mellan Finland och Tjeckoslovakien. En seger var därmed av största vikt för att vinna guldet. Även Sovjet såg fortfarande en chans att försvara guldet trots en ovanligt svag turnering.
Matchen skulle redan i den första perioden bli en riktigt rysare. Håkan Nordin och Bullen Hägglund blev Sveriges första målskyttar och till periodvilan hade juniorkronorna en 2–1-ledning.
Den andra perioden skulle bli lika jämnt. Båda lagen gjorde varsitt mål, där svenske målskytten blev Peter Sundström. I den sista perioden fick svenskarna slita hårt när sovjet, särskilt under slutet av matchen forcerade framåt för en kvittering. Det påstås än idag att ryssarna hade inte riktigt koll på att de behövde vinna matchen för att få guld, det räckte alltså inte med endast en kvittering och därför forcerade dem inte framåt lika hårt – men sanningen är nog snarare att det svenska försvarsspelet var som allra bäst när det gällde som mest, och Lars Eriksson storspelade framför kassen.
Sovjet fick inte till någon kvittering – och juniorkronorna hade inte bara stoppat det oändligt långa sovjetiska JVM-sviten, utan också tagit hem det allra första JVM-guldet till Sverige.
Det var ett svenskt juniorlag som på papperet inte hade några gigantiska stjärnor i truppen, men som ändå överraskade hockeyvärlden. Ingen i den svenska truppen kunde där och då förstå vad det här guldet betydde för svensk ishockey i framtiden. Det här var ett JVM-lag som i det tysta knäckte barriären för kommande generationer.
Så blev JVM-hjältarnas spelarkarriärer efter det historiska JVM-guldet i korthet:
Lars Eriksson
Efter JVM-succén fortsatte Eriksson med sitt Brynäs IF i dåvarande Elitserien. Gävlelaget som han blev trogen fram till 1992. En fantastisk karriär och ses som en av Brynäs största trotjänare till målvakter, trots att han aldrig fick något SM-guld. Anledningen är smått tragikomiskt: Han kom till Brynäs 1979, men fick bara spela en match under guldsäsongen -79/80 och blev utan medalj. Under hans sista säsong i klubben -92/93 fick han ingen speltid alls och var på väg ut – då vann Brynäs guld igen.
Peter Åslin
Fortsatte sedan i AIKs verksamhet i Elitserien. Gick till Leksands IF 1985 där han blev klubben trogen i närmare 15 år. Under slutet av hans karriär fick han några säsonger i HV71 fram till 1995. Efter två år lägre ligor gjorde han comeback i en match i Elitserien 1997. Åslin fick en fantastisk karriär med 1 JVM-guld, 3 SM-guld, 3 VM-silver och 1 VM-guld samt ett olympiskt brons.
Backar:
Peter Andersson – nio poäng på sju matcher i JVM-81.
Blev efteråt en stor profil i Björklöven när de spelade i Elitserien, där han också var lagkapten mellan åren 1986-1989. Gjorde sedan en sejour i schweiziska ligan 1989, innan han 1990 gick tillbaka till sitt kära Björklöven som han blev trogen oavsett division fram till 1995. Under sin karriär blev det två VM-guld, först under succésäsongen 86/87 då han både vann SM-guld och VM-guld, samt 1991. Med sig fick han även ett VM-silver, VM-brons och vann också ett OS-brons 1988.
Michael Thelvén – tre poäng på fem matcher i JVM-81.
Fortsatte efteråt i sitt Djurgården i dåvarande Elitserien innan han 1985 flög över Atlanten för NHL-spel med Boston Bruins. I NHL blev det totalt fem säsonger innan han valde att lägga skridskorna på hyllan 1990. Med Djurgården vann han SM-guld, säsongen 82/83, har också ett OS-brons.
Roger Hägglund – sju poäng på fem matcher i JVM-81.
Även Hägglund blev en stark Björklöven-profil. Spelade i Björklöven fram till 1983, då han gjorde en säsong i Frölunda innan han provade sina chanser i Nordamerika. Efter en mindre lyckad säsong där gick han tillbaka till just Björklöven och blev Ume-klubben trogen oavsett division fram till 1992 då han avslutade karriären. Fick ett SM-guld med Björklöven och har även ett VM-brons i karriären.
