Eldebrink: "Det var helt fantastiskt"
Lasse Bergström ringde upp Anders Eldebrink. Enligt många en av de största genom tiderna i den svenska ishockey historien.
Hej Anders!
Vi är en grupp glada amatörer, som har förenats kring det gemensamma intresset Södertälje SK och det är med anledning av detta vi nu har telefonkontakt med varandra. Så börjar min intervju med Anders Eldebrink.
Anders är på väg ner till Flen, efter en av hans många utflykter till norrbotten, där han ägnar en stor del av sin tid åt skogsvård, jakt och fiske. Jag vill gärna börja intervjun med att presentera vilka vi är, så du får en uppfattning vem du nu har kontakt med.
Gruppens SvenskaFans-medlemmar består av:
Adam Gunnarsson, som går på gymnasiet, på en media-linje. Vi är liksom våra läsare och podd-lyssnare djupt imponerad av hans lugn, mognad och talang för detta ideella jobb som han gör i podden Telgetokarna och med artiklar i SvenskaFans.
Daniel Hansson, en härlig skåning med ett sant och märkvärdigt intresse för Söderälje SK. En ovärderlig brobyggare, trevlig och kul kompis i vår grupp med en fin förmåga att göra gruppen homogen, med sin naturliga och självklara förmåga att vara en genuin templayer.
Janne Villman, SSK:s egen ”Pudding” åren 1983-1993. Kom in som nr 1 i denna kvartett och var därmed den som först upptäckte Adams förtjänster. Han har säkerligen många anekdoter (som han sitter och smyghåller på) under åren som du var aktiv som spelare i klubben.
Jag själv, Lasse Bergström. Tidigare ledare för Spånga Hockey under några härliga år. Ola Möllerstedt var för övrigt andretränare tillsammans med kompisen Mattias Askwall och dom båda bidrog starkt till att ett 20-tal ungtuppar tog sina första stapplande skär i hockeykarriären. Ledarna gjorde ett fantastiskt jobb och bidrog till att såväl föräldrar och barn ändrade sin livsstil under några intensiva år inom ungdomshockeyn.
Nå Anders, hur ska jag kunna genomföra en intervju som ger rättvisa till din sagolika karriär? De flesta känner till den, men åtminstone våra unga läsare kanske behöver en liten presentation. Och för deras skull börjar jag med följande fråga:
Vem är Anders Eldebrink?
- Jag kom upp i A-laget som 16-åring. Det var Kjelle Svensson som lyfte fram mig och med orden ”kom igen nu grabben, ut och kör bara. Precis som du gjort innan, så blir det bra”. Sen var jag aktiv som spelare ända till jag var 39 år.
Vi ska försöka spjälka upp din enorma karriär på ett vetttigt sätt. Hur var tiden före du hamnade i Vancouver och NHL? Det vill säga åren fram till 1981?
- Jag bodde först i Hudiksvall, men det var väl som först när vi flyttade till Södertälje, som jag kom igång på riktigt med hockeyn. Jag blev väl inskolad med förebilder som Mats Waltin och jag hade många fina år i par med Uffe Borg. Jag kom med i landslaget och jag blev lagkapten i SSK. Det ledde till att jag fick ett proffskontrakt med Vancouver. Andra året spelade vi Stanley Cup-final och det är ett fint minne. Synd bara att vi inte kunna rå på Islanders i finalen. De hade ett ruggigt bra lag och vi hade inte en chans.
Du gjorde bara två år i NHL, hur kommer det sig?
- Jag var väldigt ung och tiden där blev inte helt och hållet som jag hade hoppats, med skadebekymmer och en roll som jag inte var helt nöjd med. Jag tyckte det räckte, jag kände att jag skulle kunna utvecklas bättre hemma i Sverige.
1983 Var du tillbaks i Södertälje som hade något bra på gång, eller hur?
- Det stämmer, vi var nykomlingar, men vi hade ett lag som kunde sikta uppåt, helt klart. Första året gick vi till semifinal, andra året tog vi SM-guld. Underbara minnen. Fina karaktärer i laget och en bra coach i Timo Lahtinen. Jag gillade Timo, han lät oss växa som grupp och det sattes höga interna krav inom spelargruppen, som sporrade till en jäkla bra tävlingsinstinkt. Den ledde oss till detta SM-guld, att vi kunde sporra varandra och att vi tränade hårt för att lyckas. Jag tränade alltid extra. Efter träningarna brukade jag skjuta hundra skott, innan jag var nöjd. Och skotten skulle sitta precis där jag hade tänkt mig, innan jag var klar.
