Den spel- och kampmässiga KIK-vändningen gillar jag!
Jag hade ju twittrat om att jag övervägde om jag skulle åka direkt från stängning på jobbet till KIK-AIK. Men så blev det - och det är inget jag ångrar. Den avslutningen av matchen, där Mikael Gaths manskap vände 0-2-underläge så långt in i matchen som 52.50 till 4-2-seger, gav mig tron på hockeyn tillbaka.
Herman Hansson och Malte Sjögren visade - igår som så många gånger förr - att det går att spela tuff, aggressiv och aldrig-vika-ner-sig-MEN-ändå-juste hockey, Kristoff Kontos fortsatte visa ruskig form och poängproduktion och Nikolai Skladnichenko... ja, 2-2-målet... då brast det fullständigt för mig och tillsammans med de allra flesta av de övriga 427 åskådarna i Kristianstads Ishall ställde jag mig upp och applåderade ikapp med mitt jublande över ännu en rysk show med användandet av klubban på rätt sätt - på isen med pucken på bladet och hockeygodis de luxe.
Sedan fortsatte Mikael Gath & Peter Johansson & Joel Gistedts hockeygäng att SPELA HOCKEY.
Men det kändes som jag, även om jag är KIK-kräsen av mig, ändå inte hade rätt att begära mer.
Och jag sa till Max;
"Det känns som Kontos smartness, briljans och poängeffektivitet kommer att avgöra i förlängningen och, om det inte sker då, Skladnichenko avgör på straffar."
Men sonen var säker på sin sak - säker på vad som skulle ske under tredje periodens avslutande fyra minuter och 16 sekunder;
"AIK tappar tre poäng i tredje perioden igen, precis som senast då 1-0 blev till Moraseger med 2-1, och KIK avgör innan förlängningen."
Hur det gick?
Ja, ytterligare två hemmamål medan Frederik Dichow hade spikat igen för resten av matchen.
4-2.
Ännu en KIK-trepoängare.
Och Kristianstads IK, i en förvisso rätt "haltande" HA-tabell, upp på en historisk (aldrig tidigare har KIK varit så högt placerat i svensk seriehockey) tredjeplats.
Men vi backar bandet igen till efter Nikolai Skladnichenkos kvitteringsmål.
KIK var rejält på gång och sprudlade av spelglädje och offensivlust.
Samtidigt som AIK-spelarna såg allt tröttare ut.
Viktor Grahn, KIK-backen som personifierar vad man kan uträtta på isen med det rätta coachförtroendet och självförtroendet på topp, tog sig, längs vänsterkanten, in i offensiv zon och i KIK-läge tre mot en passade han till unge (född 2002) inlånade Rögleanfallaren Kevin Engvall, men inget mål den gången - men KIK lyckades ta tillbaka pucken och klapp-klapp Grahn till Linus Pettersson till Engvall, direktslagskott och 3-2.
Så härligt!
Och för en kort (glädje)stund glömde jag allt - ja, jag är ju inte mer än människa - jag tycker (eller mer rätt; inte tycker) om lån av spelare.
Ja, KIK saknade igår crosscheckingavstängda transatlantduon Trevor Cheek och Deven Sideroff samt axelskadade Kevin Wennström och hade, Kevin Engvall inkluderad, elva anfallare i lineupen.
Förståeligt att Mikael Gath, liksom mot Almtuna IS i onsdags (AIS-KIK 2-5) lånade in Engvall från samarbetsklubben(?) RBK MEN i grunden står jag orubbligt fast vid det melinska motståndet mot korttidslån av spelare (säsongslånga lån tycker jag kan vara okej).
Som jag hoppas ni förstår innebär denna melinska lånesyn inget agg alls mot Kevin Engvall, med IF Troja-Ljungby som moderklubb, personligen, jag vill absolut inte ta något ifrån Engvalls glädje över hans första HA-mål - tillika hans första (serie)mål på seniornivå samt Game Winning Goal (det gäller ju att välja sina (mål)tillfällen) - utan det är systemet som möjliggör den här typen av lån som jag ogillar.
Vad jag definitivt inte ogillar är allt det som Herman Hansson och Malte Sjögren står för i Kristianstads IK.
Kontinuitet = båda två är nu inne på sjätte raka säsongen i KIK-dressen.
Firma Hansson & Sjögrens inställning, attityd, aggressivitet, skridskoåkning, hårdhet, motståndarjobbighet och enorma vilja och förmåga/instinkt att aldrig ge upp/att
alltid se möjligheterna.
Titta bara på 4-2-målet igår.
Återstod lite drygt tio sekunder av ordinarie matchtid.
AIK hade, i jakten efter ett kvitteringsmål, ersatt (storspelande) keepern Pavel Khomchenko med en extra utespelare.
Herman Hansson och Malte Sjögren var, som så många gånger förr, inne för att försvara en KIK-ledning,
Erik Flood (vilka enorma defensiva kliv han har tagit den här säsongen!) lyckades slå ut pucken ur egen zon och pucken gled ner mot AIKs kortsarg, en AIK-spelare hade ett antal meters försprång till pucken men det gav Herman blanka f-n i, han såg möjligheten att hinna först, accelererade i skridskoåkningen och nådde pucken samtidigt som AIK-spelaren men vann närkampen/duellen bakom den tomma AIK-buren och spelade in pucken (lite snett till vänster) framför mål och där kom Malte ångande i full fart och i kamp med en AIK-spelare vann KIK-anfallaren närkampen/duellen och fick klubban på pucken så den gjorde en liten båge innan den var på rätt KIK-plats och hemmatrepoängaren var, efter 59.53, definitivt säkrad.
Malte Sjögrens tredje mål i tom motståndarkasse, och totalt tionde mål, hittills den här HA-säsongen.
Till allra sist;
Jag bytte direkt efter slutsignalen några ord med Maltes far, Jens Sjögren, och på frågan om Malte, trots sin aggressiva och motståndartuffa spelstil, har ådragit sig något matchstraff blev svaret att så inte är fallet på seniornivå.
All melinsk cred för det, Malte!
Inte heller att Malte Sjögrens radarenergipolare Herman Hansson är den som, trots sin aggressiva och motståndartuffa spelstil, drar på sig en massa matchstraff.
Hanssons senaste matchstraff (vilket jag inte var glad över och det fick Herman Hansson också läsa om han läste mitt blogginlägg efter den matchen) var säsongen 2019-20 hemma mot Karlskrona HK.
Så min slutkläm i det här inlägget blir; det går absolut att spela tufft och i alla väder/sekvenser/närkamper/dueller ge göra skillnad-allt för sitt lag utan att gå över gränsen och dra på sig matchstraff.
