Dichow rånade SSK på två poäng
Tog mig ner till Kristianstad för att se SSK spela den första matchen i “back-to-back” mötet mot Kristianstad. Förväntade mig inget inför och därför är det även omöjligt att vara missnöjd. En dansk mur är den enda orsaken till att Kristianstad fick med sig poäng överhuvudtaget. Ni var värda mer än en pinne, grabbar!
Som vanligt är SJ hopplösa och det blev en timme försenad ankomst.
Femtiofem minuter innan match plockar SvenskaFanskollegan Max Strömberg Melin upp mig med Andreas Häggström i bilen.
Försökte njuta av varje sekund innan nedsläpp. För jag hade en fruktansvärt dålig magkänsla inför.
Tryckte i mig en gyrostallrik på tio minuter och sedan var det dags att bege sig till hallen.
På bortastå träffade jag Daniel, som var väldigt energisk.
Nej, nu var det läge att lägga trevligheterna åt sidan, det var dags för ångesten.
SSK kom dock ut i ett rungande tempo och tryckte ner KIK.
Man skapade flertalet chanser men Frederik Dichow stod pall i KIK-målet.
Då utbrast jag: “Känner mig på att de (KIK) gör 1-0 på sin första målchans.”
Varav Häggström svarade: “Ja och sen fallerar allt.”
Nickade och höll med.
Nu ska jag inte tala för Häggström men det märks att man själv är ärrad…
Dock hade vi rätt, delvis.
Efter en billig retur från Nikita Tolopilo rakar Gustav Olhaver in 1-0 för hemmalaget.
Markeringsspelet på målet var även på tok för dåligt.
Det var inte långt efter våra uttalanden…
Varför då delvis rätt?
Jo, för SSK fortsatte trumma på.
Här är en markant skillnad under Hånberg som jag tjatat om: Energinivån.
Under Bozic och Bemström är jag övertygad om att SSK skulle falla ihop mentalt efter det oförtjänta målet men istället bet man ihop nu och fortsatte dominera matchen.
Under andra perioden hade SSK en ramträff, Dichow gör någon sinnessjuk räddning och man bränner helt öppna lägen.
KIK gör så klart 2-0 dock, genom Roope Laavainen i powerplay efter en helt onödig utvisning för sex man. Klassavslut ska tilläggas, även om det tar emot.
KIK drar på sig en femminutersutvisning i slutet av perioden och SSK utnyttjar det inte överhuvudtaget, inte i slutet på andra eller början på tredje.
SSK fortsätter dock trycka på och till slut spräcker man målnollan med ungefär fem och en halv minut kvar genom Andreas Hjelm.
Lite senare får SSK powerplay och man lyckades äntligen hitta nät i den spelformen när Nikola Pasic kvitterar till 2-2.
SSK var nära att göra 3-2 under slutminuterna flera gånger om men man var ändå mest orolig för att det inte skulle bli någon poäng.
Under förlängningen snurrar KIK runt i trettio sekunder innan Rickard Olsén gör 3-2 och avgör.
Powerplay var på tok för dåligt, slarviga uppspel och man vinner inga andrapuckar men annars; Wow, vilken match!
Ni var värda alla tre poäng, grabbar.
Det var värt att åka ner.
Ni var totalt överlägsna och Dichow räddade Skånelaget.
Nu är det obligatorisk närvaro på fredagens gratismatch.
Nu måste vi bygga en poängstreak.
Vill även ge lite kritik till Kristianstad och deras evenemang; Var det konsert eller ishockey?
En trumma som är det enda som hörs under spelet i sextio minuter och intensiv, hög musik i varenda avblåsning…
Nåja, skit i det.
En underbar bortaresa och ett starkt minne är vid 2-2 när man kutar ner till Häggström och han öppnar famnen och skriker rakt ut: “Så jävla underbart!”
Vi ses på fredag alla SSK:are.
Helst redan imorgon när damerna spelar kval uppåt.
Nu sitter jag här, i kollegan Thomas hus och funderar på om jag ska ta med hans hund till Södertälje…
Vill tacka alla man träffade under kvällen.
Det är trots allt gemenskapen och det sociala som är en stor del av supporterskapet.
Hockeyn är väl det som binder oss samman.
Spretig text idag men kunde inte bry mig mindre.
Är oerhört stolt över vad mitt lag presterade.
Som supporter begär jag inte mer än att varje individ gör sitt yttersta.
Tack för att ni tog er tid och som sagt;
Vi ses på fredag.