Håkan Nordin – nio poäng på fem matcher i JVM-81.
Nordin fortsatte karriären i Elitserien med Färjestad fram till 1988 då han gick över till rivalen Frölunda. Där skulle han vara resten av sin Elitserie-karriär. 1992 blev det en säsong i Arvika, Division 1, innan han lade ner spelarkarriären. Trots sin långa karriär i Elitserien blev det inget SM-guld för Nordin.
Dan Nicklasson – noll poäng på tre matcher i JVM-81
Nicklasson fick två till säsonger i Elitserien med AIK. Sedan 1983 tillhörde han Huddinge i Division 1, fram till 1985, då han fortsatte sina sista säsonger som hockeyspelare i Nynäshamns IF i Division 2. Dan Nicklasson lade skridskorna på huvudet 1992.
Ove Pettersson – noll poäng på fem matcher i JVM-81
Pettersson fortsatte sin resa i Leksands IF, i dåvarande Elitserien, fram till 1987 då han skrev på för MoDo. I MoDo blev han kvar fram i fyra säsonger innan han 1991 började spela för Avesta BK i Division 1. Efter två säsonger i Division 1 gjorde han sina tre sista år i Divsion 2, då spelade han både IFK Ore och Borlänge HF.
Robert Nordmark – noll poäng på fem matcher i JVM-81
Efter JVM-guldet fick Nordmark kontrakt med Brynäs IF där han spelade fram till 1984 då han gick till Luleå. Efter några framgångsrika säsonger med Luleå fick Nordmark möjlighet till NHL-spel 1987 med St. Louis Blues en säsong, för att sedan spela tre ytterligare NHL-säsonger med Vancouver Canucks. Efter sin NHL-sejour återvände Nordmark 1991 till Sverige där han skulle bli kvar under fyra säsonger. Då både för Västerås och Djurgården, två säsonger vardera. Från 1995 och framåt blev karriären något hoppigare mellan ligorna: Säsongen 95/96 spelade Nordmark i den finska ligan, för att därefter gå till Schweiz. Sedan gjorde han comeback i Djurgården 1997, för att säsongen därpå sticka till Österrike. 1999 blev det spel i Hammarby, men innan han lade skridskorna på hyllan helt så blev det en säsong i Storbritannien innan han ännu en gång återvände till Djurgården. 2004/05 blev Nordmarks sista säsong som hockeyspelare, då med Enköping i Division 2. En gedigen karriär, som utöver JVM-guldet innefattar 1 VM-guld och två VM-silver.
Jan Erixon – sju poäng på fem fem matcher i JVM-81
Skellefteåfostrade Erixon fortsatte i Skellefteå två säsonger till efter JVM-guldet. Sedan blev det tio säsonger i NHL med New York Rangers. 1993 återvände han till sitt Skellefteå, då i Division 1, innan han lade skridskorna på hyllan. Erixon fick även ett VM-brons 1982.
Anders Björklund – noll poäng på fem fem matcher i JVM-81
Björklund fick ingen karriär som en elitspelare på seniornivå. Han fick en Elitseriematch med Leksand och säsongen 81/82 skrev han på Division 1-klubben Dobel. I Division 1 spelade han i totalt fem år innan han under de åtta kommande åren tillhörde Division 2-klubbar. Två av dessa säsonger i Division 2 spelade han inte alls. Björklund avslutade sin spelarkarriär i Borlänge 1992.
Jan Ingman – sex poäng på fem matcherr i JVM-81.
Den Grumsfostrade sonen fortsatte sin karriär i Färjestad. Färjestad blev han trogen från 1981 till 1991. Med sitt Färjestad blev han trefaldig SM-vinnare och ses som en av de stora i FBK-historien. Efteråt gjorde han en säsong med Grums och avslutade sin karriär i IFK Munkfors 1992.