Okej, efter sju säsonger så valde du att gå till Kloten i Schweiz, hur var det?
- Det stämmer, jag kände att det var dags för mig att pröva på livet utomlands igen och jag fick ett fint erbjudande från Kloten, som jag nappade på. Ligan var bra med höga krav på dom utländska spelarna. De inhemska spelarna höll inte samma klass, utan mycket ansvar las på importerna. Jag hade fem fantastiska år där som spelare.
Senare kom du tillbaka till Södertälje och du var med om att ta upp SSK där de hör hemma säsongen 1995-96, hur var det?
- Det var helt fantastiskt, vi var verkligen inte ett lag som spelade jättebra hela säsongen, utan vi hittade spelet efter jul, kan man säga. Därefter hände något i gruppen och vi spelade alltmer stabilt. När det var dags för den avgörande matchen mot Brynäs, så var stämningen enorm och vi bars fram av publiken. Vi skulle egentligen inte kunna rubba Brynäs, men vi såg att dom var nervösa, medans vi gick på rus, kan man säga.
Sedan frågade jag vilka tränare han haft i karriären.
- Jag har haft många tränare, eftersom jag hade så många aktiva år, men sen har jag faktiskt haft alla tänkbara roller i olika klubbar som ledare under en tjugoårsperiod. Men det var Kjelle Svensson, John Pettersson, Curre Lindström, Timo Lahtinen, Kjell Larsson, Lill-Kenta och Mats Hallin för att nämna några.
Nu jobbar du i styrelsen, vad är din roll där?
- Jag är väl ett bollplank till styrelsen tack vare min stora erfarenhet. Jag vet vad som krävs för att nå framgång. Man måste träna hårt, för att lyckas. Man måste ha viss tur att komma i den rätta miljön och man måste ha folk som tror på en. Bland annat, ibland har man inte det, men då gäller det att visa att man är av det rätta virket och kriga på så släpper det förr eller senare.
Hur ser ditt liv ut idag, när du har lämnat dom mest utsatta rollerna inom hockeyn? Vad har du för intressen?
- Jag är en stor naturälskare och djurvän, jag älskar att åka upp till Morjärv i Norrbotten och jaga, fiska och bruka skogen. Då tar jag med mig mina två taxar, Tell och U2. Jag älskar att vara i skogen.
Intervjun börjar lida mot sitt slut. Anders berättar att han klev upp klockan tre på natten och att han har nära tolv timmars färd att avverka innan han är hemma. Då passar det bra att snacka gamla minnen med mig, tänker jag. Elde i bilen, utan att vare sig han eller jag blir störda. Det tackar jag för och avslutar intervjun. Trevlig kille den där Anders Eldebrink.
Min kollega fick ett meddelande ifrån en VIK, supporter som gärna får ge sig till känna. Det meddelandet säger en del om vilken spelare SSK har haft glädjen att fostra:
När jag tänker SSK tänker jag samtidigt på en speciell spelare som gjort ett stort intryck på mig. Anders Eldebrink. För mig en av Sveriges bästa backar, någonsin. Minns en liten anekdot från 80-talet efter en match mot just SSK. Jag råkade stöta på en spelare från VIK någon dag efter matchen och vi småpratade lite.
Vi kom snart in på just Anders Eldebrink och hans betydelse för sitt lag. Under matchen hade jag retat mig på att inte VIK:s spelare kunde "proppa den jäveln" när han hade puck i egen zon. Få stopp på hans uppspel som ställde till det för oss. Svaret jag fick belyste mycket av Eldebrinks storhet som spelare. "Det går inte att tackla den jäveln för han bara glider undan", fick jag till svar. Och precis så var det.Med sin enastående blick för spelet hade han förmågan att "glida undan" med puck under kontroll. Oerhört irriterande både för oss motståndarsupportrar och de spelare på isen som ville "smälla på" Eldebrink.
I modern tid, bland svenska backar, är sannolikt Niklas Lidström den back som levde upp till samma förmåga att klara sig undan motståndarnas försök till tacklingar eller överkörningar. När jag ändå håller på så anser jag att Mats Waltin, Anders Eldebrink och Niklas Lidström är de tre backar som varit absolut elegantast i sitt spel.