Peter Madach – noll poäng på fem matcher i JVM-81
HV-fostrade Madach lyckades aldrig att etablera sig i Elitserien. Efter ett blygsamt försök med HV71 säsongen 85/86 så lämnade han Sverige för spel i Norge. Från 1986 skulle han bli en stjärna i Storhamar under nio säsonger innan han 1996 avslutade spelarkarriären.
Peter Nilsson – noll poäng på fem matcher i JVM-81
Hammarbysonen Nilsson skulle komma att bli en stor Djurgårdsikon. 1983 skrev han för första gången på för Djurgården, och blev Stockholmsklubben trogen fram till 1995. Det blev tre SM-guld med Djurgården. Sedan gjorde Nilsson en kort comeback i Hammarby 1995 och efteråt två säsonger i Södertälje. I Söderstälje såg det ut som att spelarkarriären var slut – och det var den på elitnivå. Men 2008 gjorde han comeback i Bajen Fans IF där han spelade i två år.
Martin Pettersson – två poäng på fem matcherr i JVM-81
Martin Pettersson stavas egentligen Skellefteå AIK. Han fostrades i Skellefteå och lämnade aldrig någonsin moderklubben. I Skellefteå spelade han, oavsett Division, fram till 1991. Under sina tre sista år i klubben fick han, välförtjänt, bära kaptensrollen.
Patrik Sundström – sju poäng på fem matcher i JVM-81
Det blev en säsong till i Björklöven innan Patrik Sundström 1982 for över Atlanten för NHL-spel i Vancouver Canucks. Där gjorde han bra ifrån sig direkt och det blev nio säsonger i världens bästa liga. 1992 återvände han hem till Sverige och till Björklöven, som då tillhörde Division 1. Följde med laget upp till Elitserien innan han avslutade karriären 1994.
Peter Sundström – fem poäng på fem matcher i JVM-81
Fick två ytterligare säsonger i Björklöven innan Peter Sundström for över Atlanten för spel mew New York Rangers. Efter tre säsonger i NHL kom han tillbaka till Björklöven 1986. Det skulle dock bara bli en säsong i Sverige innan han flög över till Nordamerika igen för spel med Washington Capitals och därefter New Jersey Devils. 1990 kom Sundström tillbaka på nytt till svensk ishockey, den här gången till Malmö som han skulle bli trogen reste nav sin elitkarriär. Efter en säsong i Division 2 med Kristianstad lade han skridskorna på hyllan. Peter Sundström fick med sig, utöver JVM-guldet, även ett VM guld, VM brons och tre SM-guld.
Jens Öhling – fyra poäng på fem matcher i JVM-81
Nackafostrade Öhling fortsatte sin karriär i Djurgården. Han skulle bli trogen Stockholmsklubben ända fram till 1997, då gör sin sista säsong i karriären med Södertälje. Anledningen var att han ville ha en ny miljö, och skrev först på med tyska Landshut, där frun satte stopp, och det blev Södertälje. En sista säsong som han beskrivit som ”en kul säsong, men det gick åt helvete”. Södertälje åkte nämligen ur Elitserien. Med totalt fyra SM-guld på sitt CV och två olympiska brons kan vi enkelt konstatera att den stora djurgårdsprofilen fick en riktigt bra karriär.
Anders Jonsson – noll poäng på fem matcher i JVM-81
Jonsson gjorde två säsonger till i Hammarby. Bland annat var han med och spelade upp Bajen till Elitserien 1982. 1983 skrev han på för Djurgården och blev den klubben trogen i åtta säsonger. En kort sejour i Division senare så fick han kontrakt med AIK 1992 där han var i tre säsonger innan han avslutade sin elitkarriär. Gjorde sedan två säsonger i Division 1, både med Hammarby och till sist Lidingö. Blev under sina år i Elitserien trefaldig SM-vinnare.
Mikael Granstedt – två poäng på fem matcher i JVM-81
Granstedt blev ännu en stor Skellefteå-profil. Som höll sig till Skellefteå under hela hans elitkarriär, även i Division 1 säsongen 1990/91. Han gjorde sin sista säsong som hockeyspelare i Burträsk, Division 2, 1992. Trots en lång och gedigen hockeykarriär i Skellefteå AIK så vann han inga fler medaljer – men har i historien blivit en profil för Skellefteå.
